Teds Tankesmedja

Redan nästa sommar tar den första gruppen av gymnasielagselever studenten. De är inte så många och får väl ses som pionjärer och testare av hur denna märkliga lag fungerar i verkligheten. Efter fullgjord gymnasieutbildning har ju ungdomarna sedan sex månader på sig att skaffa jobb och bli självförsörjande. Klarar de inte det är det bara att sätta sig på första flyg till Kabul eller att, trots 5, 6 eller 7 bortkastade år i Sverige med stora kostnader för det svenska samhället, flykta vidare till Frankrike. 

Politikerna har satt upp stränga krav för hur dessa första jobb skall vara utformade. Det duger inte med vikariat av olika längd, provanställningar eller subventionerade arbetsmarknadsåtgärder. Ej heller tillfälliga inhopp - nej ungdomarna måste som sina allra första jobb direkt efter gymnasiet försäkra sig om en

TILLSVIDAREANSTÄLLNING

eller få ett anställningskontrakt på minst två år för att Migrationsverket skall låta sig bevekas att förvandla det tillfälliga uppehållstillståndet - som annars tar slut sex månader efter studenten med avvisning som följd - till ett permanent sådant. Från TUT till PUT.

Hur många av er, kära läsare, fick en tillsvidareanställning eller ett 2-årskontrakt med en arbetsgivare direkt efter studenten? Några få? Ingen? 

Sanningen är den att ALLA numera antingen går vidare till högre studier eller trasslar sig in på arbetsmarknaden via just provanställningar på kanske sex månader, praktikplatser, tidsbestämda vikariat eller kombinationer av utbildning och arbete med eller utan subventioner.

Om inte direktiven ändras kommer Gymnasielagseleverna att drabbas av nästa svåra prövning - den att hitta jobb som inte finns. De existerar inte för svenskfödda elever, än mindre för utlandsfödda. Särskilt inte under den lågkonjunktur som nu tycks ligga bakom hörnet lagom till att massan av dem som berörs av lagen kommer ut på arbetsmarknaden.

Inte ens de som mot alla odds lyckas skaffa sig en tillsvidareanställning eller ett "kontrakt" på två år med en arbetsgivare kan känna sig säkra. Vad händer när lågkonjunkturen slår till med full kraft? SIST IN - FÖRST UT är vad som händer! Och vilka är sist in - jo, gymnasielagseleverna så klart. Eller om företaget går i konkurs eller blir uppköpt? Eller om arbetsgivaren missar två dagars semestereersättning eller glömmer att höja lönen med 0,2 % senast den 1:a november ...?

Det är detta som är finessen med Morgan Johanssons mästerligt utformade Gymnasielag - hans Äss i Rockärmen, som kommer att övertrumfa alla andra överväganden och se till att det blir möjligt att utvisa även dem som skött sig oklanderligt, lärt sig svenska, klarat sina studier, hittat bostäder, tagit körkort, etablerat sig i samhället och börjat känna sig som svenskar.

Morgan Johansson, eller ska vi säga Stefan Löfven, kunde för syns skull inte skicka iväg 10.000 unga flyktingar på en gång till krigets Afghanistan. Det hade sett allt för illa ut. Hellre då försöka skrämma iväg så många som möjligt till Frankrike eller till en underjordisk tillvaro på samhällets skuggsida. Sedan tar de drakoniska detaljerna i Gymnasielagen hand om återstoden. 

Kvar blir ytterst få av de oönskade flyktingarna från Afghanistan - och det var väl det som var meningen ...

De vita bussarna är en väldokumenterad historisk händelse som kommit att bli ett begrepp för humanism och medmänsklighet - en trotsig revansch på politikernas, myndigheternas, militärernas och polisernas vanvett. 

"De vita bussarna var en svensk evakueringsaktion 1945, som leddes av Folke Bernadotte. Dess syfte var att under Andra världskrigets slutskede rädda danskar, norrmän och svenskar som satt i tyska koncentrationsläger. Namnet kommer av att bussarna var vitmålade, med röda kors ditmålade på taket, sidan, fram och bak, för att bussarna inte skulle bli tagna för att vara militära mål. Skandinaviska krigsfångar (danska, norska och svenska) hade högsta prioritet, men också svenska kvinnor och barn som bodde i Tyskland skulle hämtas. Om möjlighet fanns kunde man dessutom ta med andra, även de judar som mot alla odds överlevt holocaust. Aktionen var en stor humanitär succé och räddade livet på många fångar." [Wikipedia]

Nu har de vita bussarna börjat rulla igen och det finns stora likheter mellan händelserna 1945, som statsminister Stefan Löfven i många engagerade tal uppmanar oss att aldrig glömma, och händelserna 2018-2019. I båda fallen handlar det om att hämta olyckliga inlåsta människor ur deras fångenskap och med hjälp av bussar föra dem till annan plats. 

