Om

Sedan 2014 bloggar jag varje måndag på www.genealogi.se om släktforskning och angränsande ämnen. Däremot kan jag inte där tycka till om annat som ligger mitt hjärta nära, politik t.ex. eller världshändelser. Det som till sist fick mig att ta bladet från munnen och starta en andra blogg - Teds Tankesmedja - är den förfärliga situationen för tusentals ensamkommande flyktingbarn. Särskilt från den dag de fyller 18, då de överges av Gud och människor, inte minst då av landets kommuner och ett Migrationsverk, som allt mer börjar likna ett Deportationsverk. Detta är på alla sätt orättfärdigt och ovärdigt en civiliserad nation som Sverige och jag känner att jag behöver ett expansionskärl för min vrede och frustration. Kanske kan några av tankarna från denna min smedja, inte minst då de historiska perspektiv jag har för avsikt att föra in, få en och annan att tänka till och tänka om ... 

Om mig

Senaste inlägg

Visar inlägg från februari 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Fler grönköpingsbor – men av rätt sort, tack!

Under drygt två decennier, 1990-2010, var min hustru och jag aktiva inom grönköpingspolitiken, satt i fullmäktige och i diverse nämnder och styrelser. Under hela denna tid predikades det från kommunledningshåll hur oerhört viktigt det var att få fler invånare till Grönköping. Kommunen hade under en följd av år tappat i statistiken och hade dessutom en sned befolkningsstruktur med för många äldre i jämförelse med personer i arbetsför ålder. 

Kampanjer igångsattes, kurser och konferenser, broschyrer och närvaro på allsköns mässor där det gällde att försöka ragga nya kommuninvånare. Särskilt satsades det på goda kommunikationer, så att människor skulle kunna arbeta i olika grannkommuner, men bo i Grönköping, på det att åtrådda skatteintäkter och statliga bidrag skulle hamna rätt. Ansträngningarna blev marginellt framgångsrika. Enligt politikerna innebar varje ny Grönköpingsbo storartade möjligheter, bättre ekonomi och ny framtidstro.

Så kom den stora flyktingvågen 2015 och med den en rejäl befolkningsökning. Flyktingarna placerades i särskilda boenden med duktigt med personal, vilket under flera år fyllde dussintals tomma lokaler och gav hundratals grönköpingsbor arbete. Insatsen kostade inte kommunen en enda krona – staten stod för hela notan och det blev t.o.m. rejäla överskott. Så fyllde de nya grönköpingsborna 18 och plötsligt var de olönsamma, oönskade och oälskade. Kommunen vägrade lägga en enda krona på dem efter 18-årsdagen. Ut med dem! 

Hur kan det komma sig att en kommun, som under decennier så bemödat sig om att locka nya invånare - helst unga sådana - plötsligt är så angelägen om att bli av med dem? Förstår man inte att dessa unga människor, som i två eller tre år haft Grönköping som sitt hem, faktiskt berikar kommunen, både i reda pengar och som en arbetskraftspotential, inte minst inom olika bristyrken? Det är väl inte så att kommunen gör skillnad på folk och folk? Blonda och blåögda, ja tack! Mörka och muslimer, nej tack! 

Välkomna!

 

Ovälkomna?

Vad säger Socialnämnden och våra tidigare partivänner? 

Så är det väl inte?


Depressionsfabriken

Självmord är betydligt vanligare i gruppen ensamkommande än bland svenska unga. Förra året tog tolv ensamkommande asylsökande barn och unga livet av sig. De var pojkar och unga män, främst med ursprung i Afghanistan som väntade på besked om asyl. [Sydsvenskan 20180219]

I samma artikel beskriver Mahboba Madadi, ordförande för Ensamkommandes förbund, de olyckliga ungdomarnas situation så: 

– De är ensamma, saknar familj. De kom hit med ett hopp om att få vara trygga. Men den långa väntan på besked, och att se andra i samma situation få avslag, påverkar deras psykiska hälsa. Det blir en hopplöshet.

Självmord är naturligtvis den mest extrema konsekvensen av Migrationsverkets inhumana behandling av unga människor, men det finns också en rad andra anhalter på de asylsökandes Golgatavandring: Oro, stress, nervositet, sömnlöshet, utmattning, apati och depression. 

Flera asylsökande jag känner har vittnat om hur de plötsligt drabbas av något som liknar förlamning. De förmår inte röra sig, kommer inte upp ur sängen, tappar matlusten och orkar naturligtvis inte ta sig till skolan. Allt känns hopplöst, förtvivlat, nattsvart och saknar mening. 

Politikerna och Migrationsverket har skapat ett system där ungdomarna systematiskt bryts ner och knäcks, en DEPRESSIONSFABRIK som kommer att gå till historien som vår tids kanske grymmaste och mest ljusskygga hantering - ett moraliskt nederlag, som kommer att belasta Sveriges och svenskarnas anseende för lång tid framöver. 

