Om

Sedan 2014 bloggar jag varje måndag på www.genealogi.se om släktforskning och angränsande ämnen. Däremot kan jag inte där tycka till om annat som ligger mitt hjärta nära, politik t.ex. eller världshändelser. Det som till sist fick mig att ta bladet från munnen och starta en andra blogg - Teds Tankesmedja - är den förfärliga situationen för tusentals ensamkommande flyktingbarn. Särskilt från den dag de fyller 18, då de överges av Gud och människor, inte minst då av landets kommuner och ett Migrationsverk, som allt mer börjar likna ett Deportationsverk. Detta är på alla sätt orättfärdigt och ovärdigt en civiliserad nation som Sverige och jag känner att jag behöver ett expansionskärl för min vrede och frustration. Kanske kan några av tankarna från denna min smedja, inte minst då de historiska perspektiv jag har för avsikt att föra in, få en och annan att tänka till och tänka om ... 

Om mig

Senaste inlägg

Visar inlägg från april 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Hassan i sommarstugan

För sex veckor sedan fick jag på en av de många Facebook-grupper, som på olika sätt stödjer och hjälper ensamkommande asylsökande, syn på ett nödrop. Det var från en kille, Hassan, som just fyllt 18 och som redan om ett par dagar skulle hämtas till en av Migrationsverkets förläggningar i norra Sverige. Hassan var förtvivlad och visste inte vad han skulle ta sig till. Efter många om och men - bland annat total sysslolöshet under ett helt år, eftersom kommunen inte ansåg sig ha plats för honom - hade han till sist kommit in på IM-språk (Språkintroduktion) på en gymnasieskola. Trots ett stort handikapp, han var vid ankomsten analfabet, stortrivdes Hassan med sina studier. Som flykting redan från 5 års ålder, hade han aldrig haft möjlighet att gå i skolan. Nu hade han fått bra lärare och snälla klasskamrater. Långsamt hade han lyckats erövra en bit av det svenska språket. För första gången i sitt liv kunde han nu läsa och skriva - om än bara på svenska.  

Så fyllde han 18, och fick besked om att han inom några få dagar måste lämna boendet, låta sig förflyttas till Norrland och därmed tappa sin skolgång, sina kamrater och sin framtid. Det var då han satte in sitt nödrop på Facebook. Jag noterade att hans skola låg i just den kommun där jag har mitt semesterboende, en förädlad sommarstuga som man kan bo i året om, och där busshållplatsen ligger runt knuten. Under vinterhalvåret står den för det mesta tom. Efter en kort stunds funderande bestämde vi oss, hustrun och jag, för att erbjuda Hassan ett akutboende i vår stuga. 

Det här är inte vår stuga - men visst ser den trevlig ut!

Dagen därpå flyttade Hassan in. Till att börja med lovade jag honom tre veckor i stugan, mot att han fortsatte att leta efter andra alternativ. När dessa tre veckor närmade sig sitt slut hörde han av sig och berättade att han trots många försök inte lyckats hitta någonstans att bo. Jag lugnade honom och sade att det inte var så bråttom - leta på! I helgen åkte jag till stugan och träffade Hassan för andra gången. Det var snyggt och prydligt, städat, diskat och undanplockat. Över en kopp te berättade han sedan sin historia:

Han föddes i sydöstra Afghanistan, ett tiotal mil från gränsen till Pakistan. Familjen, som besstod av far och mor och tre söner, varav Hassan är den yngste, tillhör den etniska gruppen Hazarer, som per definition är förföljda i dessa trakter. När Hassan var fem år gammal, blev fadern dödad av Talibanerna. Eftersom den mördades familj därmed också svävade i livsfara, flydde modern och sönerna över gränsen och bosatte sig i en stor stad på den pakistanska sidan. Förföljelserna fortsatte emellertid. Inte heller i Pakistan är Hazarer välkomna och även där härjar Talibaner och andra extremgrupper. Hassans storebror, Majid, blev tvungen att fly tillsammans med sin hustru och parets fyra barn. Hassan vet inte var de finns - kontakten är sedan flera år helt bruten. 

