Om

Sedan 2014 bloggar jag varje måndag på www.genealogi.se om släktforskning och angränsande ämnen. Däremot kan jag inte där tycka till om annat som ligger mitt hjärta nära, politik t.ex. eller världshändelser. Det som till sist fick mig att ta bladet från munnen och starta en andra blogg - Teds Tankesmedja - är den förfärliga situationen för tusentals ensamkommande flyktingbarn. Särskilt från den dag de fyller 18, då de överges av Gud och människor, inte minst då av landets kommuner och ett Migrationsverk, som allt mer börjar likna ett Deportationsverk. Detta är på alla sätt orättfärdigt och ovärdigt en civiliserad nation som Sverige och jag känner att jag behöver ett expansionskärl för min vrede och frustration. Kanske kan några av tankarna från denna min smedja, inte minst då de historiska perspektiv jag har för avsikt att föra in, få en och annan att tänka till och tänka om ... 

Om mig

Senaste inlägg

Visar inlägg från oktober 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Tio i topp! [botten]

 

Så har 2017 års säkerhetsranking av världens alla länder kommit. Det handlar om 163 suveräna stater, som jämförts när det gäller hur trygga och säkra de är, hur det står till med interna och externa konflikter, t.ex. inbördeskrig, religiösa motsättningar och terrorism, och hur pass hårt militariserade de är. 

Listan, som presenteras av ATLAS & BOOTS, kan studeras via denna länk: 

https://www.atlasandboots.com/most-dangerous-countries-in-the-world-ranked/

Resultatet är en bakvänd lista, som toppas av de länder där det är allra farligast att leva och vistas. Att Syrien även i år skulle ”vinna” tävlingen är inte förvånande, men vem kommer som nummer två?

AFGHANISTAN!

Det land dit svenska politiker och myndigheter, trots Amnesty, trots förtvivlade protester från civilsamhället och mot allt förnuft och all moral fortsätter att avvisa unga människor. Jag tar mig friheten att citera de 20 översta posterna på denna skammens lista [jämförelsetalen till höger]:

1	Syria		3.814
2	Afghanistan	3.567
3	Iraq		3.556
4	South Sudan	3.524
5	Yemen		3.412
6	Somalia		3.387
7	Libya		3.328
8	Central African Republic  3.213
9	Sudan		3.213
10	Ukraine		3.184
11	Congo [D.R.]	3.061
12	Pakistan	3.058
13	Russia		3.047
14	North Korea	2.967
15	Nigeria		2.849
16	Lebanon		2.782
17	Colombia	2.777
18	Turkey		2.777
19	Palestine	2.774
20	Israel		2.707
Jaha, Mellanöstern och så en hel massa Afrika. Där har vi värstingarna. Ukraina och Ryssland förvånar inte heller, för att inte tala om Colombia. Men skulle vi verkligen avvisa flyktingar från Congo eller Syd-Sudan tillbaka till helvetet? Eller till Nord-Korea? Eller Jemen? Nej, naturligtvis inte! Men till Afghanistan går det uppenbarligen bra, trots att det där enligt ovanstående lista är betydligt värre  …

Ett annat tanke-experiment: Tänk er en ung flykting från Palestina som visserligen är född i det som nu är Israel, men som har vuxit upp i Ghaza. Skulle vi avvisa honom till Israel? Eller omvänt: En ung Israel, som råkar vara född på det som kallas västbanken, men som vuxit upp i Tel Aviv. Kan han utvisas till Palestina? Nej, naturligtvis inte! Men unga Hazarer, som levt nästan hela sina liv i iran, kanske t.o.m. är födda där, dem utvisar vi utan minsta tvekan till Afghanistan, det näst farligaste landet i världen.

Var finns då Sverige på denna negativa skala? Jo, på plats 146. Inte så illa, kanske, men nog hade vi väl hoppats på en ännu bättre (sämre) placering. Nedanför oss hittar vi Finland, Tyskland, Ungern, Norge, Bhutan, Australien, Irland, Japan, Schweiz, Kanada, Slovenien, Tjeckien, Danmark, Österrike, Portuga och Nya Zeeland. Allra bäst, tryggast och i särklass säkrast [med 1.111 poäng] är det i vårt Nordiska grannland, Island. Kanske kunde EU ta upp förhandlingar om att placera de förtvivlade Afghan-flyktingarna, som det rika Europa inte har plats för, på denna glest befolkade om än något kylslagna ö. Hellre det än att kasta bort miljarderna på den korrupta regimen i Khabul …  


Om att elda upp pengar ...


