Om

Sedan 2014 bloggar jag varje måndag på www.genealogi.se om släktforskning och angränsande ämnen. Däremot kan jag inte där tycka till om annat som ligger mitt hjärta nära, politik t.ex. eller världshändelser. Det som till sist fick mig att ta bladet från munnen och starta en andra blogg - Teds Tankesmedja - är den förfärliga situationen för tusentals ensamkommande flyktingbarn. Särskilt från den dag de fyller 18, då de överges av Gud och människor, inte minst då av landets kommuner och ett Migrationsverk, som allt mer börjar likna ett Deportationsverk. Detta är på alla sätt orättfärdigt och ovärdigt en civiliserad nation som Sverige och jag känner att jag behöver ett expansionskärl för min vrede och frustration. Kanske kan några av tankarna från denna min smedja, inte minst då de historiska perspektiv jag har för avsikt att föra in, få en och annan att tänka till och tänka om ... 

Om mig

Senaste inlägg

Visar inlägg från december 2017

Tillbaka till bloggens startsida

ÅRETS FLOSKEL

  

Innan vi fyller denna rubrik med innehåll, skadar det inte att slå upp själva begreppet:

 En FLOSKEL är ett tomt, slitet ord eller uttryck, en banalitet. Granna och vackra, men tomma och innehållslösa ord, fraser, eller uttryck, som på något sätt står i kontrast till verkligheten eller uttrycker självklarheter, men som inte desto mindre upprepas ofta. T.ex. bollen är rund, livet går vidare. [Wikipedia]

Är det inte just detta stilgrepp de numera tillgriper, politikerna med Stefan Löfven, Morgan Johansson och Heléne Fritzon i spetsen, när de skall förklara varför det är absolut nödvändigt att avvisa unga afghankillar tillbaka till ett land av blod och förföljelse?

Vi vill värna asylrätten!

säger de, gång på gång och med påslaget stämvibrato. Det är väl någon partistrateg eller professionell talskrivare som tipsat dem om att det är fiffigt att klä negativa budskap i positiva kläder. Tror de verkligen att svenska folket går på så enkla trick? Föreställer de sig att dessa vackra ord på något sätt skall dölja verkligheten, den att hanteringen av asylärendena för ensamkommande flyktingar har urartat till en svart komedi, där tusentals och åter tusentals unga människor far illa, torteras av evighetslång väntan på besked och under tiden tappar sin framtidstro och sin livslust.

Förolämpa inte vår intelligens!

Eftersom Europa, inklusive Sverige, ändå inte följer de antagna principerna för asylhantering, finns det inte mycket att värna. Så här står det nämligen på Migrationsverkets egen hemsida:

Enligt flyktingkonventionen, svensk lag och EU-regler är du flykting om du har välgrundade skäl att vara rädd för förföljelse på grund av

  • ras
  • nationalitet
  • religiös eller politisk uppfattning
  • kön
  • sexuell läggning eller
  • tillhörighet till viss samhällsgrupp.

Förföljelsen kan komma från hemlandets myndigheter. Det kan också vara så att myndigheterna inte kan eller vill ge skydd mot förföljelse från enskilda personer eller grupper  

Den understrukna meningen kan sägas vara en exakt beskrivning av bl.a. Hazarernas situation i Afghanistan idag. Det vet både Migrationsverket och de berörda politikerna - men de väljer att helt samvetslöst blunda för det. Svamlar om "säkra provinser" och om att "återvända", trots att nästan ingen av dem som fått avslag har något att återvända till. 

Vem, förutom triumviratet Löfven, Johansson och Fritzon, kan idag med någon som helst trovärdighet hävda att våra 18-åriga asylsökande inte har "välgrundade skäl att vara rädda för förföljelse"? 

Det är nästan lättare att acceptera uttalanden från Sverigedemokraterna på samma tema. De hymlar inte, försöker inte maskera sin främlingsfientlighet i förskönande omskrivningar. De säger vad de tycker och visserligen har de fel i allt, men ärliga ställningstaganden kan ¨åtminstone bemötas med fakta och argument. Det är svårare att ta strid mot luddiga utsagor, innehållslöst ordmyller och fega undanglidanden som står i kontrast mot verkligheten.