En viktig skillnad är dock denna:

Folke Bernadottes och Röda Korsets vita bussar förde förtvivlade och hårt traumatiserade människospillror från lidande och död till frihet, kärleksfull omvårdnad och möjlig återhämtning i ett land fritt från krig och förföljelser.

Stefan Löfvens och Migrationsverkets vita bussar för förtvvlade och hårt traumatiserade människor från ett möjligt liv i fred och frihet till umbäranden, lidande och död i världens farligaste land, söndertrasat av religiösa virrpannor, korrupta regimer, etniska rensningar och inbördes strider.

Det var socialdemokraten Olof Palme som en gång myntade detta kraftfulla uttryck. Då handlade det om Francoregimens avrättningar i Spanien men kom snart att bli populärt även inom FNL-rörelsen. Efter flera år av amerikanska illgärningar, inklusive napalmbombningar (bilden ovan) i Vietnam fick världen till sist nog och gick ut på gator och torg skanderandes:

LYNDON - MÖRDARE!

så småningom redigerat till

NIXON - MÖRDARE!

Aningens orättvist var kanske detta - de båda presidenterna hade ju inte startat kriget utan blott ärvt det från kolonialmakten Frankrike. När Chrustjev och Kennedy började lägga sig i och på betryggande avstånd föra krig mot varandra, fast i Vietnam, det var då situationen blev riktigt akut, med miljontals döda - inte minst bland civilbefolkningen. 

Och nej, det var inte Lyndon eller Nixon som fällde bomberna eller torterade, våldtog och mördade män, kvinnor och barn - det var deras underhuggare, Pentagon, generalerna, majorerna, plutoncheferna, underbefälen och de gemena soldaterna som utförde själva dåden. Men på vems befallning? Jo, Lyndons och Nixons! Även om Nürnbergrättegångarna lärde oss att varje människa har ett eget ansvar och att mantrat "jag lydde bara order" inte längre är gångbart, så är det väl ändå den högst ansvarige, presidenten eller premiärministern, som till sist får bära skammen över det inträffade. Det är ju han som genom sina exekutiva beslut har möjliggjort illdåden. 

Vem har varit och är högst ansvarig för hanteringen av de ensamkommande asylsökandena i Sverige 2015-2019? Statsminister Stefan Löfven - han och ingen annan! I upprördheten över hans legoknektars sanslösa uppförande glömmer man lätt denna enkla sanning.

Vilken blir då eftervärldens dom över Stefan Löfven? Satans mördare? Kanske inte - men helt går det inte att utesluta en sådan slutsats. I takt med att fler och fler olyckliga ungdomar, som en följd av Stefan Löfvens agerande och brist på agerande, går under ökar irritationen och vanmakten över utvecklingen. 

Hur många oskyldiga pojkar ska, på stenkasts avstånd från Rosenbad, tvingas ut i hemlöshet, narkotikaberoende, kriminalitet och prostitution? Hur många av dem skall hinna dö innan någon reagerar? Hur många fall av Posttraumatisk Stress skall hinna utvecklas till obotliga psykoser innan sociala myndigheter ingriper? Hur många som fått tredje avslag kommer att hinna ta livet av sig innan media tycker att det kan vara intressant att berätta om det? Hur många civila i världens nu farligaste land, Afghanistan, behöver dö innan Migrationsverket inser att det inte går att skicka de oönskade ungdomarna dit? Fyra tusen om året är uppenbarligen inte tillräckligt ... 

Bilden föreställer en gata i Kabul efter terrorbombningen av ett antal ambulanser - omkring ett hundra döda vid detta tillfälle. Det är hit Stefan Löfven vill fortsätta att flyga de förskrämda ungdomar som för 3 1/2 år sedan kom till Sverige. Ungdomar som på alla sätt försökt anpassa sig, lärt sig svenska, fyllt i alla blanketter, gått på alla meningslösa samtal och längtat efter att få börja jobba och göra rätt för sig, men som hela tiden effektivt  stoppats av det djävulska nät av påhittade hinder och byråkratisk terror som vårt land i all hast monterat upp ...