Det är nu över sju år sedan Gudrun Schyman kastade 100.000 kronor på en grill i Visby. Sett till mediahysterin kring det osmakliga jippot, vars syfte var att skapa debatt kring löneskillnaderna mellan män och kvinnor, får det sägas ha varit lyckosamt. Från en medmänsklig och humanitär synvinkel var det förstås ett svårslaget bottennapp, som vi ännu inte har glömt och som fortfarande kan få oss att må illa.

Vad är det då som är så hemskt med att bränna upp lite pengar? Svaret är enkelt – det finns så många bra och nödvändiga saker man i stället skulle ha kunnat använde dem till. Skola, vård och omsorg till exempel, eller Barncancerfonden, Rädda Barnen, Röda Korset, Hjärt– lungfonden, Stadsmissionen, ja nästan vad som helst. Och så eldar man upp dem … 

Idag tisdagen den 10 oktober 2017 – om inte Gud ingriper – lyfter ett plan med 15 eller 17 olyckliga Afghaner, som skall tvångsförvisas till Kabul. Med sig på planet har de ett antal representanter för den svenska gränspolisen, som skall se till att de inte lyckas ta livet av sig innan de når det fosterland, som de flesta av dem inte känner. Den svenska personalen kommer förmodligen att vägra gå av planet – det har vi sett förut – eftersom det är för farligt för svenskar att vistas i Afghanistan. Vad som sker med pojkarna har ingen betydelse, bara vi blir av med dem …

Alla dessa unga killar har varit i Sverige i minst två år, några så länge som fyra, men det hjälper inte. De har nått slutstationen i den svenska flyktinghanteringen och ingen nåd är möjlig. Däremot efterlämnar de, förutom många härliga minnen av goa och trivsamma ungdomar som inget ont gjort men som nu behandlas som förhärdade brottslingar, också en prislapp. Ett saldo över alla de pengar svenska staten lagt ut för att ha dem som objudna gäster i två till fyra års tid och som med deras avlägsnande från Sverige nu kan sägas vara förverkade, brända, uppeldade!

Det skulle vara intressant att se en kalkyl över hur mycket varje asylsökande ungdom kostar samhället varje år. Asylboenden och HVB-hem med rejäl personaltäthet (för dem under 18) är inte gratis. Bert Karlsson och hans gelikar får minsann bra betalt, och därtill kommer undervisning, goda män, dagspenning och så förstås Migrationsverkets administrationskostnader. Jag läser och läser på nätet, men alla siffror presenteras i klump med sammantaget ofattbara miljardbelopp. Men om vi skulle våga oss på en ren gissning:

Låt oss säga att varje ungdom kostar i genomsnitt 3000 kronor per dag intill 18-årsdagen. Det skulle bli omkring 1,1 miljon per år, eller 2,2 miljoner för den tid – två år – som vi räknar med är den tid de ensamkommande barnen fortfarande anses vara barn. Om de sedan skall avvisas så föregås detta av en rejäl rättsprocess som kostar mycket pengar, vidare ”infångande” och kvarhållande under fängelseliknande former ett antal veckor eller månader innan ett nytt deportationsplan har hunnit chartras. Notan hinner säkert gå upp från 2,2 miljoner till 3 miljoner för dem vi avvisar.

Under flera år har vi satsat massor av resurser och stora pengar på dessa ensamkommande barn, ordnat mottagning, boende, goda män, tillsyn, skola o.s.v. och fått flertalet av dem att påbörja den långa resan mot integration, utbildning och arbete. Och när alla dessa ansträngningar äntligen börjar bära frukt, ja då fyller killarna 18 och förvandlas i ett slag till ohyra, som till varje pris skall elimineras. Och priset är högt, främst för de stackars avvisade killarna, men också för oss svenskar, som förlorar inte bara våra pengar utan också vår heder och vårt anseende.

Det finns ett ord för detta: 

KAPITALFÖRSTÖRING 


Gudrun Schyman eldade upp 100.000 kronor i Visby, och vi talar fortfarande om detta. Hur många MILJARDER har politikerna och Migrationsverket eldat upp de senaste åren? 50? 100?

Ebba och Jesus

Möt Ebba Busch Thor, 30, sedan 2015 ledare för Kristdemokraterna, ett parti som beskriver sig som ”en del av den stora internationella kristdemokratin, världens näst största politiska rörelse, som står för demokrati byggd på kristen människosyn och värdegrund.”  Läser man lite mer i partiprogrammet kommer man snart fram till följande avsnitt":

Den gyllene regeln

Solidaritet kan definieras som den medmänsklighet och kärlek, som utgår från den gyllene regeln – allt vad du vill att människor ska göra mot dig ska du också göra mot dem. Vi vill värna alla människors liv, frihet och värdighet, oavsett geografiskt avstånd. Vi vill solidarisera oss med de svaga och förtryckta, sträva efter social rättvisa, utjämna strukturella orättvisor och skapa en rättvis fördelning av samhällets goda. Alla räknas och omfattas av samhällsgemenskapen. Detta kallar vi för solidaritetsprincipen.