Allt sådant måste vi värna oss emot!






Adventskaffe på Migrationsverket

I dessa mörka tider brukar man på varje arbetsplats lätta upp stämningen med någon liten festlighet kring dukade bord i personalrummet. På borden ligger små röda löpare, det första adventsljuset har tänts, det doftar kaffe och nybakta lussekatter och i fönstret har någon hängt upp en stjärna. 

Vi får väl förutsätta att dessa små mysstunder också kommer Migrationsverkets personal till del. Kanske att koffeinet och de söta bakverken gör dem på så gott humör, att de asylsökande som har turen att få sina ärenden behandlade i omedelbar anslutning till Adventsfikat, får ett gynnsammare beslut än vad som annars hade varit fallet. 

Skojar du? säger ni kanske ... Jo, naturligtvis, men bara lite. Så godtyckliga och så skrämmande dåligt underbyggda tycks många av besluten från denna myndighet vara, att fler och fler börjar tala i termer av LOTTERI och TOMBOLA. Det räcker inte med att du har en fullödig asylansökan med bilagor och intyg, uttalanden från skolor, gode män och personal vid boenden och en skicklig advokat. Du måste också ha TUR. Handläggaren måste ha en god dag, inte ha huvudvärk eller magknip, inte grubbla över bekymmer i familjen eller vara sliten, stressad eller dödstrött. Då har du kanske en chans, annars inte ...

Hur skulle en tjänsteman vid Migrationsverket INTE kunna vara sliten och stressad? Tänk att jobba på ett kontor som drunknar i arbete, som har för lite personal, som kritiseras från alla håll, som har att förhålla sig till lagar och prejudikat som i bästa fall kan beskrivas som en samling gråzoner. Och, det värsta av allt, veta att många av de beslut man fattar inte håller, inte är rättvisa och i värsta fall sänder de drabbade i döden eller till en hopplös existens av lidande och förföljelser. Detta skulle snabbt göra mig knäpp ...  De skulle få bära ut mig! 

Vi gör bara vårt jobb ...

Detta är standardfrasen för alla dem som arbetar inom en ljusskygg verksamhet. Så har man sagt i alla tider för att i någon mån rättfärdiga sina illdåd; militärer, lägervakter, de som ägnar sig åt tortyr och förnedring, våldtäkter och arkebuseringar. Jag har ingen talan, jag måste lyda order! Facit från världskrig och inbördeskrig av olika slag visar emellertid att detta argument inte håller. Vi har alltid ansvar för våra gärningar, det duger inte att skylla på överordnade, chefer, politiker, ministrar eller ens på domstolar. När människors lika värde ifrågasätts, när den lilla människan - en 18-åring från Afghanistan till exempel - kommer i kläm, när rättssystemen kollapsar, då är det vars och ens skyldighet att gripa in.

Lätt att säga - men ack så svårt att leva upp till ...

I nästa vecka är det Lucia. Förmodligen uppmärksammas även detta event på Migrationsverket. I värsta fall snubblar det in ett litet Luciatåg, bestående av medarbetarnas barn och barnbarn med ljus i händerna och kronor och strutar på huvudet. "Ute är mörkt och kallt" sjunger de, och så deklamerar tärnorna några passande verser, kanske dessa:

Tänd ljus, två ljus ska skina, för kärlek och för tro,
för dem som river muren och lägger ut en bro.
När fången får sin frihet och flyktingen ett hem,
tänd ljus för dem som gråter och de som tröstar dem.

Tänd ljus, tre ljus ska flamma för alla som vill slåss
för det som är rättfärdigt, de söker stöd hos oss.
Förlora inte modet: trots allt är vi ju ett!
Tänd ljus och bli en låga för sanning och för rätt. 

Hoppas att de väljer någon annan dikt. Annars kan det bli lite pinsamt i korridorerna på Migrationsverket.



Välkommen till Migrationsverkets förvar

 

Hej, du 18-åring, som inte har någonstans att ta vägen! Nu erbjuder Migrationsverkets förvarsenhet flera olika alternativ för interimistiskt boende, där du tryggt kan vistas i avvaktan på nästa spännande skede i ditt unga liv. Alla våra enheter håller hög standard och är ALL-INCLUSIVE, det som ibland brukar kallas ”Semester utan plånbok”. Bekvämligheten är total då du varje dag kan sätta dig vid dukat bord, utan att behöva oroa dig för notan. Vår vänliga personal ser till att vaka över dig och hjälper dig att finna dig tillrätta. 