När Hassan var 14 blev situationen akut även för näste bror, Ali, som under ett flyktförsök över gränsen till Iran blev skjuten och dödad av iransk gränspolis. 

Nu var det bara Hassan kvar, han och modern, som med hårt kroppsarbete lyckats hålla sig själv och sonen vid liv. Till sist blev förföljelserna och hoten mot den unge pojken så allvarliga att de kom överens om att även han, trots vetskapen om vad som skulle kunna hända, måste göra ett försök att ta sig in i Iran och därifrån på något sätt till en humanare del av världen. Den som flyr har inget val ...

Flyktvägen var ungefär 70 svenska mil och förflyttningen kunde, p.g.a. talibaner och milisgrupper, endast genomföras nattetid. Hassan blev tvungen att undvika huvudvägen och i stället  försöka ta sig fram via bergsvägar och stigar. Någon gång kunde han lifta några mil på ett bilflak. Väl framme i Iran visade det sig att förföljelserna mot Afghaner var om möjligt ännu värre där än i Pakistan. Till det allra farligaste för en papperslös hör risken att bli tvångsrekryterad till armén och skickad till Syrien för att strida för Assad. 

På mycket äventyrliga vägar, inklusive en livsfarlig färd med gummiflotte över Egeiska havet, lyckades Hassan till sist ta sig till Sverige, där han skrevs in som asylsökande den 17 november 2015 - en vecka före den deadline, som regering fastställt som den skarpa gränsen mellan liv och död. 

Har han någon chans att få stanna? Eller måste han "återvända" till det land han inte minns och som en gång dödade hans far och tvingade hans familj att fly för sina liv. Eller ska han förpassas till Pakistan eller Iran (omöjligt), som jagade honom som man jagar rabiessmittade hundar, och som avrättade hans bror? 

Förlåt om denna blogg blev lite svart, men jag kände ett behov av att få berätta Hassans historia - en berättelse om övergrepp, förföljelser, lidande och död, som säkert många andra afghanska flyktingar känner igen sig i. Om det förfärliga Migrationsverket skulle genomdriva en avvisning av Hassan till Afghanistan skulle det innebära slutet, och Hassans liv skulle bli ytterligare en del av den grekiska tragedi, som svenska myndigheter och politiker tycks överens om att iscensätta.

Alla dör!

*********************************************************************************

Ps: Så var det då detta med sommarstugan. Tänk så många sommarstugor som står tomma 9 eller 10 månader om året. Varför inte låna ut dem till de hemlösa, de utsatta och förtvivlade - åtminstone till dess deras asylprocess har fullbordats eller de fått uppehållstillstånd av något slag. När ni själva behöver stugan i sommar går det säkert att ordna med reservlösningar till pojkarna, tält eller liknande. Det är sommar nu, Ronja! 


   



    

Kålleredspolkan

Så här "dagen efter" den svarta måndagen är det näst intill omöjligt att skriva något vettigt om den förfärliga hämtningen vid förvaret i Kållered eller om avvisningen av sex olyckliga ungdomar. De skulle ha varit många fler men som vanligt var processen oavslutad eller så dåligt genomförd att det fanns utrymme för verkställighetshinder. Bättre då att skriva något ovettigt - en dikt kanske eller en visa. Låt oss göra ett försök. Tillägnad den store poeten Gustaf Fröding och med en blinkning åt Karl Gerhard, debuterar jag härmed som kuplettförfattare. Voilá:

 KÅLLEREDSPOLKAN

  

Det var strul häromkvällen på flyktingförvaringen,
ett plan hade chartrats för stora besparingen:
Nu skulle afghanerna ut!
Fredrik Beijer, den token och chefs-dilettanten,
han satt med sina kartor och såg på sextanten,
och 
meddelade resolut:
 
Det finns härliga höjder med storslagna skyar,
det finns säkra provinser och mysiga byar,
där som pojkarna glatt sparkar boll.”
Vad bryr jag mig om Amnesty, FN och EU?
En får inte va’ blödig! Dom ska avvisas! Det du:
Migrationsverkets stolta paroll!
 