Jag hade inte kunnat säga det bättre själv …

Men om detta nu är partiets linje, hur kan man då så hårdnackat förvägra de allra mest utsatta, de ensamkommande flyktingbarnen, som sedan flera år befinner sig i vårt land och som råkar fylla 18, en fristad? Kristdemokraterna är tvärtom det parti, näst efter Sverigedemokraterna, som intar den allra tuffaste, ja man kan säga den mest kärlekslösa hållningen visavi dessa våra minsta bröder.

Det kan bara finnas två förklaringar:

1.

Man menar ingenting med det man säger i citatet ovan om den gyllene regeln. Detta är väl kanske den enklaste och mest plausibla förklaringen. Partiprogram tenderar ju att bli en smula svulstiga, med massor av vackra och politiskt korrekta formuleringar. Men ändå … ord som Medmänsklighet, Solidaritet med de svaga och förtryckta och Alla omfattas av samhällsgemenskapen ... Hur får man ihop den ekvationen när 10.000-tals unga människor förvägras medmänsklighet, inte blir delaktiga av någon solidaritet och definitivt ställs utanför samhällsgemenskapen, ja t.o.m. deporteras till ett land av blod och död?

2.

… och det här är en nästan outhärdlig tanke: Kan det vara så att Kristdemokraterna har en egen definition av begreppet ”alla människor”? För att travestera Orwell: Alla människor är lika, men somliga människor är likare än andra … Lejonparten av våra ensamkommande flyktingbarn är av naturliga skäl muslimer. De kommer ju från länder där Islam är den dominerande, kanske den enda religionen.  

För många kristna genom tiderna har andra religioner och dess utövare i bästa fall betraktats som objekt för ”Hednamissionen”, i värsta fall som rena motståndare. Så sent som 2016 hörde jag till min förskräckelse en representant för Svenska Kyrkan yttra, att det inte var lönt att satsa resurser på den lokala muslimska flyktingbefolkningen, eftersom de ”ändå aldrig kommer att konvertera till Kristendomen”. Särskilt benägna att tänka i dessa smått fundamentalistiska banor är kanske ”frikyrkan” med Filadelfia i spetsen. Det är också där Kristdemokraterna har sin kanske viktigaste väljarbas.

Ebba Busch Thor, hur har du det med de avvisningshotade 18-åringarna?

1.  Ingår de i den grupp som i ditt partiprogram kallas ”alla människor”?

2. Gäller solidaritet och samhällsgemenskap även för dem som råkar vara muslimer?

Jag hoppas att svaret på dessa båda frågor är JA. Men man kan ju undra när man betraktar Kristdemokraternas totala ointresse för den kanske mest utsatta gruppen i Sverige sedan förföljelserna av Romer och förståndshandikappade på 1950-talet.

Ebba Busch Thor, hur har du det med Jesus?

Stefan och Svarte Petter

 

Att "bli sittande med Svarte Petter” är ett gammalt uttryck, som på sistone har fått ny aktualitet. Jag har själv använt det några gånger i flyktingdebatten och nu gör jag det igen …

Uttrycket kommer från ett gammalt sällskapsspel, där det gäller att bli av med så många kort som möjligt, och framför allt då med ”Svarte Petter”. Blir man sittande med honom när spelet är slut, ja då blir det dyrt …!

Frågan om de ensamkommande flyktingarnas öde efter 18-årsdagen har blivit just ett sådant ämne, där uttrycket passar in. Det är givetvis inte flyktingarna själva som beskrivs som ”Svarte Petter” - bort det – men snarare själva problemhanteringen, politikernas oförmåga att se det lidande och den ångest deras beslut och icke-beslut förorsakar, samt hur denna okänslighet har börjat reta upp stora delar av svenska folket. Problemet och protesterna växer, både inom och utanför det socialdemokratiska partiet. 

Ärlig svensk tål inte myndighetsövergrepp, paragrafrytteri och politiker som undviker att svara på berättigade frågor om flyktingpolitiken (t.ex. Helén Fritzons yxskaftssvar häromdagen). Godhjärtade svenskar klarar inte heller av att se hur unga människor utsätts för psykisk tortyr ifrån Migrationsverkets sida, detta att man drar på avvisningsbeslutet så länge att pojkarna hinner fylla 18 – då först är de ju avvisningsbara. Detta upplevs som fiffel och båg – en rättsosäkerhet som vi inte trodde existerade i Konungariket Sverige.