Det är rent och snyggt hos oss och du kommer att uppskatta den enhetliga arkitekturen och de gemensamma utrymmena. 

Rummen kan beskrivas som enkla men rustika med en balanserad färgskala och svensktillverkade möbler. OBS! Inget tillägg för ENKELRUM! 

Nästan varje dag får du tillfälle att under några minuter möta naturen i vår egen in-house parkanläggning. Kanske hinner du t.o.m. bättra på solbrännan innan det är dags för dig att lämna oss. Vi rekommenderar solskyddsfaktor 2.  

Du behöver inte oroa dig för Internetmottagning och andra till synes nödvändiga moderniteter. Här lever vi sorglöst avskiljda, fria från tidens alla jäkt- och stressmoment. Här får du tillfälle att rensa din kropp och din själ från skärmberoende och strålning och kan vila ut i kravfri sysslolöshet.

Sällskapssjuk? Inga problem! Varje dag träffar du Resort-personalen och du kan också när som helst ha trevliga samtal med din advokat. 

Vackra Khabul väntar på dig! Förtrollas av den magiska atmosfären ännu mer nu när julen är på intåg. Det finns en hint av romantik och hopp i luften som värmer våra hjärtan.

God Jul, säger alla vi på Migrationsverkets förvarsenhet och hälsar dig varmt välkommen till oss!

 



... och kyrkan tiger still

Under hela flyktingkrisen, alltså i över två år, har Svenska Kyrkan och de flesta andra samfund iakttagit en nästan öronbedövande tystnad. Ärkebiskopen har någon gång, senast i samband med det s.k. Juluppropet 2016, uttalat sig och framställt tre krav på regeringen:

  • Att ge barn och unga rätt till trygghet och framtidstro
  • Att ge alla som beviljas asyl i Sverige rätt till familjeliv
  • Att undanröja praktiska hinder mot familjeåterförening 

Inget fel på dessa krav, men hur blev det med uppföljningen. Har kyrkorna framhärdat eller har man nöjt sig med denna enda markering? Sedan Juluppropet har det nu gått ett helt år och situationen har under den tiden bara förvärrats för att under hösten kulminera i ett folkligt uppror, som inte ens våra benhårda toppolitiker till sist kunde ignorera.

Men var fanns kyrkorna under 2017? Var fanns de kraftfulla uttalandena? Var fanns aktionerna, uppropen, namninsamlingarna, protesterna mot den alltmer omänskliga behandlingen av dessa våra minsta bröder. Var fanns solidariteten med de utsatta, till exempel de ensamkommande ungdomarna från Afghanistan, med dem som av grumliga skäl fått avslag på sina asylansökningar och nu står inför avvisning till ett land av blod och död? Var fanns debattartiklarna, biskopsbreven, de självklara avståndstagandena från Migrationsverkets osannolika handläggningstider, fyrkantiga avvägningar och ibland helt sanslösa beslut? Jag tänker på avvisningar av 106-åringar och av skötsamma arbetare, som en månad råkat få någon hundralapp för lite i lön, och på de närmast frenologiska fnatterierna kring åldersuppskrivning på medicinsk väg.

Mot allt detta borde Svenska kyrkan och alla andra samfund som kallar sig Kristna ha upprest sig och med vrede och beslutsamhet tagit strid! Visat vad man står för och att man är villig att också leva efter de bud och värderingar man säger sig företräda. Kyrkomötet antog häromsistens ett par motioner om just detta, men det handlar som vanligt i dessa sammanhang om  "allt för lite och allt för sent".

Ingen skugga över enskilda församlingar och pastorat, som på sina håll har gjort och gör betydande insatser för de olika flyktinggrupperna. Men kyrkan centralt? Varför denna tystnad? Är det verkligen viktigare med liturgiska handböcker (som ingen vill ha ...), ett ohejdat mässfirande (där få deltar) eller med ständiga strukturförändringar i organisationen? 

Varför tiger kyrkan?


Nyare inlägg