Om

Sedan 2014 bloggar jag varje måndag på www.genealogi.se om släktforskning och angränsande ämnen. Däremot kan jag inte där tycka till om annat som ligger mitt hjärta nära, politik t.ex. eller världshändelser. Det som till sist fick mig att ta bladet från munnen och starta en andra blogg - Teds Tankesmedja - är den förfärliga situationen för tusentals ensamkommande flyktingbarn. Särskilt från den dag de fyller 18, då de överges av Gud och människor, inte minst då av landets kommuner och ett Migrationsverk, som allt mer börjar likna ett Deportationsverk. Detta är på alla sätt orättfärdigt och ovärdigt en civiliserad nation som Sverige och jag känner att jag behöver ett expansionskärl för min vrede och frustration. Kanske kan några av tankarna från denna min smedja, inte minst då de historiska perspektiv jag har för avsikt att föra in, få en och annan att tänka till och tänka om ... 

Om mig

Senaste inlägg

Visar inlägg från november 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Hatten av .... men snabbt på igen!

Så kom den då äntligen, kompromissen, eftergiften, löftet om en ny chans för många av våra unga asylsökande. Vilken lättnad och vilken glädje! Vi lyfter på hatten för dem som möjliggjorde detta genombrott, framför allt då för Miljöpartiet, men även för alla goda krafter inom Socialdemokratin, som lyckades påverka sina hårda ledare så att de till sist veknade. Vi har även all anledning att gratulera oss själva, alla vi som på olika sätt har engagerat oss för dessa utsatta ungdomar och lyckats piska upp den folkstorm, som behövdes för att ruska om beslutsfattarna. Utan vår kämpaglöd och vår envishet hade det aldrig gått vägen ... Det är djupt tillfredsställande att få uppleva att demokratin i någon mening fungerar - att ett civilsamhälle med kurage faktiskt förmår justera de allt för dåliga besluten, att allt inte är fastlåst i rigida politiska strukturer.

Men, är det redan för sent? För hur många av de aktuella ungdomarna innebär den nya lagen verkligen räddningen? Har två års långbänk och därmed tillhörande ångest gjort dem deprimerade och apatiska? Hur många kommer att orka ta sig ända fram till och igenom tre års gymnasiestudier och dessutom hitta ett riktigt jobb? Det är ju först då deras tillfälliga uppehållstillstånd omvandlas till permanenta sådana. Det är först då de är på säkra sidan ...

Jag ser den nya lagen - som tydligen kommer till sommaren 2018 - som ett delmål. Kampen är på intet sätt slut, den har bara börjat. Det förstod man efter en nyhetssändning igår där en representant för Gränspolisen intervjuades. Där stod han, med frost i ögonbrynen, och deklarerade att "Avvisningarna kommer att fortsätta och intensifieras. Vi har att förhålla oss till gällande lagar, och fram till dess att den nya lagen kommer gäller den gamla".   

Hmmm .... Hur går den ekvationen ihop?

I så fall borde ju de ännu äldre lagarna som gällde den 24 november 2015 inte ha upphört den dagen, utan först 21 juni 2016, då den hårdare flyktinglagen faktiskt gick igenom! 

Jag menar att regeringen och migrationsverket måste bestämma sig. Antingen gäller de hårdare reglerna från 24/11 2015 till 27/11 2017 - alltså i måndags - eller också från 21/6 2016 till sommaren 2018 - d.v.s. den tid som det finns en lag att förhålla sig till  Att, som gränspolisen och Migrationsverket nu försöker göra, välja de datum som passar dem och som optimerar möjligheten till avvisningar, är både fult, ohederligt och rättsvidrigt.

Hur påtalar vi detta? 

 

På med hatten igen! Kampen fortsätter!

Midnight Express

Vi som är lite äldre minns säkert en amerikansk spelfilm från 1978, en thriller med just detta namn: MIDNIGHT EXPRESS. Den handlar om amerikanen Billy Hayes, som anhålls av polis på flygplatsen i Istanbul när han försöker smuggla ut två kilo hasch ur Turkiet den 6 oktober 1970. Fängelsedomen blir fyra år och förhållandena i det turkiska fängelset är extrema. Femtiotre dagar innan han ska friges förlängs hans straff till trettio år och hans enda chans att undkomma med livet i behåll är att försöka rymma till Grekland Så gastkramande spännande och upprörande var denna film, att jag ännu idag, snart 40 år senare, minns den i detalj. 

