Teds Tankesmedja

Välkomna att vara med i vår spännande Robinson-liknande tävling

UT MED FLYKTINGARNA!

Den svenska versionen av etnisk rensning - det mästerligt orkestrerade avvisandet av så många ensamkommande som möjligt på snart sagt vilka grunder som helst - har i 2018 haft ett gyllene år. Sällan har vårt land blivit av med så många oönskade enheter på så många kreativa och nyskapande sätt. 

Men vem har egentligen varit skickligast på att utnyttja och/eller negligera gällande eller retroaktiva lagar och regler. Vem har genom sina åtgärder eller sin passivitet lyckats befria fosterlandet från flest enheter? Är det ministrarna, tjänstemännen på Migrationsverk och i kommuner eller är det det svenska polisväsendet via Gränspolisen och andra robusta avdelningar? Vem eller vilka får priset? Låt oss se:

Man skulle kanske tro att partiledaren Jimmie Åkesson, invandrardottern Paula Bieler eller moderaternas och liberalernas smygrasistiska talespersoner, Johan Forsell och Fredrik Malm, redan skulle vara seedade, men sanningen är att deras papegojliknande upprepande av ett och samma budskap snarare varit kontraproduktivt, att de fått väljarna att fly till andra partier. Vinnaren måste i stället sannolikt sökas i en av de tre ovan nämnda kategorierna; 

POLISEN - i kollaget ovan representerat av Rikspolischefen Anders Thornberg, som tillträdde den 1 februari 2018 och som efter att som Säpo-chef ha misslyckats med att avvärja terrorattentat och överföringar av Transportstyrelsens IT-drift till utomstående, nu i stället verkar ha fått full fart på avvisningarna av oskyldiga ungdomar till Afghanistan igen. Gränspolisen jagar på som aldrig förr och dess entusiasm inför uppgiften förefaller obruten, trots protester och demonstrationer från en oförstående allmänhet.   

POLITIKERNA - där statsministern i övergångsregeringen, Stefan Löfven, efter det att den olyckliga nya Gymnasielagen trots allt gick igenom, konsekvent vägrat att kommentera situationen. I och med att reglerna och kraven i densamma är så benhårda och så listigt formulerade, så begränsande och så uteslutande, är det tusentals enheter som faller igenom. Som på grund av ett olyckligt datum inte platsar in, för att de varit för gamla, för unga eller både ock, som fått sina avslag för tidigt eller för sent, som saknar ID-handlingar eller vars "historia" konsekvent och saklöst underkänts såsom varande ej trovärdig. En regim som avskaffat begreppet "ömmande fall".

MIGRATIONSVERKET - Generaldirektör Mikael Ribbenviks kungarike, där ingen enhet går säker. Verket har på kort tid lyckats uppfinna och konsekvent etablera en labyrint av återvändsgränder för asylsökande att gå vilse i. Så skickligt är systemet konstruerat att många enheter helt enkelt ger upp och flyr till ett annat land, Frankrike till exempel, ett land som är blödigt nog att vägra avvisningar till Afghanistan. I och med att verket lyckats upprätthålla den av regering och riksdag fastställda dödslinjen, 24 november 2015, utan att beakta att många av de enheter som anlände under november månad det året, med säkerhet före den 24, på grund av anstormningen inte fick möjlighet att besöka Migrationsverket för att lämna in sin asylansökan förrän långt senare. Migrationsverket står starkt och sturigt och låter sig icke påverkas av snyfthistorier. Man splittrar gladeligen småbarnsfamiljer, sänder HBTQ-personer och konvertiter till länder där det är skottpengar på sådana samt justerar efter behag ungdomars ålder, så att den skall passa syftet.

Det stora mästerverket i Migrationsverkets framgångsrika utvisningsagenda är emellertid dess vägran att efter över två år ens tänka på att uppdatera sin säkerhetsbedömning av läget i Afghanistan. Den som nu gäller gjordes 2016, återanvändes 2017 för att i år kommenteras som "fortfarande aktuell". Det ligger en sorts magnifik arrogans i ett sådant synsätt. Det kvittar vad FN, Unicef, Rädda Barnen, Röda Korset, Amnesty, världspressen eller någon som helst annan aktör säger - det svenska Migrationsverket vet bättre, och det är dess bedömning som gäller! I kraft av den avvisades i måndags kväll ett antal enheter från de svenska förvaren till Khabul. Lagom framme där exploderade nära flygplatsen en ny terrorbomb, som dödade ett 50-tal av de omkring 1000 bedjande muslimer som samlats för att fira Profeten Mohammeds födelsedag.

