Om

Sedan 2014 bloggar jag varje måndag på www.genealogi.se om släktforskning och angränsande ämnen. Däremot kan jag inte där tycka till om annat som ligger mitt hjärta nära, politik t.ex. eller världshändelser. Det som till sist fick mig att ta bladet från munnen och starta en andra blogg - Teds Tankesmedja - är den förfärliga situationen för tusentals ensamkommande flyktingbarn. Särskilt från den dag de fyller 18, då de överges av Gud och människor, inte minst då av landets kommuner och ett Migrationsverk, som allt mer börjar likna ett Deportationsverk. Detta är på alla sätt orättfärdigt och ovärdigt en civiliserad nation som Sverige och jag känner att jag behöver ett expansionskärl för min vrede och frustration. Kanske kan några av tankarna från denna min smedja, inte minst då de historiska perspektiv jag har för avsikt att föra in, få en och annan att tänka till och tänka om ... 

Om mig

Senaste inlägg

Visar inlägg från augusti 2017

Tillbaka till bloggens startsida

De fördömdas resa

FÖRDÖMD är ett mycket kraftfullt uttryck, som kan betyda att något är dåligt och att man starkt tar avstånd från det. En annan betydelse är  "dömd till evig osalighet". Men det finns en tredje tänkbar tolkning: FÖRDÖMD = DÖMD PÅ FÖRHAND. Det är den betydelsen jag vill lyfta fram i dagens blogg.  

Om fartyget M/S St Louis och dess insats för att rädda flyktingar skriver Wikipedia (i utdrag):

M/S St. Louis seglade 13 maj 1939 från Hamburg, Tyskland till Kuba. Ombord fanns 930 judiska, mestadels tyska, flyktingar som sökte asyl från nazisternas förföljelse. När fartyget kom till Kuba nekades passagerarna inresetillstånd av landets regering. De förvägrades såväl politisk asyl som turistvisum. Under förhandlingarna begärde Kubas regering ytterligare 500 amerikanska dollar i visumavgift per passagerare, pengar som de flesta flyktingar inte hade. Kravet föranledde närapå ett myteri. Två passagerare försökte avsluta sina liv och flera dussin fler hotade med självmord. Emellertid lyckades 29 passagerare stiga i land i Havanna.

Kapten Schröder försökte därefter anlöpa Florida, USA. Juridiskt sett kunde flyktingarna inte resa in på turistvisum eftersom de inte hade någon returaddress. Invandringen till USA begränsades också med årliga kvoter sedan år 1924. 

Och skeppet seglade vidare.

Samtidigt som St. Louis lämnade USA försökte akademiker och tjänstemän i Kanada övertyga sitt lands premiärminister att erbjuda en fristad för fartyget, som bara var två dagars resa från staden Halifax i Nova Scotia. Den 9 juni beslutade han dock, på inrådan av regeringsmedlemmar och immigrationstjänstemän som var negativt inställda till judisk invandring, att inte ingripa.

Och skeppet seglade vidare.

 

Kapten Gustav Schröder, befälhavare på fartyget, var en icke-judisk tysk och antinazist som gjorde sitt bästa för att säkerställa att passagerarna behandlades med värdighet. När fartygets situation förvärrades förhandlade han personligen och gjorde planer för att finna en fristad för dem.Vid ett tillfälle föreslog han till exempel att förlisa fartyget på den brittiska kusten för att tvinga fram flyktingstatus åt passagerarna. Han vägrade återlämna fartyget till Tyskland innan alla passagerare beviljats inresetillstånd av något annat land. Fartyget återvände till Europa och dockade i Antwerpen. Storbritannien gick med på att ta emot 288 passagerare, och efter ihärdigt förhandlande av Gustav Schröder fick de återstående 619 passagerarna tillåtelse att gå i land i Antwerpen; 224 togs emot av Frankrike, 214 av Belgien och 181 av Nederländerna. De verkade vara säkra från Hitlers förföljelse.

Året därpå, i maj 1940 efter Tyskland invaderade Belgien och Frankrike, var judarna åter i en riskfylld situation. Av de ursprungligen 930 judarna ombord uppskattar man att 254 blev en del av Förintelsen och slutade sina liv i koncentrationsläger eller gaskammare. 

Händelseförloppet beskrivs i en bok, De fördömdas resa (1974) av Gordon Thomas och Max Morgan-Witts. Filmen De fördömdas resa [Voyage of the Damned], som utkom 1976, är baserad på boken.

Varför förmedlar jag nu allt detta?