Turkiska fängelser, för att inte tala om Turkisk fängelsepersonal, har ett grundmurat dåligt rykte. Det talas om vidrig förnedring, bestialisk grymhet och sanslös tortyr, och det påstås att det bland annat är dessa missförhållanden, som har gjort att Turkiet aldrig på allvar kunnat komma på fråga som medlem av EU. Ett land som inte respekterar mänskliga rättigheter kan naturligtvis aldrig göra sällskap med alla de hedervärda och rättskaffens nationer denna union i övrigt består av. Länder som Ungern och Polen till exempel (Hoppsan, det var kanske inga bra exempel), eller Rumänien (Hmmm... hur behandlar de egentligen sina Romer?) - eller Sverige ...?

Stopp!

säger ni kanske, kära läsare. Inte sitter jag väl här och jämför flyktingarnas situation i Sverige med förhållandena i Turkiet och i Turkiska fängelser? Normalt skulle jag efter denna retoriska fråga ha klämt till med ett "Nej, naturligtvis inte, men ...." och därefter en mångordig utläggning om likheter och skillnader. Idag, efter att ha deltagit i den stora manifestationen på Medborgarplatsen i lördags, blir det i stället ett: Jo, det gör jag! Efter att ha hört beundransvärda Ingrid Eckermans appell och  socialdemokraten Jonas Magnussons klarsynta och aningen hoppfulla analys av den politiska situationen kring asylpolitiken, hur kan man göra annat?  Efter att lyssnat till den liberala riksdagsledamoten Christina Örnebjärs passionerade och därmed uppfriskande inlägg, där hon var ömsom förbluffad, ömsom förbannad, över politikernas och Kafkaverkets agerande menar jag, att det numera är fullt rimligt att jämföra Sverige med Turkiet. 

Inte så att vi rent fysiskt misshandlar våra 18-åriga asylsökande, låser in dem i fängelse och förvar (Hoppsan igen, det gör vi visst också ...) - men vi torterar dem psykiskt, månad efter månad, år efter år. Låter dem sväva fritt mellan hopp och förtvivlan, låter dem rota sig, ger dem något som liknar en framtidstro, bara för att sedan lura dem, avvisa dem, knäcka dem ...  Frågan är om inte denna form av tortyr är än mer raffinerad, än mer utstuderat djävlig än turkarnas piskor, vattenslangar och el-shocker?



Ps: Ingressbilden visar den "motionsrunda" de arma fångarna i det turkiska fängelset var dag tvingades vandra runt runt i ett evigt kretslopp, inte olikt kvarnarna i det svenska systemet kring handläggning av asylärenden. Själva rubriken hänvisar till fängelsejargongen, där "take the Midnight Express" betyder att fly, att rymma, att göra sig fri!

När broarna kollapsar

Klippformationen här ovan ligger vid Great Ocean Road på den Australiska sydkusten, ganska nära Melbourne. Den går under namnet LONDON ARCH, men hette tidigare LONDON BRIDGE, och det var just vad den var, en naturlig bro, under århundraden eller årtusenden av sol, vind och vatten vackert framskulpterad. London Bridge var tidigare en stor attraktion - många är de Australiensare och turister, som genom åren använt den för smått våghalsiga promenader över till nästa och nästnästa klippa.  

Den 15 januari 1990 inträffade så katastrofen ... Den första bron kollapsade helt plötsligt och oväntat, varefter den berömda klippan ser ut som på den undre bilden. När detta hände råkade två turister  befinna sig på den yttre bron, hjälplöst avskiljda och isolerade från resten av mänskligheten. De blev, som det heter på ädel engelska: Maroonedkvarlämnade i ett avlägset område som det inte gick att återvända ifrån. Den amerikanska astronaut-filmen med samma namn från 1969 lyfte konceptet till rymdens värld, en om möjligt än mer katastrofal belägenhet ...

