Om

Sedan 2014 bloggar jag varje måndag på www.genealogi.se om släktforskning och angränsande ämnen. Däremot kan jag inte där tycka till om annat som ligger mitt hjärta nära, politik t.ex. eller världshändelser. Det som till sist fick mig att ta bladet från munnen och starta en andra blogg - Teds Tankesmedja - är den förfärliga situationen för tusentals ensamkommande flyktingbarn. Särskilt från den dag de fyller 18, då de överges av Gud och människor, inte minst då av landets kommuner och ett Migrationsverk, som allt mer börjar likna ett Deportationsverk. Detta är på alla sätt orättfärdigt och ovärdigt en civiliserad nation som Sverige och jag känner att jag behöver ett expansionskärl för min vrede och frustration. Kanske kan några av tankarna från denna min smedja, inte minst då de historiska perspektiv jag har för avsikt att föra in, få en och annan att tänka till och tänka om ... 

Om mig

Senaste inlägg

Visar inlägg från maj 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Under Paris broár ...

Efter att som åldersuppskriven 18-åring blivit utsparkad ur boendet fick Mohammad (vi kan kalla honom så) plats i den lägenhet som vår Tillsammans-förening hyr som nödbostad och "Halfway house" för killar i hans situation. Där har han bott i sex månader, skött sig utmärkt, både när det gäller skolan och fritiden. Städat, diskat och plockat, även för sina mindre ordentliga lägenhetskompisar, och noggrant följt de gemensamma ordnings- och trivselreglerna.

Så i förra veckan var han plötsligt borta - Gone with the wind! Dörren till hans rum var låst och vi befarade det värsta ... Så kom det ett meddelande på messenger med en bild på var vi kunde hitta hans gömda nyckel. Inne i rummet var det städat och sorterat. En hög, inklusive dator och skolböcker, skulle tillbaka till skolan, en annan hög var sådant han inte hade haft möjlighet att ta med sig, och mitt i rummet stod ett ljus. Han tackade i meddelandet för att vi varit så snälla mot honom och berättade att han nu tagit sig till Paris i hopp om en framtid där, när nu alla vägar i Sverige tycktes stängda för honom.

Mohammads brott var att han kom till Sverige för sent, 32 timmar närmare bestämt. Den 26 november 2015 lämnade han in sin asylansökan och det var som alla nu vet två dagar för sent. Trots att han då varit på väg i veckor och månader, en bitvis livsfarlig flykt under oerhört svåra förhållanden, och naturligtvis inte kunde veta att Sverige plötsligt skulle ändra på alla förutsättningar och dessutom stifta den ena retroaktivt verkande lagen efter den andra. Mohammad hade följt utvecklingen kring den nya gymnasielagen och insåg till sist att han var rökt. Efter 2 1/2 år i Sverige var han inte längre önskvärd. Det spelade ingen roll hur han hade uppfört sig, hur han hade kämpat med svenska språket och med skolan i övrigt. Inte heller spelade hans asylskäl (en fruktansvärd historia) någon som helst roll - när gör de någonsin det i Migrationsverkets sjuka föreställningsvärld?  Han var på förhand dömd till utvisning.

Mohammad insåg till sist detta och beslöt sig för att dra. Riktigt hur han bar sig åt vet vi inte, men nu är han alltså i Paris och hoppas på att Frankrike skall visa sig vara ett mer humant land än Sverige. Jag messar honom då och då för att fråga hur han har det. Var bor du någonstans, frågade jag och fick ingressbilden och nedanstående bild till svar: 

Jag får hjälp av Svenska Kyrkan i Paris, säger Mohammad, men vi får inte övernatta där. Vi bor i tält vid floden. Han tror att han kanske ska få plats på någon form av flyktingboende i nästa vecka. Efter 2 1/2 år i den svenska byråkratins våld hoppas han nu på ett nytt land, som visserligen är känt för ännu tuffare tag visavi flyktingar, men som omöjligen kan vara så skamlöst ohederligt i sin "rättsutövning" som Konungariket Sverige. 

Min sedan länge avlidna mor var alltid noga med sitt utseende och uppförande, alltid prydlig och välvårdad, artig och belevad, vänlig och välartikulerad. Dock kunde hon någon gång ertappas med att gå och sjunga på en visa, som i hennes ungdom måste ha betraktats som högst opassande och ekivok. Jag minns några få rader:

Under Paris broár
ligger en naken karl
är han ej borta så ligger han kvar
under Paris broár.