Jo, för att det finns betydande likheter mellan hur omvärlden år 1939 behandlade de förtvivlade judar som försökte undkomma förföljelser och död och hur vi, nästan 80 år senare, ser på de utsatta flyktingarna från Afghanistan. Vi vet alla, t.o.m. Regeringen och Migrationsverket, vilket helvete dessa unga pojkar flyr ifrån. Vi vet att det med all sannolikhet kommer att gå lika illa eller nästan lika illa för dem vi återförvisar till Afghanistan, ett land,som de flesta inte ens har vuxit upp i, som det gick för de judiska flyktingarna ombord M/S St Louis. Där var dödligheten omkring 25% - det är inte orimligt att  anta att den kan bli minst lika hög bland dem vi återförvisar till ett land som inte längre styrs av en regering, utan av milisgrupper och religiösa/politiska fanatiker. 

De är dömda på förhand - FÖRDÖMDA.

Precis som i Tyskland på 30-talet ...

Var ligger HAZARIEN?

 

Efter Sovjetunionens fall 1991 gjorde sig en hel rad forna delrepubliker självständiga. Vid ett regeringssammanträde, eller om det var i Utrikesnämnden, samma år bestämde sig Sverige för att erkänna alla dessa nya eller nygamla länder, däribland;

Kazakstan

Kirgizistan

Tadzjikistan

Uzbekistan

Azerbajdzjan

Turkmenistan 

Jag minns hur en ful reporter lurpassade på ministrarna när de kom ut från detta möte, körde upp en mikrofon i ansiktet på dem och ställde ungefär följande fråga:

- Du har just nu varit  med om att erkänna ett antal forna Sovjetrepubliker som självständiga stater. Kan du nämna några av dem?

- Ja, det var Kazakstan och... äähmm Kazakstan och ... var det Georgien, kanske?

- Nej, inte Georgien denna gång, men väl Uzbekistan. Vet du något om detta nya land?

- Äähmm ...

- Hur många som bor där, eller var det ligger någonstans?

- Ja, Asien, alltså ... Men det var så många på en gång ...

Ministern avslöjade vid detta tillfälle både sina egna och regeringens bristfälliga kunskaper och, får man förmoda, avsaknad av engagemang kring frågor som berör områden belägna utanför tullarna.

Tyvärr har man på denna punkt inte bättrat sig. Jag vill påstå, att flertalet av de politiker som har att besluta kring migrationslagstiftning, och som ger instruktioner till Migrationsverket, inte vet vad de talar om. Om de gjorde det, skulle de välja att inte kalla de ensamkommande flyktingarna för AFGHANER. De allra flesta är nämligen inte Afghaner, utan HAZARER, en egen folkgrupp, sedan århundraden förföljd, förtryckt och av den dominerande folkgruppen, PASHTUNERNA, ständigt utsatt för övergrepp och summariska avrättningar. I mitten av 1800-talet lär 65% av alla Hazarer ha utrotats, inte olikt händelserna i Rwanda 1994, då 800.000 Tutsier, män, kvinnor och barn, skoningslöst slaktades av besinningslösa Hutuer. Allt medan världssamfundet tittade på - liksom nu i Afghanistan.

I Afghanistan är det Pashtunerna som bestämmer, som innehar alla viktiga befattningar i alla styrande organ och som ser till att hålla andra folkgrupper, särskilt då Hazarerna, nedtryckta. Det är också bland Pashtunerna som Talibanrörelsen och IS har sin bas och där ständigt nya "krigare" rekryteras.

Att skicka tillbaka ensamkommande Hazarer till det Pashtun- och Talibankontrollerade Afghanistan vore som om vi 1994 skulle ha återförvisat flyende Tutsier till Rwanda. 

Eller som att under 30-talet förvägra desperata tyska läkare, som råkade vara judar, inresetillstånd till Sverige.  

Hoppsan! Det gjorde vi visst ...


Titelbilden föreställer några Hazarbarn på en skolgård i Bamyan-provinsen i Afghanistan, som för första gången får se sig själva på en videokameras lilla visningsruta. (Wikipedia)

Hade Karl-Oskar asylskäl?

I dessa dagar har ordet ASYLSKÄL kommit i fokus. Politiker och politiska kommentatorer tycks älska detta märkliga ord, som kan betyda allt och intet. Vi måste värna asylrätten, De ensamkommande har missbrukat asylrätten för att ta sig till ett land med bättre förutsättningar, Man kan inte åberopa asylskäl och migrera över halva jordklotet bara för att få ett bättre liv, skriker politiska demagoger som Ann Heberlein (M) och Paula Bieler (SD). 

Även annars sansade kommentatorer, som Expressens Anna Dahlberg, har snöat in på en lagstiftning som vi alla vet inte längre fungerar. Ett regelverk som tvingar skötsamma Pizzabagare att efter 9 år i Sverige återvända till Afrika för att en chef under ett par månaders tid av misstag betalade honom några hundralappar för lite i lön. En hjärt- och sanslös hantering som inte ens förmår avstå från att deportera 106-åringar från vårt land. (Hög ålder är inte något skäl för att få stanna ....). En juridisk långbänksdragning som i åratal försätter unga människor i limbo, en ångestfylld väntan som, vilket beskedet än blir, förmodligen hinner förstöra deras liv. 