De olyckliga turisterna på London Bridge blev så småningom räddade med hjälp av helikopter, men försök att föreställa er hur det hade känts att stå där i blåsten och maktlöst betrakta hur allting rasar bakom dig och hur din reträttväg på några sekunder omintetgörs. 

Jag vågar påstå att just denna känsla måste vara den som många av våra ensamkommande asylsökande nu upplever. Efter två års tortyrliknande väntan på besked om sin framtid fyller de 18 och plötsligt faller bilan i form av ett avslag från Kafkaverket. Det finns ingen väg framåt och inte heller någon bakåt. Broarna har kollapsat och de är strandsatta - Marooned - övergivna av Gud och människor. Ovälkomna både i Sverige och i alla andra länder, inklusive det land de i värsta fall tvångsförvisas till.

Vad har de gjort för ont?

Kafkaverket

När författaren Franz Kafkas namn nämns, ofta i samband med politiska eller juridiska krumbukter eller i samband med svårartad byråkrati, handlar det vanligen om den lilla människans kamp mot överheten. "Det här är rena Kafka" säger man kanske efter att i månader ha stångats mot Skatteverket eller mot kommunens avdelning för planärenden och bygglov. "Jag har hamnat i Moment 22" är en annan förtvivlad version av samma känsla av maktlöshet, som den Kafka beskriver i många av sina romaner och noveller 

Franz Kafka, född 3 juli 1883 i Prag i nuvarande Tjeckien, död 3 juni 1924 i Kierling i Österrike, var en tjeckisk-österrikisk författare av judisk börd, ansedd som en av 1900-talets mest inflytelserika tyskspråkiga författare. Hans huvudverk utgörs av tre romaner, eller romanfragment, (Processen, Slottet och Amerika / Den försvunne) och ett stort antal noveller. [Wikipedia]

Särskilt skrämmande är romanen Processen. Den handlar om Josef K., som en morgon blir häktad utan att få reda på orsaken eller vilket brott han anklagas för. I boken skildras Josef K.:s väg genom labyrintlika domstolar i ett absurt rättssystem. Josef K. är banktjänsteman. På sin trettioårsdag arresteras han för ett brott, oklart vilket. Han får tills vidare sköta sitt arbete men kallas ofta till förhör. Omgivningen är obestämt hotfull och han håller på att gå vilse i gångarna i det hus där förhören hålls. Förgäves försöker han övertyga åklagaren om sin oskuld, varvid han blir utskrattad av vissa åhörare. Processen mot honom går vidare. Domaren får han aldrig se och han vet inte vilket brott han anklagas för. Ett år efter häktningen kommer två män till hans hem och för bort honom till avrättning. De sticker ner honom "som en hund" och Josef K. försöker inte värja sig mot verkställandet av domen.

Ja huamej ... Men vad har detta med vår tid och vårt land att göra? Låt oss ta några scener från våra asylsökandes kontakter med sina domare:  

     Scen 1     

Papperslös asylsökande från Afghanistan intervjuas hos Migrationsverket:

-  Vad har du för papper med dig?

-  Jag har inga papper.

-  Har du inga papper? Men ID-handlingar då,  din födelseattest eller ett pass?

 -  Vår familj flydde till Iran för 12 år sedan. Talibanerna hade halshuggit min far och vi var tvungna att fly samma natt. Vi fick inga papper med oss.

-  Jaha, men då får du åka tillbaka till Khabul och försöka få fram ordentliga papper!

-  Jag är Hazar, och de flesta av oss har aldrig registrerats av några myndigheter.

-  Om du ska få stanna i Sverige så måste du få fram papper som bevisar vem du är. Det måste du förstå.

     Scen 2    

Samme asylsökande återkommer till Migrationsverket, nu beväpnad med ett vaccinationskort och en elevlista från småskolan.

-  Jaha, vad är det här nu för något?

-  Det är ett vaccinationskort och där står mitt namn och när och var jag är född.

-  Och hur skall Migrationsverket veta att detta kort inte är förfalskat?

-  ?

-  Och den här elevlistan ... Vad bevisar den, tycker du?

