Om

Sedan 2014 bloggar jag varje måndag på www.genealogi.se om släktforskning och angränsande ämnen. Däremot kan jag inte där tycka till om annat som ligger mitt hjärta nära, politik t.ex. eller världshändelser. Det som till sist fick mig att ta bladet från munnen och starta en andra blogg - Teds Tankesmedja - är den förfärliga situationen för tusentals ensamkommande flyktingbarn. Särskilt från den dag de fyller 18, då de överges av Gud och människor, inte minst då av landets kommuner och ett Migrationsverk, som allt mer börjar likna ett Deportationsverk. Detta är på alla sätt orättfärdigt och ovärdigt en civiliserad nation som Sverige och jag känner att jag behöver ett expansionskärl för min vrede och frustration. Kanske kan några av tankarna från denna min smedja, inte minst då de historiska perspektiv jag har för avsikt att föra in, få en och annan att tänka till och tänka om ... 

Om mig

Senaste inlägg

Visar inlägg från september 2017

Tillbaka till bloggens startsida

DEATH ROW - den svenska versionen

I USA, som aldrig vuxit ur Cowboy-stadiet, praktiserar man som bekant fortfarande dödsstraff. Ensamma bland västländer - i samma liga som Kina, Iran, Saudiarabien, Pakistan och Irak - framhärdar man i sin övertygelse om att brottslingar skall avlivas. Traditionen har blivit som en religion, med offeraltare, överstepräster och korsfästelse, även om offret inte spikas upp, utan i stället fixeras på en bår, där läkare (!) sedan administrerar den dödliga dosen av något lämpligt gift.

Avrättningarna föregås dock av en rättsprocess så omfattande och så utdragen, med mängder av överklaganden och nådeansökningar, att många dödsdömda får sitta 10 eller 20 år i DEATH ROW i väntan på giftsprutan. Detta under tuffast möjliga förhållanden med näst intill total isolering i minimala celler utan dagsljus.

Världen förfasar sig med rätta över detta barbari, samtidigt som vi slår oss för bröstet över att vi själva inte deltar i en sådan inhuman hantering.  

Men vad är det vi sysslar med i Sverige idag? Jag tänker på våra ensamkommande afghanska flyktingbarn, som vi visserligen i början tar hand om på ett någorlunda anständigt sätt, men som vi efter det att de fyllt 18 behandlar som ohyra. Och som under flera år tvingas leva i ovisshet och ångest inför det fruktade avslaget från ett Migrationsverk, av politikerna programmerat till att försöka få bort så många som möjligt. 

Det är inte konstigt att många förtvivlade pojkar, inför beskedet om att de måste "återvända" till ett land som många av dem inte ens känner och där de vet att blott hopplöshet, förföljelser, lidande och död väntar dem, väljer att avsluta sina liv.

Den av politikerna påbjudna flyktingpolitiken har, i händerna på Migrationsverket, kommit att bli en svensk version av DEATH ROW - ett avhumaniserat tortyrliknande redskap för deportation av dem som p.g.a. av felaktiga politiska signaler förleddes att tro att Sverige var ett vänligt land dit man i sin nöd kunde söka sig och där förvänta sig någon form av barmhärtighet.

Så icke!

Mycket hjärta men lite signalsubstans [Miljöpartiet]

Vilka hava vi då här? - om inte Miljöpartiets tvenne språkrör, Åsa Romson (numera avgången) och Gustav Fridolin (mirakulöst övervintrad). Bilden (från TT) togs 2016, när språkrören hade den icke avundsvärda uppgiften att för sina vredgade partikamrater förklara varför det var nödvändigt att ändra kurs, stänga gränserna och skärpa till anhöriginvandringen.

Det var i en överenskommelse med den borgerliga alliansregeringen som Miljöpartiet för några år sedan fick igenom sin mycket generösa ideologi kring invandrares självklara rätt att hämta hit sina familjer.  

En lycklig far återser sina barn ...