Man kan inte migrera över halva jordklotet bara för att få ett bättre liv!

Men var det inte just detta de gjorde, alla de en och en halv miljoner svenskar, som under åren 1840-1930 lämnade Sverige för att söka lyckan i USA, det förlovade landet? Inte ens en handfull av dem skulle ha kunnat åberopa sådana asylskäl som Migrationsverket idag kräver för att låta Hazarpojkarna från Afghanistan stanna i vårt land. Svenskarna flydde inte från krig och förtryck, knappast från religiösa eller politiska förföljelser heller. Däremot från svält och umbäranden, sjukdomar och död, hopplöshet och misär. Man sökte ett bättre liv! 

De som idag söker ett bättre liv, och dessutom flyr från verkliga förföljelser, lidande och död, Hazarerna, dem beskriver Ann Heberlein, Paula Bieler m.fl. som ett gäng oönskade lycksökare.

Karl-Oskar hade aldrig fått asyl i Migrationsverkets Sverige!

Afghanutlämningen

Det är väl ändå inga afghaner med på den här bilden ...! 

Nej, eller jo! Så att säga. Bilden är från 1945 och föreställer de stackars desperata Balter som i i andra världskrigets slutskede råkat hamna på fel sida (tyskarnas) och därför av Sovjetunionen betraktades som landsförrädare. Wikipedia skriver bl.a.:

Baltutlämningen kallas den händelse efter andra världskrigets slut 1945, då Sovjetunionen, med stöd av de västallierade, begärde att Sverige skulle lämna ut 167 baltiska soldater som stridit på axelmakternas sida mot Sovjetunionen. 

Den 2 juni 1945 överlämnade Sovjetunionen en not till den svenska samlingsregeringen att militär och liknande personal från östfronten som internerats i Sverige skulle återbördas till Sovjetunionen enligt de tyska kapitulationsvillkoren. Den 16 juni svarade den svenska regeringen att man inte hade för avsikt att bereda en fristad för tysk- och tyskenrollerad militär och militär personal. Detta trots att Sverige varit neutralt under kriget och inte var bundet av de tyska kapitulationsvillkoren.

Den 22 november inledde balterna en hungerstrejk. Dagen efter höll riksdagen en interpellationsdebatt, men förutom enskilda riksdagsmän stod partierna från samlingsregeringen fast vid beslutet. SKP ville gå längre och även skicka tillbaka de 30 000 civila flyktingarna från Baltikum.

Om någon undrar vad SKP står för kan jag berätta att det är en förkortning av Sveriges Kommunistiska Parti. Rart!

 

Wikipedia igen:

De desperata soldaterna stympade sig själva för att inte utlämnas. En av dem körde in en blyertspenna i ögat; andra högg av sig fingrar. Sammanlagt utlämnades 2 518 personer till Sovjetunionen, därav 146 balter. 310 tyskar och 54 polacker återvände till sina hemländer. 104 personer blev kvar i Sverige. Åtminstone sju av internerna begick självmord under händelsernas gång.

Det finns betydande likheter mellan Baltutlämningen 1945 och det som år 2017 håller på att hända med de afghanska killar som hösten 2015 anlände till Sverige. Men regeringen har tydligen glömt vad som skedde för sjuttio år sedan, och vilken skamfläck det allt sedan dess varit för vårt land. Den feghet och brist på ryggrad som Sverige den gången visade upp mot farbror Stalin är verkligen något att skämmas över. T.o.m. Socialdemokraterna själva erkände till sist detta, liksom de övriga riksdagspartierna. Wikipedia:

Officiellt bad Sveriges regering om ursäkt den 20 juni 1994. De 44 överlevande bjöds till Sverige. Fyrtio överlevande, 35 letter, fyra ester och en litauer kom och togs emot av Konung Carl XVI Gustaf. Utrikesminister Margaretha af Ugglas sade att utlämningsbeslutet varit överilat och felaktigt, att den svenska regeringen reservationslöst instämmer i kritiken av detta beslut och beklagar oförrätten. 

Detta har regeringen och alla andra politiker uppenbarligen också glömt bort eller förträngt. Migrationsverket har aldrig vetat det. Den planerade avhysningen av tusentals unga afghaner har precis samma förtecken som händelserna för sjuttio år sedan och konsekvenserna kommer att bli kännbara, både för de arma afghankillarna, som nu i två år utsatts för psykisk tortyr, och för oss själva.

De förlorar sin framtid!

Vi förlorar vår heder!