     Scen 3    

Samme asylsökande har blivit åldersuppskriven med 18 månader. Hans födelsedag har av Migrationsverket fastställts till den 19 oktober 1998.  Visar upp en familjebild, där det på fotografiets nedre ram klart framgår när det är taget.

-  Och vad har det här gamla kortet för bevisvärde?

-  Det visar mig med mina föräldrar och min storasyster Leila. Det är taget i Iran.

-  Och ... ???

-  Min storasyster är född den 10 september 1998 - hennes födelsedatum finns bekräftat på det här dokumentet - och eftersom det syns på bilden att jag är mycket yngre än min syster kan jag inte vara född bara sex veckor efter henne. Jag är född den 15 april 2000, precis som jag har berättat.

-  Sådana här fotografier kan vara arrangerade. Och hur vet vi att det inte är en annan lillebror som finns med på bilden? Förresten kan man fotoshoppa ihop det mesta. 

Sverige bygger inga murar ...

Ni såg väl Grotescos suveräna satirmusikal om Flyktingkrisen häromveckan? Sällan har man väl fått njuta av ett så genialt hopkommet, bitande vasst och mästerligt framfört debattinlägg som detta. Musikantiskt dessutom, med exempel från en rad stilar och genrer. Särskilt fäste jag mig vid den operainspirerade delen, SVERIGE BYGGER INGA MURAR, som Stefan Löfven (Henrik Dorsin) inleder. Efter en stund, när Morgan Johansson (Linus Eklund Adolphson) inträtt, utvecklas den till en fyndig duett, blir till en trio med Angela Merkel (Hanna Dorsin) och till sist en kvartett och en kvintett tillsammans med andra politiker. 

Vad är det då denna scen försöker skildra? Jo, omsvängningen, stunden när Stefan Löfven och hans socialdemokrater förvandlas från duvor till hökar i flyktingfrågan. Från att ha intagit en generös och välkomnande hållning utvecklas de nästan över natt till en samling benhårda paragrafryttare med elastiska samveten, beredda till vilka politiska krumsprång som helst.

Höjdpunkten är tvivelsutan när Stefan och Morgan mot varandra skriker ut ordet SYSTEMKOLLAPS. Vad är detta egentligen för ett ord, var kommer det ifrån och vad betyder det? Tror ni mig om jag berättar att detta begrepp, som  på kort tid kom att adlas till politiskt slagträ, myntades av några rasistiska Twitter-troll. Ett kvasikoncept lika innehållslöst som "Att ligga i framkant" och "Vi ska sätta oss ned och ta tag i frågan". Ordet låter förmedla faran av en omedelbart förestående katastrof, där Konungariket Sverige med alla sina myndigheter, institutioner och traditioner plötsligt slutar fungera. Allt på grund av det stora antalet flyktingar, som under senare år anlänt. I en videosnutt från februari 2016, som snabbt blev viral med miljontals tittare, begår komikern Carl Stanley lustmord på detta groteskt överdrivna modeord:

https://www.youtube.com/watch?v=k_OTj2CGhqA

Komedi och satir kan i vissa lägen vara härligt befriande och en källa till självrannsakan och nytänkande. Men bara för dem som är villiga att lyssna och ta till sig. Det är inte våra högsta politiker, i alla fall inte i denna fråga. Stefan Löfven, metallbasen från Sunnersta, och Magdalena Andersson, vår egen järnlady, gömmer sig bakom det pansar av sturigt motstånd och ointagligt blått stål, som de tillsammans med Morgan Johansson, Heléne Fritzon och några till har svetsat ihop.  

Men är det verkligen sådana politiker vi vill ha i detta land? Hårdhudade, bepansrade och döva inför alla argument och förtvivlade vädjanden. Nej, sannerligen inte! Trösten i bedrövelsen är att denna klick av toppolitiker nu tycks bli allt mer isolerad i sin borg. Revolten inom socialdemokratin växer dag för dag med uppbragta ställningstaganden från lokalavdelningar, föreningar och enskilda politiker, t.o.m. riksdagsledamöter. Detta är ett sundhetstecken! 


Ps:  Här är länken till det omtalade satirprogrammet om Flyktingkrisen:


Flyktingkrisen 


    

Äldre inlägg