Tanken är på många sätt tilltalande och vittnar om sann humanism. Och om en närmast osannolik naivitet. Det blev så fel! Inte för den enskilde invandraren och hans familjemedlemmar, men för nationen Sverige, som plötsligt hamnade i en kris av närmast bibliska proportioner. Flyktingströmmar, samvetslösa smugglare, havererade båtar, förseglade bussar där människor kvävdes till döds, folkvandring genom Europa, kaos i Malmö o.s.v. 

Miljöpartiets vackra tanke skickade en SIGNAL till de drabbade i många länder, och då inte bara i det förfärliga Syrien, utan också på andra platser där människor far illa, förföljs eller dödas. Afghanistan t.ex. Den svenska anhöriginvandringen blev för bra, för generös och för lockande.

Den som skickar en SIGNAL måste också kunna stå för den. Det måste finnas SUBSTANS bakom orden. Det fanns det inte, och när krisen 2015 inträffade stod Miljöpartiet där med byxorna ned och tvingades backa, eller lägga sig platt  är kanske ett mer träffande uttryck.

Jag tänker inte kritisera Miljöpartiet för deras förmenta "svek" 2015/2016 - kan bara tacka Gud för att jag själv inte behövde vara med och besluta. Däremot, och detta är bloggens poäng, borde man idag kunna förvänta sig någon form av anständig botgöring från detta parti, även om det i övrigt saknar signalsubstans.  

Miljöpartiet har NYCKELN till Afghanpojkarnas framtid i sin hand.

I riksdagsdebatten i veckan framkom det att regeringen står splittrad kring dessa tonåringars öde. På ena kanten står hökarna, Sociademokraterna, med den hårdföra migrationsministern Heléne Fritzon i spetsen och orerar om "systemets" fullkomlighet och om att vi måste lita på att Migrationsverkets bedömningar alltid är de rätta, även om de kommer två år för sent. På den andra kanten har vi duvorna, Miljöpartisterna, som via Maria Ferm vädjar om barmhärtighet, amnesti eller åtminstone ett moratorium kring avvisningarna.

Mitt råd till Miljöpartiet: 

Ställ kabinettsfråga! 

Meddela kort era kompisar i regeringen att med mindre än att de som kom 2015 och tidigare får stanna, så lämnar ni regeringen. Bort med duvfjädrarna och tuffa till er några snäpp! Visa att det finns åtminstone en smula substans kvar bakom alla era vackra ord.

Så maktkåta (ursäkta uttrycket, but if the shoe fits...) är Socialdemokraterna att de omedelbart kommer att vika sig inför ett sådant ultimatum.

Det är det minsta ni kan göra - Miljöpartiet - för att åtminstone i någon mån reparera det ni för några år sedan ställde till med.

Astrid, vi saknar dig!

Vi minns henne - Astrid den oförglömliga - sagotanten, kulturpersonligheten, debattören, vår megafon mot ondska och dumhet - som med kofot i näven tog strid mot sanslösa beslut och uppblåsta politiker. Som, trots att hon själv beskrev sig som socialdemokrat, aktivt medverkade till att krossa detta partis maktmonopol efter 44 år i regeringsställning. Voffå gjorde hon på detta viset? 

Teckning: Martin Lamm

Ni minns kanske POMPERIPOSSA I MONISMANIEN? Astrid hade upptäckt att hon beskattades med 102%. Så många procent finns inte, menade hon, och klagade till skatteverket, som naturligtvis avfärdade henne och menade att hon inte kunde räkna. Men det kunde Astrid, och när t.o.m. landets finansminister Gunnar Sträng landsfaderligt försökte tillrättavisa henne var måttet rågat. Hon gick till attack - och vann. Regeringen föll. 

En annan gång handlade det om kornas rätt i samhället. Astrid stod inte ut med tanken på att kor och andra djur skall behöva leva sina kort liv i fängelse - inomhus - och aldrig få se dagens ljus. Djur måste, menade hon, få vara ute i naturen, beta, böka, springa, rasa och vad de nu är ägnade att göra. Detta lyckades hon också tvinga fram, även om politikerna - och bönderna - snart nog hittade undantag och dispenser från huvudregeln.