Morgan Johansson ringde från Stockholm och mana:
Det är bråttom som fan, ni får vägarna bana,
… och det har jag från Stefan Löfvén”.
Och ett nej är ett nej, skynda på att fullgöra,
innan nyaste lagen har hunnit förstöra
vår agenda”, sa Fritzons Hélene.
 
Svarta måndagen kom, och med den demonstranter,
med förtvivlade ungdomar, gubbar och tanter,
och poliser, poliser en masse.
Journalisterna 
svek, Man får välja och vraka,
några flyktingars öde är ej värt att bevaka,
och som nyheter är dom helt kass!
 
Det blev sex utav trettio som äntrade planen,
och i Afghanistan väntar nog Talibanen
på att slå sina klor uti dom.
Migrationsverkets stora aktion blev en flopp
och i kostnader räknat bland Tio-i-topp
regeringens sluga svängom.
 
Och i Stockholm sågs Johan Forsell gnissla tänder,
SD:s Paula Bieler, hon vred sina händer
uti 
ilska och stor frustration.
Men Buhu! hördes ekot i riksdagen skria:
Som ni sår får ni skörda, ge oss nu Amnestia,
Annars startar vi REVOLUTION!  

                                  Ted Rosvall

Storma Bastiljen!

Det var den 14 juli 1789 som parisarna stormade Bastiljen, en gammal fästning som också användes som fängelse. Vid stormningen fanns totalt 7 fångar - 4 falskmyntare, 2 psykiskt sjuka och en brottsling ur en förnäm familj, som inspärrats på släktingarnas begäran. Det handlade således inte om några politiska fångar, justitiemord eller liknande och kan som politisk manifestation betraktas som ett patetiskt misslyckande. Men Bastiljen sågs som en symbol för den korrumperade kungamakten, som skulle krossas. Men egentligen handlade det om något helt annat:

Stadens befolkning var sedan flera dagar tillbaka orolig över att de utländska trupper som posterats runt Paris skulle komma att användas för att bekämpa revolutionen. En borgerskapets milis om 40 000-50 000 man hade bildats men saknade vapen. Efter flera försök lyckades man hämta ett mycket stort antal gevär och ett dussin kanoner från les Invalides. Milisen saknade dock fortfarande kulor och krut. Någon visste dock att båda delar förvarades i stor mängd i Bastiljen. När människomassorna alltmer hotfullt krävde att guvernören skulle lämna ut dessa varor till milisen, beordrade denne sina 32 schweiziska soldater och 82 krigsskadade veteraner att öppna eld. Så småningom stormades fästningen och guvernören och de övriga officerarna och många soldater dödades, trots att de hade kapitulerat. [Wikipedia]

Det var så den började, den ärorika franska revolutionen, som ett folkligt uppror. Snart nog vidtog förföljelser, utrensningar, angiveriväsen och till sist ett skräckvälde, med 100.000-tals offer, mestadels oskyldiga sådana, som efter summariska rättegångar - till skillnad från Migrationsverket och Migrationsdomstolen gjorde man processen kort - under förnedrande former och under pöbelns primalskrik fick bestiga Madame La Guillotine. 

Finns det i allt detta några likheter med situationen i Afghanistan i dag, eller med situationen i Sverige? Allt för många!

Tänk er att regimen i Afghanistan motsvarar den korrumperade kungamakten i Frankrike 1789. Milisen, som krävde kulor och krut, är naturligtvis Talibanerna, Daesh och andra brutala grupperingar. Guvernören och de Schweiziska soldaterna har sin like i Johan Forssell och Paula Bieler m.fl. och i Gränspolisen. Fångarna, som skulle behöva fritas, är de stackars förtvivlade pojkar, som på måndag skall utvisas till världens farligaste land. Och Bastiljen, var finns den? 