Särskilt olyckligt för Stefan Lövén är det förstås att detta sker ett knappt år före nästa riksdagsval. Det är ju inte detta han vill tala om. Han vill predika ett socialdemokratiskt evangelium om frihet, jämlikhet och broderskap och strö ut lite pengar här och var, och så drunknar budskapet i en flyktingproblematik, som han trodde sig ha viftat undan med hjälp av det på alla sätt omoraliska ÅTERVÄNDARAVTALET med Afghanistans regering. Nu sitter han där och vet inte vad han ska ta sig till.

Enkelt: Lyssna på din vice statsminister Isabella Lövins kloka ord om att vi i detta läge inte kan skicka unga människor till Afghanistan. Svårare än så är det inte! Om det sedan skall handla om allmän amnesti, moratorium, tillfälliga uppehållstillstånd eller någon annan fiffig lösning, behöver vi lekmän inte fördjupa oss i. Men vi kan inte skicka dem till Afghanistan! 

Hör du mig, Stefan? 

Av någon anledning kommer jag att tänka på Watergate – jätteskandalen 1974, som kostade Richard Nixon presidentposten. Hans brott var inte att han skulle ha beordrat spioneriet i Demokraternas högkvarter, men att han försökte ”mörka” det hela. Snärjde in sig i lögner och halvsanningar till den grad att hans trovärdighet försvann. Och utan trovärdighet kan ingen president eller statsminister fortsätta att regera. Politikernas och de höga tjänstemännens agerande sedan 2015 innebär ett så tvärt lappkast från allt det vi tidigare trodde var rätt och riktigt, att det kan liknas vid en kupp. Politikerflum, halvsanningar och rena lögner går inom flyktingpolitiken hand i hand.  

Stefan Lövén: Du är farligt nära nu att tappa din egen trovärdighet! Som statsminister är det du som måste ta ansvar och rätta till det som blivit fel. Du kan inte gömma dig bakom Morgan Johansson eller Helén Fritzon och hävda att du vill värna asylrätten (Bullshit), och inte heller bakom Migrationsverkets inhumana byråkrati. Du måste själv ta tag i frågan om våra ensamkommande flyktingar, prata ihop dig med lämpliga partier och snarast hitta en mänsklig, human lösning på det kaos ni så oskickligt skapade 2015.

Eller trivs du ihop med Svarte Petter?

 

Morgans List

Kommer ni ihåg Schindler's List - Steven Spielbergs storfilm baserad på  Steven Zaillians bok med den snarlika rubriken; Schindlers Ark. Filmen handlar om Oskar Schindler, en tysk affärsman som räddade livet på cirka 1 200 judar från Förintelsen genom att låta dem arbeta i hans fabriker. Ni som har sett filmen upplevde den kanske som en strimma av ljus och medmänsklighet under en i övrigt svart period i mänsklighetens historia. Själv bestämde jag mig, efter att ha läst boken, för att avstå från filmen. Min kvot av Holocaust och Koncentrationsläger var liksom fylld. 

En av de starkaste scenerna i såväl boken som filmen är denna: 

Kommendanten för det ökända koncentrationslägret nära Krakow, Hauptsturmführer Amon Göth, roar sig med att från sin balkong skjuta prick på de stackars lägerfångarna. Hans filosofi är att lägret är överbefolkat och att dessa människor ju ändå ska dö, så varför inte skingra ledan ...

Detta blir till sist för mycket för den tyska byråkratin. Ordnung muss sein! och så får det inte gå till, ens i ett koncentrationsläger. Göth får order om att i stället lätta på trycket genom att påskynda transporterna av fångarna till den förutbestämda slutstationen, Auschwitz. 

Här någonstans inställer sig en fundering, en jämförelse med förhållandena i Sverige 2017 och med Morgan Johanssons "list", som verkligen inte är en räddande ark, utan raka motsatsen ... 

Morgans listiga drag var att försöka skapa en ursäkt för att till varje pris kunna skicka de ensamkommande afghanska pojkarna "österut". Medlet var det s.k. ÅTERVÄNDARAVTALET, en bilateral överenskommelse - inom ramen för EU:s stödpaket - mellan Sverige och Afghanistan, som skulle göra utvisningarna enklare. Hur många MUT-miljarder som sedan dess hamnat hos den Afghanska regeringen, eller hos dess korrumperade byråkrati, törs man inte ens spekulera i. 

Detta är en framgång för Sverige, kommenterade justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S) till TT.

En framgång för Sverige? 

Att skicka oskyldiga tonåringar österut, till ett land många av dem inte ens känner?

Där de inte har något liv eller framtid!

Eftersom Morgan inte kunde skicka tillbaka dem till Iran eller Pakistan, där de flesta av dem vuxit upp - detta eftersom Sverige saknar avtal med dessa länder och knappast lär kunna få det heller - kom han på den geniala idén att i stället förvisa dem till den värsta av alla krutdurkar, Afghanistan.

Listigt, Morgan!