Men framför allt ömmade Astrid för barnen! Detta framgår med all önskvärd tydlighet i hennes böcker. Tag t.ex. Mio, min Mio, Sunnanäng och Rasmus på Luffen - där huvudpersonerna är utsatta barn, hungriga barn, barn som flyr undan fattigdom, vanvård och tristess.  

Astrid Lindgren skulle, om hon hade fått uppleva hur vi i Sverige idag behandlar våra ensamkommande flyktingbarn, särskilt efter det att de fyllt arton, blivit så rasande arg att politiker och myndigheter skulle ha tvingats huka sig i bänkarna. Vi hade fått se henne på Medborgarplatsen och på Sergels Torg. Vi hade fått läsa hennes ursinniga debattartiklar, fått lyssna på hennes uttalanden i radio och TV där hon läst lusen av alla de samvetslösa och fega politiker, som inte vågar stå för sina omänskliga beslut. 

Är det någon som orkar och vågar axla Astrids mantel, och ge oss den moraliska kompass vi så väl behöver?

Astrid, vi saknar dig!

Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin ...

Ni känner väl igen dem, de tre vänliga damerna i Elsa Beskows berömda sagoböcker. De tre olikfärgade tanterna tros representera tre olika kvinnotyper: den manhaftiga, den moderliga och husliga samt den "förnämt sjåpiga". Tant Grön – som sköter trädgården – är den manhaftiga, tant Brun – som står i köket – är den moderliga och husliga och tant Gredelin – som mest sitter i salongen och broderar – är den "förnämt sjåpiga". Har de sina motsvarigheter 2017 och i den svenska politiken? Knappast! Men låt oss göra ett försök: 

Här har ni dem, den svenska flyktingpolitikens tre nornor; URD, SKULD och VERDANDI, Maria Ferm (Miljöpartiet), Paula Bieler (Sverigedemokraterna) och Helène Fritzson (Socialdemokraterna).  Nornorna var ödesgudinnor, som styrde enskilda människors liv, precis som ovanstående tre flickor har våra ensamkommande flyktingars öde i sina händer. 

TANT GRÖN - Maria Ferm - talade i riksdagen idag om den moraliska nödvändigheten av att låta de ensamkommande flyktingar, de som anlände före det plötsliga paradigmskiftet 2015, faktiskt få stanna i vårt land. I en intervju lät hon antyda att det är otillständigt att utnyttja de långa handläggningstiderna i asylprocessen som ett sätt att kollra bort asylskälen. Barn skickar vi uppenbarligen inte tillbaka till krutdurken Afghanistan, men om vi bara kan dra ut på processen tillräckligt länge så hinner de fylla 18 och är därmed avvisningsbara. Cyniskt och omoraliskt! Rättsosäkert på gränsen till rättsröta. 

TANT BRUN - Paula Bieler - är Sverigedemokraternas talesperson i frågor som rör invandring och integration. Med tanke på att hennes båda föräldrar invandrade ifrån Polen 1970, känns detta mer än märkligt. Inte minst som hon företräder ett parti och en linje som på alla sätt vill försvåra för våra flyktingar och förhindra fortsatt invandring. Undrar just om hennes föräldrar med dagens tuffa lagstiftning ens hade fått komma in i Sverige. Visst var det tufft i Polen under kommunisttiden, men i jämförelse med situationen i t.ex. Afghanistan måste nog tillvaron där och då beskrivas som paradisisk. Madeleine Albright, tidigare amerikanska utrikesminister, lär ha yttrat något i stil med att "det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som motarbetar kvinnor". Det går säkert att överföra detta resonemang på invandrare och invandrarbarn som aktivt motarbetar andra invandrare och ensamkommande invandrarbarn ...   

TANT GREDELIN - Heléne Fritzon - vår nya migrationsminister, som i samma riksdagsdebatt inte alls tyckte att det behövdes några amnestier eller moratorier för dem som nu i över två års tid nervöst väntat på sin dom. Däremot vill hon ha åtskilliga miljoner för att kunna snabba på asylprocessen. Det är naturligtvis välkomna pengar, men hjälper knappast dem som redan väntat så länge att de har hunnit bli deprimerade och apatiska. Tänk om man hade kunnat få använda alla dessa miljoner till att i stället HJÄLPA de olyckliga och utsatta, med boende, med utbildning, med stöd och en smula medmänsklighet. Sådant som vi svenskar tidigare var kända för. 