Frågan är om inte just denna sturiga inställning avgör tävlingen. 

Vad får då vinnaren i vår lilla tävling för pris? Det kanske ni redan har gissat!

En semestervecka i Khabul

med flyg, Business Class förstås, 5-stjärnigt hotell, helpension all-inclusive samt ett späckat utflyktsprogram i vackra Khabul med omnejd! Tag gärna med familjen!

Nu är det full fart på de positiva besluten enligt den nya gymnasielagen - och härligt är det! Efter den första lättnaden och glädjen är det emellertid helt nödvändigt att vi sansar oss och börjar fundera över vad det nya läget egentligen innebär. Alla vet att det handlar om 13 månader i första svängen, att det kan förlängas en eller två gånger samt att ungdomarna efter avslutade gymnasiestudier har sex månader på sig att hitta ett jobb. Men fullt så enkelt och strömlinjeformat är det inte ...

För dem som redan kommit in på Gymnasiet känns faran mindre. De kommer sannolikt att klara utbildningen i god tid före deadline, och om det bara inte råkar bli LÅGKONJUNKTUR när det är dags för dessa ungdomar att hitta jobb, så skall väl även den delen kunna ordna sig. 

Värre är det för dem som ännu inte lyckats ta sig in på ett Nationellt program utan fortfarande, efter tre år, tragglar på i någon sorts introduktionsprogram och vars kunskaper i svenska språket är helt otillräckliga för att inte säga USLA! Det finns ett helt batteri av förklaringar till varför det så ofta är på detta sätt: Förläggningsboende t.ex. där det knappt talas ett ord svenska. Stressen och traumat över flykten och livet och förföljelserna i "hemlandet". Parat med den tortyrliknande ovisshet Konungariket Sverige under tre år utsatt dem för, har allt detta fått tusentals ungdomar att gå ned i energisparläge. Man orkar inte! Man skolkar! Man sover bort dagen! Man bryr sig inte! Allt detta är förståeligt - men nu måste det få ett slut! Annars blir den nya gymnasielagen för många bara ett mellanspel på 13 månader, innan det åter är dags för människojakt, interneringar och avvisningar.  

Särskilt bråttom är det för dem som, om de inte snabbt blir klara med introduktionsprogrammet, riskerar att bli för gamla för att vara välkomna på gymnasiet - samtidigt som Komvux i många kommuner inte är ett alternativ.

Detta måste vi på något sätt få ungdomarna att förstå! Det får vara slut på  gullandet och daltet. Nu är det TOUGH LOVE som gäller! Klartext utan krusiduller! Få ungdomarna att förstå att nyckeln till framtiden nu ligger i deras egna händer. De måste skärpa sig och börja vilja! Annars är det kört! Ibland skulle man vilja skrika 

Jag försökte sammanfatta detta tuffa budskap i ett öppet brev, som förmodligen aldrig kommer att skickas, men som kanske kan vara användbart för alla oss som engagerar oss för våra ensamkommande flyktingar. Så här blev det:

Till dig som fått uppehållstillstånd via Nya Gymnasielagen! 

GRATTIS! Det är jätteroligt att detta har fungerat för dig och att du nu får stanna i Sverige i 13 månader till. Det är en fantastisk möjlighet som, om du sköter dig, kan innebära att du till sist får ett Permanent uppehållstillstånd i Sverige. 

Det tillstånd du nu har fått gäller bara i just 13 månader. Det är inte självklart att du får det förlängt med 13 månader och sedan med ytterligare 13 månader. För att få det måste du kunna bevisa att du har tagit studierna på allvar och presterat det som skolan och myndigheterna förväntar sig:

• Du måste ha mycket hög närvaro i skolan – i princip gå till skolan varje dag, inte skolka och bara vara frånvarande om du är sjuk eller har andra godkända skäl.
• Du måste göra framsteg, klara av ett stort antal kurser och ämnen och framför allt: 
• Bli godkänd i SVENSKA. Du måste alltså plugga, öva och försöka prata och lyssna till så mycket svenska som möjligt. Delta i språkcaféverksamhet och andra mötesplatser där det talas svenska. Du behöver läsa böcker på svenska, se svenska filmer, titta på svenska TV-program och lyssna på radio. Försöka hitta och umgås med svenska ungdomar. 