Likt Émile Zola, som inte heller stod ut med myndighetsmissbruk och justitiemord, ropar jag nu mitt eget

 

till alla som vill höra på (men allra helst till dem som inte vill lyssna):

Jag anklagar Stefan Löfven och andra ledande politiker för att de genom sina beslut och icke-beslut utsätter unga människor för

  • Psykisk tortyr under lång tid
  • Migrationsverkets Kafka-inspirerade ärendehantering
  • Rättsosäkra åldersuppskrivningar
  • Retroaktivt verkande lagar och beslut
  • Hemlöshet efter 18-årsdagen
  • Människojakt, där inte ens skolor och kyrkor utgör fredade zoner
  • Internering på obestämd tid efter utvisningsbeslut
  • Avvisningar till ett land som alla vet är ett helvete på jorden
  • Brott mot barnkonventionen
  • Brott mot FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna
Falköping 22 februari 2018

Ted Rosvall



Den som flyr har inget val!

 

I söndags trotsade min familj och jag tillsammans med hundratals, kanske tusentals, andra väderleken, för att närvara vid manifestationen för de Aghanska flyktingarna på Sergels torg i Stockholm. Under helgen skedde liknande demonstrationer i 48 andra Europeiska städer varav tio i Sverige, sägs det. Glädjande att se så många engagerade svenskar i vimlet - och särskilt glädjande och upplyftande att höra min favoritjurist, migrationsrättsadvokaten Emilie Hillert, dräpa till politikerna och Migrationsverket. More power to her! 

Själv reagerade jag starkt på ett plakat med texten

Den som flyr har inget val!

Så genialt och så enkelt. Det är precis så det är i världen just nu - det finns inga alternativ. Om man vill fortsätta leva, om man vill se sina barn växa upp, ja då måste man fly. Det går inte att tala om "ekonomiska flyktingar" som rasisterna så gärna gör. Den beskrivningen stämmer bättre på svenskarna när de på 1800-talet och början av 1900-talet emigrerade till Norra Amerika för att få ett bättre liv. Nästan inga av dessa hade asylskäl - ändå välkomnades de av det nya landet i väster. Jag kommer att tänka på Stig Dagermans dikt:


Flykten valde oss



Fågeln väljer flykten. Vi valde den icke.

Flykten valde oss. Därför är vi här.

Ni som ej blev valda - men ändå frihet äger,

hjälp oss att bära den tunga flykt vi bär!


Bojan väljer foten. Vi valde att vandra.

Natten var barmhärtig. Nu är vi här.

Ni är för många, kanske den frie trygge säger.

Kan vi bli för många som vet vad frihet är?


Ingen väljer nöden. Vi valde den icke.

Den valde oss på vägen. Nu är vi här.

Ni som ej blev valda! Vi vet vad frihet väger!

Hjälp oss bära den frihet som vi bär!



Hur skall vi få våra obildade och kärlekslösa politiker att ta till sig sanningen och allvaret i dessa ord? Hur ska vi få deras viljelösa hantlangare, Migrationsverket, att våga släppa på sina fyrkantiga regelverk och robotmässiga handläggning till förmån för något som liknar humanism och värdighet?  


Det fanns inte plats för dem i härbärget ...

Det unga paret, vi kan kalla dem Josef och Maria, kom till Sverige den 14 november 2015 från Iran. Josef var 23, hans unga hustru 16. Båda tillhör folkgruppen Hazarer, men hade inte vistats mycket i Afghanistan. Maria inte alls eftersom hon är född i Iran, dit hennes familj flytt efter någon av de många brutala försöken till etnisk rensning i hemlandet. 

I Sverige har de vistats på sex olika ställen, till att börja med omkringflyttade som schackpjäser kommunerna emellan. Till den lilla västsvenska staden kom de för snart två år sedan och placerades på ett vandrarhem, där de inte ens fick bo ihop trots att de var gifta. Ej heller fick de laga sin mat utan tillhölls att vara tacksamma för den rejäla svenska husmanskost som serverades. Passar inte galoscherna kan ni resa hem till Afghanistan … Efter sex månader på vandrarhemmet flyttades de till ett motsvarande boende i en grannstad, där de vistades på nåder, vecka för vecka.

Vid denna tid befanns det att Maria var havande. De bönade och bad om att inför den förestående nedkomsten få bo tillsammans någonstans. Värdkommunen segade och segade men lyckades på vårkanten 2017 skaka fram en liten 1:a dit paret fick flytta den 30 mars. Några dagar senare föddes det lilla barnet.

Nu är det 2018 och Maria har hunnit fylla 18. Adjöss med dig, säger kommunen, vi har inget ansvar för dig längre och inte heller för ditt barn. Du får inte bo kvar i lägenheten. Du och din familj måste flytta igen, denna gång till en av Migrationsverkets förläggningar, belägen 11 mil bort, 1 ½ timme med bil, 3 timmar med buss. En sådan flytt skulle effektivt förhindra Maria från att fortsätta sina studier. På den nya orten skulle de planlöst få fördriva tiden i väntan på domen, det första beskedet från Migrationsverket, som ännu efter två år och tre månader lyser med sin frånvaro. 