I Kållered, så klart! 

Är det måhända läge för en Svensk Revolution? Jag tror inte på våld och bajonetter. Historien har lärt oss att alla revolutioner, hur ädla och välgrundade de än må ha varit, till sist urartar och förvärrar snarare än förbättrar människornas tillvaro och levnadsförhållanden. Förutom Frankrike är det lätt att börja tänka på Ryssland, Kina, Etiopien, Irak, Iran och Kuba. För att bara nämna några. En Svensk Revolution - framprovocerad av överheten - måste ligga på någon sorts intellektuellt och moraliskt plan. Och den måste riktas mot dem som ställer till med allt detta onödiga lidande, alltså BÅDE mot politiker och tjänstemän. Som det nu är skyller de på varandra och ingen vill stå till svars.

Man skulle önska att Amnesty eller någon annan organisation med pondus och sisu ville ta itu med detta nationella moras av inkompetens, förljugenhet, ohederlighet och brist på medmänsklighet och humanism. Annars kanske pöbeln tar saken i egna händer!

Storma Bastiljen!

     

Ondskan

 

Ni minns säkert en skrämmande men utmärkt film från 2003, baserad på Jan Guillous roman från 1981 med samma namn. Den handlar om översitteri och pennalism på en privat internatskola och framför allt om en skamlig företeelse, vanlig i just denna konstlade miljö, kallad kamratuppfostran eller mera korrekt kamratförtryck! Huvudpersonen, Erik, får ta till våld, brutalt våld, för att helt enkelt överleva. Han rumskompis, Pierre, orkar inte med förföljelserna utan väljer att lämna skolan - flyr!

Ondska är i många kulturer ett brett begrepp som omfattar tankar, ord eller handlingar, som av majoriteten i samhället ses som fördärvliga, hemska eller rent av farliga och som ofta riktas mot allmänna moraliska föreställningar. Ondska beskrivs ofta som motsatsen till godhet, men även som frånvaro av godhet. [Wikipedia]

Är det inte just detta vi nu upplever i vårt tidigare så förträffliga land - frånvaro av godhet? Politikerna och myndigheterna agerar i flyktingfrågan på ett så oetiskt sätt, emot alla allmänna föreställningar om moral och medmänsklighet, att det inte finns något annat ord att ta till än just 

Godhet! Smaka på det ordet! När det gäller Migrationsverkets och migrationsdomstolens behandling av unga asylsökande, befinner vi oss nu mycket nära en avgrund. För var finns godheten i att låta unga människor vänta i två år på ett besked, som hade blivit annorlunda om det kommit inom rimlig tid? Vari ligger godheten i de hårt kritiserade åldersuppskrivningarna, där tonåringarna plötsligt blir några veckor eller månader äldre, allt för att de som "vuxna" ska kunna avvisas. Och hur kan en människa med ett uns av godhet i sig fortfarande stå där och påstå att Afghanistan är ett land, dit det går att avvisa unga pojkar, till och med om de inte är födda där och saknar släkt eller nätverk på ort och ställe?

Politikerna och tjänstemännen på Migrationsverket kan inte ha varit hemma när godheten gick förbi. Då skulle de, liksom vi som engagerar oss, ha drabbats av medlidande och empati. Eller som han Samariern, ni vet, han i bibeln:

"En man hade blivit överfallen av rövare som lät honom ligga kvar halvdöd. En präst noterade mannen men vek åt sidan och gick förbi. En Levit såg honom också men gick även han förbi. Så fick en Samarier syn på mannen och fylldes av medlidande. Samariern skötte om mannens sår, och tog honom till ett värdshus, där han betalade för mannens vistelse."

