Kommer ni ihåg fallet med den 106-åriga kvinnan från Afghanistan, som Migrationsverket ville utvisa? Sönerna hade burit henne över bergen och till sist hade hon hamnat i Västgötska Hova. Verkets enfaldigt byråkratiska kommentar kan sägas vara klassisk i sin brist på empati och medmänsklighet: "Hög ålder är inte i sig ett skäl till att få asyl". Det gick inte riktigt som man tänkt sig. Det blev folkstorm och media nappade. Till sist fick verket ge sig. Den alzheimersjuka och sängbundna 106-åringen fick stanna ett tag till. Det löser sig väl snart nog på naturlig väg, tänkte verket, och somnade om.

Och så har vi lille Dennis, 6 år, som nyligen skulle avvisas till Ukraina, trots att de enda närstående han har kvar i livet, mormor och morfar, bor i Sverige och inget hellre vill än att få fortsätta ta hand om sitt lilla barnbarn. "Dennis har inte gjort sannolikt att han inte kommer att tas /om/ hand på ett lämpligt sätt vid ett återvändande till Ukraina” menade Migrationsverket. Nationens och medias avsky mot och förtvivlan över denna enfaldiga grymhet mot ett oskyldigt barn visste inga gränser. Till sist nådde missnöjet ända upp till cheferna på Migrationsverket, som efter ett i hast hopkommet krismöte på högsta nivå kom med följande uttalande: "Vi hade kanske lite för bråttom denna gång. Vi får titta på ärendet en gång till ..."

Tydligen går det inte så bra att utvisa 6-åringar och 106-åringar, men hur är det då med de 100 årgångarna däremellan? Är man lika förhastad och slarvig med dessa? 

Erfarenheterna från de senaste åren är att Migrationsverkets hantering av de flesta asylärenden, åtminstone när det gäller våra ensamkommande ungdomar, har varit under all kritik. 

Först lades all energi på att bevisa att ungdomarna var äldre än de de utgav sig för att vara - med de rättsvidriga åldersbestämningarna som favoritknep. Sedan kom förnekandet av varje form av skyddsskäl. Inget argument, ingen traumatisk livs- eller flykthistoria, ingen hotbild i världen fann nåd inför Migrationsverkets robotmässiga och av politikerna dikterade bedömning. Till detta lades infamt ohederliga knep, som att lura unga människor att skriva under papper som de inte förstod, eller att locka med Judaspengar för "frivilligt"  återvändande till världens farligaste land. Med sådana metoder gick det till sist att bli av med ytterligare några hundra. 

Medalj fick de handläggare som via åldersbedömningstricket först lyckades skriva upp ungdomarnas ålder så att de blev gamla nog för att vara avvisningsbara, för att sedan, när ungdomarna mot alla odds lyckats bevisa att de faktiskt var precis så gamla som de från början hade angivit, nu i stället avvisa dem för att de var för unga för att omfattas av den nya gymnasielagen.  

Felet - ett av många - med Migrationsverket är dess obrottsliga tro på ORDET - lagtexten nämligen - den som hela tiden ändras, till och med retroaktivt. Precis som vissa religiösa grupperingar har Migrationsverkets anställda gått och blivit 

BOKSTAVSTROGNA

och det är bland det värsta som kan hända, var helst det fenomenet än uppträder. Det finns inga lagar i världen, inga regelböcker, inga manualer, som skall tolkas bokstavligt. Det måste alltid finnas utrymme för tolkning, för smärre justeringar, för att se mellan fingrarna, för att ignorera uppenbara vansinnigheter. Och det finns alltid "särskilda omständigheter" och "ömmande fall" - sådant kan inte politikerna avskaffa. Detta vet alla andra myndigheter, våra domstolar, polisen och Skatteverket, bara inte Migrationsverket. Lagens och reglernas andemening skall man naturligtvis så långt möjligt försöka åtlyda - men det går inte att i alla lägen slaviskt följa lagens bokstav intill minsta kommatecken. Då blir det kaos i samhället. Kaos och barbari!

Man får inte heller, som Migrationsverket tycks ha gjort, förbjuda medarbetarna att använda sin erfarenhet och sin intuition, det vi kallar sunt förnuft. Ett flyktingärende är sällan enkelt, utan har många bottnar och ännu fler bevekelsegrunder. Det går inte att behandla alla efter en och samma enfaldiga mall. Här som på alla andra håll i samhället krävs det mångfald, individuella lösningar, inte maskinmässiga avslagsstämplar.

Googlade just om den 106-åriga kvinnan för att se när hon avled. Det har hon inte gjort. Hon lever fortfarande och nu i oktober har Migrationsverket fått ny fart. Så här kan vi inte ha det! Nu är tanten 107 fyllda, snart 108 t.o.m.. Ska vi aldrig bli av med gumman, suckar Migrationsverket, och gör ett nytt försök att avvisa henne till Afghanistan, som för övrigt idag har hamnat i topp på den celebra listan: Världens farligaste land!

I rest my case!