Tvångsförflyttningen av den lilla familjen var fastställd till måndagen den 12 februari, alltså idag. Under helgen gick telefonerna varma. Medlemmar i Tillsammans-föreningen för ensamkommande försökte på alla vis att hitta någon familj, som åtminstone tillfälligt kunde ta emot Josef och Maria och deras lilla barn. Kyrkor kontaktades, föreningar, fastighetsägare och hyresvärdar. Det letades gäststugor, vindskontor och torp – men ingenting hjälpte. Till sist författade jag följande lilla vädjan och satte in den på några lokala Facebook-sidor:

Det finns inte plats för dem i härbärget! 

På måndag avvisas en liten familj som i två år har bott i vår kommun. Det handlar om ett ungt par, vi kan kalla dem för Josef och Maria, och deras 9 månader gamla barn. I samband med förlossningen fick hon av nåder bo kvar i Falköping. Nu har hon emellertid fyllt 18 och då stänger Socialnämnden obönhörligen igen dörren. På måndag flyttas de till en av Migrationsverkets förläggningar och då kan Maria naturligtvis inte gå kvar på gymnasiet där hon intill nu studerat flitigt ... 

Under veckan har många frivilliga krafter kämpat för att hitta en tillflykt, ett härbärge, för den hårt utsatta familjen, som naturligtvis inte kan återvända till Afghanistan. Men tiden håller på att rinna ut. Är det någon kommuninvånare som minns Reinfeldts ord om att öppna sina hjärtan? Är det någon som har ett gästrum, en gäststuga, ett vindskontor. Eller ett stall? Finns det någon i vår kommun som kan tänka sig att rädda en liten oönskad barnfamilj innan det är för sent?

Det fanns det! 

Redan efter en halvtimme ringde telefonen, och en godhjärtat kvinna meddelade att hon och hennes man hade ett alldeles för stort hus och att det fanns gott om plats för Josef och Maria och deras lilla barn. Familjerna sammanfördes, fick prata och lära känna varandra en smula och så bestämdes det att man nog skulle kunna trivas tillsammans. Om det blir för en kortare eller längre period får tiden utvisa. I kväll går flytten – sex bärkassar med kläder och personliga tillhörigheter –  tvångsförflyttningen till Migrationsverket har avbokats. 

Den unga familjen tillsammans med bloggarens hustru efter besöket hos värdfamiljen

Det är roligt att se hur civilsamhället, i takt med att det officiella Sverige - stat och kommuner - hårdnar och avhumaniseras, mu tar ansvar och ställer upp när det behövs. I maj är det fyra eller fem ensamkommande pojkar i vår kommun som behöver tak över huvudet, annars blir de utslängda. Kanske kan historien om Josef och Maria inspirera andra kommuninvånare att våga öppna sina hem. Vi som har gjort det vet att det är både roligt och berikande. Kanske är det så här man måste arbeta. Ge flyktingarna ett ansikte. Få räddhågade svenskar att våga språnget, våga engagera sig, våga vara medmänniskor. Det är inte en ansiktslös, svarthårig och farlig ytlänning som ber om hjälp – det är Meysan, Ahmad, Basir, Mostafa, Hossein, Ali och Mohammad. Vanliga snälla och hyggliga killar, som för någon tid söker härbärge.


Välkomna tillbaka, alla rasister!

I år är det val! Detta veta vi alla, särskilt våra politiker som nu måste böja sig baklänges för att förmå väljarna att ge dem förnyat förtroende. Under valår handlar politiken sällan om sakfrågor eller ideologi utan mer om att till varje pris behålla respektive erövra makten.  För maktens skull kan många politiker uppenbarligen sänka sig nästan hur lågt som helst.

Strategin inför valet i september tycks vara att med alla till buds stående medel återerövra de röster som de förfärliga Sverigedemokraterna 2014 kammade hem. Socialdemokrater, Moderater, Liberaler och Kristdemokrater tävlar nu om att vara tuffast, hårdast och mest kallhamrade visavi de ensamkommande flyktingarna. Väljarna skall veta att en röst på just deras parti är en röst för en fortsatt kompromisslös hållning, stängda gränser och intensifierade avvisningar. Man vill helt enkelt ha tillbaka de ljusbruna väljarna från det mörkbruna partiet. Frågan infinner sig genast:

Varför vill dessa hyfsat demokratiska partier knyta fler rasister till sig?

Det finns inget rimligt svar på den frågan. Vore jag partiledare skulle jag tvärtom på alla sätt försöka få dessa marginalväljare att INTE rösta på mig. Jag skulle hålla mig för god för att fiska i grumliga vatten, se varje rasiströst som en förolämpning mot mig och mitt parti. En sådan ärlig och rakryggad hållning skulle förmodligen kosta mig åtskilliga röster - men sannolikt skulle jag få mångdubbelt fler sympatisörer från annat håll. Från medmänniskor som, liksom jag själv, har fått nog av det inhumana schackrandet kring våra olyckliga ungdomar från Afghanistan och andra bedrövliga länder. Som mår fysiskt illa av Migrationsverkets cyniska trixande med åldersuppskrivningar och robotmässiga hantering av asylsökande, som har missat ett kommatecken eller under en månad fått några kronor för lite i lön.  

Varför förstår inte partierna att svenska folket inte vill låta sig styras av de bruna?

Äldre inlägg