Undrar just hur Olof Palme skulle ha kommenterat detta?

I fredags morse skakades Linköping av en mycket kraftig explosion. En sprängladdning detonerade i ett cykelskjul vid ett hus i korsningen Hamngatan/Ådalagatan. Husets fasad med balkonger och fönsterrutor mot platsen där explosionen ägde rum har förstörts. Ytterligare en mycket stor mängd lägenheter har skadats i omkringliggande hus. Totalt ska 109 lägenheter, varav 37 i huset där sprängladdningen exploderade, ha fått skador. Ett 20-tal personer skadades lindrigt, men ingen allvarligt. 

Denna nyhet slog ned som en bomb (!) i fredags och har sedan dess fascinerat såväl media som allmänhet. Och visst är det fruktansvärt att något sådant kan hända i vårt trygga land - våra tankar går till alla dem som drabbats direkt och man kan bara i tacksamhet förundra sig över att inga människoliv kom att krävas.

I Afghanistan dödades under 2018 nära 4000 civila människor, tiotusentals om man räknar in soldater, poliser, myndighetsutövare och terrorister. Några officiella siffror för 2019 finns ännu inte, men situationen förefaller ha förvärrats ytterligare, inte minst för civilbefolkningen. Vi talar om så gott som dagliga incidenter, attentat, bomdåd, flyganfall, terroristattacker och milisvåld, mord och misshandel. Våldet och lidandet har blivit "vardagsmat" och saknar nyhetsvärde. Media har fått nog.

Utan att på något sätt förringa den förfärliga händelsen i Linköping, och medveten om att intresset för hemskheter av detta slag minskar med kvadraten på avståndet, vill jag ändå försöka få till en tankeväckande twist, en hårddragning, en allegori ...

Tänk er att polisen i Linköping några timmar i förväg hade fått ett anonymt tips om den förestående explosionen. Vad hade man då vidtagit för åtgärder? 

• Omedelbar evakuering av dem som bor, arbetar eller av annan anledning vistas i stadsdelen
• Avspärrningar och andra säkerhetsåtgärder. 
• Stängning av skolor och förskolor i närområdet.
• Polis, brandkår och ambulanser försätts i högsta beredskap, sjukhusen förvarnas 
• Aktivering av kommunens krisgrupper, kyrkor, föreningar o.s.v.  

Så hade det gått till. Allt annat hade varit otänkbart och bara tanken på att i ett sådant stabsläge i stället för evakuering flytta människor exempelvis skolelever TILL krisområdet skulle aldrig accepteras, inte ens av polisen som annars är vana vid att lyda order.

Men ... stopp ett tag! 

När det gäller avvisningarna till Afghanistan så VET ju politiker, myndigheter, domstolar och gränspoliser vad som kommer att hända. Alla förhandstips har ju kommit fram och de är inte ens anonyma. Man VET vad de olyckliga ungdom som sänds "tillbaka" till Afghanistan kommer att utsättas för. Facit finns redan på bordet. Ändå fortsätter avvisningarna till detta land av blod och död, numera det absolut farligaste landet i världen. 

Minns ni SCHINDLERS LIST - där kommendanten över koncentrationslägret roade sig med att från sin balkong skjuta prick på de stackars fångarna. Detta blev för mycket för t.o.m. naziledningen, som förbjöd denna barbariska metod utan i stället rekommenderade att tågtrafiken österut - mot Auschwitz - och den slutgiltiga lösningen skulle intensifieras. Det var en "snyggare" metod ...

Vår svenske kommendant, Morgan Johansson, och hans lydiga drängar, Migrationsverkets Mikael Ribbenvik och Gränspolisens Patrik Engström, tycks ha gått i samma skola. De bussar inte förvaringsfångarna från Märsta och Åstorp till eventuella svenska krisområden, men det går alldeles utmärkt att flyga dem till bombernas och explosionernas huvudstad, Kabul.

Ibland tror jag att dessa tre herrar är kapabla till i princip vad fan som helst ....!

Hål i marken efter en av tusentals bomber och granater i Kabul.