Allt detta är nödvändigt om du skall få ditt tillfälliga uppehållstillstånd förlängt. Under den tid du har uppehållstillstånd har du också möjlighet att arbeta. Detta måste du också försöka ta tag i: Hitta småjobb på helger och lov samt i god tid planera för sommarjobb. Dels ger det pengar i plånboken, men det finns också en annan anledning: Efter avslutade studier enligt Nya Gymnasielagen, måste du inom 6 månader hitta ett arbete som ger en lön som är tillräcklig att leva på. Det är först då ditt tillfälliga uppehållstillstånd kan omvandlas till ett permanent sådant. Det är alltså bra att redan nu skaffa kontakter på olika arbetsplatser och visa hur duktig och arbetsam du är. Då blir det lättare för dig att hitta jobb när det om några år blir alldeles nödvändigt och avgörande för om du får stanna i Sverige.

Vad tror ni? Skulle ett budskap som detta gå hem? Skulle det bottna?  

Hur får vi ut detta gamla kloka ordspråk till berörda ungdomar?

Kommer ni ihåg fallet med den 106-åriga kvinnan från Afghanistan, som Migrationsverket ville utvisa? Sönerna hade burit henne över bergen och till sist hade hon hamnat i Västgötska Hova. Verkets enfaldigt byråkratiska kommentar kan sägas vara klassisk i sin brist på empati och medmänsklighet: "Hög ålder är inte i sig ett skäl till att få asyl". Det gick inte riktigt som man tänkt sig. Det blev folkstorm och media nappade. Till sist fick verket ge sig. Den alzheimersjuka och sängbundna 106-åringen fick stanna ett tag till. Det löser sig väl snart nog på naturlig väg, tänkte verket, och somnade om.

Och så har vi lille Dennis, 6 år, som nyligen skulle avvisas till Ukraina, trots att de enda närstående han har kvar i livet, mormor och morfar, bor i Sverige och inget hellre vill än att få fortsätta ta hand om sitt lilla barnbarn. "Dennis har inte gjort sannolikt att han inte kommer att tas /om/ hand på ett lämpligt sätt vid ett återvändande till Ukraina” menade Migrationsverket. Nationens och medias avsky mot och förtvivlan över denna enfaldiga grymhet mot ett oskyldigt barn visste inga gränser. Till sist nådde missnöjet ända upp till cheferna på Migrationsverket, som efter ett i hast hopkommet krismöte på högsta nivå kom med följande uttalande: "Vi hade kanske lite för bråttom denna gång. Vi får titta på ärendet en gång till ..."

Tydligen går det inte så bra att utvisa 6-åringar och 106-åringar, men hur är det då med de 100 årgångarna däremellan? Är man lika förhastad och slarvig med dessa? 

Erfarenheterna från de senaste åren är att Migrationsverkets hantering av de flesta asylärenden, åtminstone när det gäller våra ensamkommande ungdomar, har varit under all kritik. 

Först lades all energi på att bevisa att ungdomarna var äldre än de de utgav sig för att vara - med de rättsvidriga åldersbestämningarna som favoritknep. Sedan kom förnekandet av varje form av skyddsskäl. Inget argument, ingen traumatisk livs- eller flykthistoria, ingen hotbild i världen fann nåd inför Migrationsverkets robotmässiga och av politikerna dikterade bedömning. Till detta lades infamt ohederliga knep, som att lura unga människor att skriva under papper som de inte förstod, eller att locka med Judaspengar för "frivilligt"  återvändande till världens farligaste land. Med sådana metoder gick det till sist att bli av med ytterligare några hundra. 

Medalj fick de handläggare som via åldersbedömningstricket först lyckades skriva upp ungdomarnas ålder så att de blev gamla nog för att vara avvisningsbara, för att sedan, när ungdomarna mot alla odds lyckats bevisa att de faktiskt var precis så gamla som de från början hade angivit, nu i stället avvisa dem för att de var för unga för att omfattas av den nya gymnasielagen.  