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6776936

 

Och i bakgrunden lurar Farbror Blå, förmodligen alias Ulf Kristersson. Hur ställer sig han och hans parti - moderaterna - till någon form av mänsklig behandling av dem som hunnit fylla arton? Förmodligen är han lika indifferent visavi dessa våra minsta som någonsin Ebba Busch Thor, ledaren för ett parti som kallar sig Kristet, men som har glömt den gyllene regeln.

Värstingar!

Det är inte så svårt att plocka ut världshistoriens tre värsta förbrytare och massmördare. Dessa trenne herrar, Hitler, Stalin och Mao är liksom i en klass för sig, möjligen i konkurrens med Djingis Khan och Pol Pot. Småhandlare som Etiopiens Mengistu, Ugandas Idi Amin, Iraks Saddam Hussein, Chiles Pinochet, Kubas Fidel Castro och Rumäniens Ceaușescu når inte riktigt upp till deras sublima höjder av tyranni, folkmord och totala avsaknad av medmänsklighet. 

Om man i stället skulle fokusera på nuläget - vilka är de absolut värsta politikerna/tyrannerna i vår tid? Känns dessa tre figurer igen? 

Muskelbyggaren i Kreml och Pellejönsen i Vita Huset behöver ingen närmare presentation. Inte heller den något överviktige gossen i mitten. Dessa tre herrar är idag fullt kapabla att ödelägga vår civilisation, om ingen i tid stoppar dem. Men det finns också en rad andra uslingar som gärna bidrar till den processen:  Syriens Bashar al-Assad, Turkiets Erdoğan och Eritreas Isaias Afewerki till exempel ...

Men låt oss nu komma fram till Huvudämnet i denna tankesmedja - den svenska flyktingpolitiken i allmänhet och den cyniska och kärlekslösa behandlingen av afghanska tonårspojkar i synnerhet. Vilka skulle vi med rätta kunna utnämna till Värstingar i detta avseende? 

Ni känner säkert igen dem; den labila Ann Heberlein, den självsäkre Jimmie Åkesson och den med sin uppgift obekväme Fredrik Beijer

Moderaten Ann Heberlein påstås vara Teologie doktor i Etik, samtidigt som hennes författarskap och hennes oförmåga att på ett sakligt sätt debattera flyktingfrågan avslöjar en skrämmande brist på åtminstone moralisk etik. Och teologi skall vi inte tala om ... Vad var det han sa, Jesus Kristus: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Liknande formuleringar återkommer f.ö. i nästan alla religioner.

Jimmie Åkesson och hans parti kan man lita på. De driver en konsekvent flyktingpolitik, som g¨år ut på att så många som möjligt skall kastas ut. Invandrarna och flyktingarna är roten till all ont. Varje samhällsproblem kan kopplas till förekomsten av dessa oönskade nykomlingar. Alltså skall de bort. Samtidigt vet Jimmie och hans kompisar att utan våra invandrare skulle Sverige stanna. Vi behöver deras arbetsinsatser, deras engagemang och den framåtanda och det entreprenörskap som många av dem står för.

Känner ni igen mannen till höger? På senare tid har han förekommit rätt flitigt i rutan. Han heter Fredrik Beijer och är tillförordnad rättschef på Migrationsverket. Ingen avundsvärd position, kan man tycka. För där får han stå, i inslag efter inslag, och lätt stammande och hackande försöka försvara verkets bedömningar kring  "säkra provinser" i Afghanistan, som alla förstår är nonsens.

Jag har låtit de tre sista porträtten ovan sätta ansikte på tre förfärliga tendenser i vår tid; 

  • Cyniska politiker, med fokus på parti- och blockpolitiska överväganden inför valet 2018.
  • Nationalistiska (läs fascistiska och rasistiska) strömningar, som slår mynt av människors rädsla och okunskap.
  • En segdragen A4-byråkrati, i total avsaknad av empati och humanitet visavi de mest utsatta bland våra medmänniskor.   


 

Äldre inlägg