Det är inte svårt att dela ut rollerna i denna gamla liknelse. Den överfallna mannen är naturligtvis våra ensamkommande flyktingar, fråntagna sin framtid. Prästen och Leviten är Politiker och Migrationsverk, som väljer att inte se konsekvenserna av sitt handlande, och Samariern, den goda Samariten, det är väl alla vi i civilsamhället, som nu engagerar oss för dessa våra minsta bröder, kämpar för att de ska få stanna, öppnar våra hem för dem o.s.v.  Och så var det då rövarna ... (många som passar in i den rollen, tyvärr!)

Det var väldigt vad denna blogg blev from. Bäst att jag snabbt kommer ned på jorden med några vinande hugg ...

DUMHETEN kan man leva med, acceptera och hantera!

ONDSKAN kan man aldrig acceptera - endast bekämpa!

!


Lagrådets tankevurpa

Lagrådets yttrande över den nya Gymnasielagen kom som en kalldusch för alla oss som hoppas och tror att den ska kunna rädda en stor del av de drabbade ungdomarna från deportation, lidande och död. "Ett hafsverk" säger Lagrådet - och det kanske stämmer - men vad man framför allt ondgör sig över är följande:

"Det är en ny princip i utlänningslagstiftningen att låta handläggningstidens längd utgöra i stort sett enda skälet för uppehållstillstånd. Även i svensk rätt i övrigt är det inte en princip att låta utdragna handläggningstider i sig vara skäl för att bifalla ansökningar av olika slag"

Om detta skriver Ulf Appelgren i Dagens Nyheter idag:

"Det är ju Migrationsverkets årslånga handläggningstider som gjort att flertalet barn som kom 2015 blivit behandlade enligt lagregler som gäller för vuxna."

Just så! Det handlar inte om att människor, vilka som helst, fått vänta på handläggning och beslut. Det handlar om att BARN fått vänta så länge att de hunnit bli VUXNA - och att detta medfört att beslutet blivit ett annat än om det avgjorts inom rimlig tid.

Låt mig få framställa en liknelse:

De långa väntetiderna inom sjukvården är och har länge varit ett problem, inte minst när det gäller akuta och potentiellt dödliga sjukdomar som t.ex. cancer. Den som utreds och får behandling i tid, har goda chanser att tillfriskna. Den som får vänta för länge, hamnar i det tröstlösa spår som oundvikligen leder till lidande och död. 

Låt oss säga att regeringen i vetskap om detta kommer med ett förslag om att alla med misstänkt cancer MÅSTE komma under vård och behandling inom sju dagar. En tvingande lag om SNABBSPÅR där sjukvårdskolosserna inte har någon möjlighet att såsa och fördröja. En lag som handlar om omprioriteringar och effektiviseringar inom vården!  Utmärkt! Så går förslaget till Lagrådet som efter ett tag kommer med följande utlåtande:

I svensk rätt är det inte en princip att låta utdragna väntetider i sig vara skäl för undantag av olika slag. Det faktum att personerna under handläggningstiden kan komma att ändra status - i det här fallet från levande till död - kan inte utgöra enda skälet för en lagändring.  

[OBS: Detta är inte ett citat utan en logisk följd av Lagrådets resonemang kring Gymnasielagen]

"Tiden är ingenting" sade en gång Hans Alfredsson, och samma sak säger nu Lagrådet när man sågar den nya Gymnasielagen. Tidsaspekten är ointressant, den får inte påverka lagar och regler. Trots att jag inte är någon juridisk expert skulle jag kunna räkna upp mängder av lagar, samtliga godkända av Lagrådet, där tidsaspekten faktiskt är det centrala elementet: Vårdgarantin t.ex.

Det kusliga med Lagrådets yttrande är den doft av politisk agenda det utsöndrar. Och när inte ens Lagrådet kan skilja på politik och juridik, då skakar samhället i sina grundvalar.

Nyare inlägg