Felet - ett av många - med Migrationsverket är dess obrottsliga tro på ORDET - lagtexten nämligen - den som hela tiden ändras, till och med retroaktivt. Precis som vissa religiösa grupperingar har Migrationsverkets anställda gått och blivit 

BOKSTAVSTROGNA

och det är bland det värsta som kan hända, var helst det fenomenet än uppträder. Det finns inga lagar i världen, inga regelböcker, inga manualer, som skall tolkas bokstavligt. Det måste alltid finnas utrymme för tolkning, för smärre justeringar, för att se mellan fingrarna, för att ignorera uppenbara vansinnigheter. Och det finns alltid "särskilda omständigheter" och "ömmande fall" - sådant kan inte politikerna avskaffa. Detta vet alla andra myndigheter, våra domstolar, polisen och Skatteverket, bara inte Migrationsverket. Lagens och reglernas andemening skall man naturligtvis så långt möjligt försöka åtlyda - men det går inte att i alla lägen slaviskt följa lagens bokstav intill minsta kommatecken. Då blir det kaos i samhället. Kaos och barbari!

Man får inte heller, som Migrationsverket tycks ha gjort, förbjuda medarbetarna att använda sin erfarenhet och sin intuition, det vi kallar sunt förnuft. Ett flyktingärende är sällan enkelt, utan har många bottnar och ännu fler bevekelsegrunder. Det går inte att behandla alla efter en och samma enfaldiga mall. Här som på alla andra håll i samhället krävs det mångfald, individuella lösningar, inte maskinmässiga avslagsstämplar.

Googlade just om den 106-åriga kvinnan för att se när hon avled. Det har hon inte gjort. Hon lever fortfarande och nu i oktober har Migrationsverket fått ny fart. Så här kan vi inte ha det! Nu är tanten 107 fyllda, snart 108 t.o.m.. Ska vi aldrig bli av med gumman, suckar Migrationsverket, och gör ett nytt försök att avvisa henne till Afghanistan, som för övrigt idag har hamnat i topp på den celebra listan: Världens farligaste land!

I rest my case!

Från en mycket from granne fick jag idag en länk  till en artikel i Expressen. Den handlar om en 6-årig pojke, vars mor har blivit mördad. Nu skall han avvisas till Ukraina, där bara ett Ukrainskt barnhem - say no more - väntar honom. Mormor och morfar bor sedan länge i Sverige och vill inget hellre än att ta hand om honom och t.o.m. adoptera honom. Men det tycker inte Migrationsverket är någon bra idé. Pojken skall ut ur landet, punkt slut!  

Denis, så heter 6-åringen, har ingen som väntar på honom i Ukraina. Detta vet Migrationsverket, men skriver sammanfattningsvis:

”Uppgifterna om att Denis mor har avlidit, att hans far ska ha avsagt sig vårdnaden och att fadern inte kan ta hand om honom utgör nya omständigheter. Även Denis anknytning till Sverige, dels genom sin mors partner och dels genom sina morföräldrar som inlett en adoptionsprocess, är nya omständigheter. Migrationsverket anser emellertid att Denis med stöd av dessa omständigheter inte har gjort sannolikt att han inte kommer att tas /om/ hand på ett lämpligt sätt vid ett återvändande till Ukraina”

Man tar sig för pannan! Hur ska en 6-åring kunna förklara någonting som helst för en myndighet som uppenbarligen tappat all sans och måtta. Detta visste vi ju redan genom dess hjärtlösa, ohederliga, samvetslösa och stundtals helt obegripliga hantering av våra ensamkommande. Men en föräldralös 6-åring !?!  

Så här lyder BARNKONVENTIONENs fyra huvudprinciper:  

• Alla barn har samma grundläggande rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras. Barnkonventionen gäller för alla barn som befinner sig i ett land som har ratificerat den.
• Det är barnets bästa som ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet.  Vad som är barnets bästa måste avgöras i varje enskilt fall.
• Varje barn har rätt att överleva, leva och utvecklas. Artikeln handlar inte bara om barnets fysiska hälsa utan också om den andliga, moraliska, psykiska och sociala utvecklingen.
• Barnet har rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i alla frågor som berör dem. När åsikterna beaktas ska hänsyn tas till barnets ålder och mognad.

Hur är det? Har Sverige ratificerat barnkonventionen?

Ingen människa i världen kan övertyga mig om att Dennis får det bättre på ett barnhem i Ukraina än hos sina morföräldrar i Sverige.

Som en kommentar till länken skriver min granne följande ord:

Är det människor som jobbar på Migrationsverket?

I så fall - saknar de inte ett par viktiga kroppsdelar?

Ett hjärta och en hjärna!

Jag är böjd att instämma!