Det var jag när jag fick se bilden på min vän Mohammads nya bostad som jag, fylld av vemod, sorg och raseri, kom att tänka på mors fula visa.

Hoppas att du inte behöver ligga kvar där så länge, Mohammad!  

GUDFADERN eller AFGHANSK VENDETTA

  

Har ni sett Gudfadern II - en amerikansk drama-thriller från 1974 i regi av Francis Ford Coppola med Al Pacino, Robert De Niro och Diane Keaton i huvudrollerna. Man får ta del av bakgrundshistorien om hur en ung Vito Corleone år 1901 flyr till USA från Sicilien, där både hans far, mor och äldre bror mördats på order av maffialedaren Don Ciccio. Det är egentligen fadern som är huvudmålet, men eftersom Don Ciccio inte vågar riskera att den mördade mannens söner en gång växer upp och väljer att hämnas sin far (Vendetta), ger han order om att även sönerna skall tas ut. Den äldste sonen skjuts mycket riktigt till döds i samband med faderns begravning.

Det är då det händer, den dramatiska scen ni kan betrakta i ingressbilden: Änkan gör det oerhörda - tar med sig sin yngste ende överlevande nu 10-årige son och söker upp Don Ciccio. Vädjar till honom att låta lille Vito få leva. Han är ju så liten och oskyldig och dessutom lite korkad. Han kommer aldrig att utgöra något hot för er, Don Ciccio. Låt mig få behålla honom! Maffiabossen betraktar gossen en stund uppifrån och ned och säger sedan ett enda ord:  NO!

Det är då det händer. Änkan drar kniv och går till anfall mot bossen samtidigt som hon skriker till sonen: Spring! Pojken rusar iväg genom fälten och lyckas så småningom fly till Amerika. Modern blir naturligtvis dödad av Don Ciccios vakter. Senare i filmen får man se hur den vuxne Vito, nu titulerad "Don Corleone", återvänder till Sicilien och hämnas sin familjs död genom att personligen knivmörda en åldrig Don Ciccio.

***

Det var en lång inledning på denna blogg. Vart vill jag komma? Till Afghanistan förstås och 100 år senare ...

Många är de ensamkommande flyktingar från detta förfärliga land, som berättar om liknande händelser som den som drabbade Vito Corleone. Deras pappa eller storebror har blivit mördad, halshuggen eller skjuten av Talibanerna, och familjen måste då genast fly för sina liv. Annars går den, och i synnerhet familjens söner, samma öde till mötes. Det var därför så många miljoner Hazarer och andra minoritetsgrupper för omkring 15 år sedan tog sig över gränsen till Iran och Pakistan. De visste, att om de stannade skulle de tas ut en efter en. De fanns med på Talibanernas dödslista.

För pojkarna i en drabbad familj är situationen direkt livsfarlig. Det är därför just dessa försöker ta sig vidare till Europa. Iran och Pakistan har tröttnat på alla miljoner Afghanflyktingar, som olagligen vistas i deras länder, och skickar dem tillbaka direkt i gapet på Don Ciccio. 

Migrationsverket har en gång för alla bestämt sig för att de ensamkommande ljuger. De ljuger om sin ålder, det kan minsann våra vetenskapliga och 100%-igt exakta knäundersökningar bevisa, och de ljuger om sina flyktskäl. Förmodligen tipsar de varandra om vilka historier som går hem hos Migrationsverket och så kör de på den linjen. Vendetta-storyn är säkert bara trams och påhitt. Nej, här gäller det att vara stark och hålla emot. Inte skulle väl den snälla regimen i Kabul, som vi har så goda kontakter med och ger så mycket pengar, tillåta sina goda vänner inom Talibanrörelsen att mörda oskyldiga pojkar bara för att de tidigare halshuggit deras fäder och bröder. Nej, nej, så jäkliga kan de inte vara. Pojkarna ljuger! 

Och vad händer när vi, civilsamhället, förtvivlade kontaktpersoner, gode män, svenska familjer, lärare, klasskamrater, personal på boenden och övriga medmänniskor med hjärta och empati söker upp vår tids Gudfader - Migrationsverket - och vädjar om att de ska låta pojkarna få leva. Vad svarar Don Fredrik och Don Mikael då?

NO !






Hur vill du bli ihågkommen?

 

Den frågan fick Olof Palme för över 40 år sedan i programmet "Gäst hos Hagge". Han slog den ifrån sig. Menade att han själv var den siste som borde uttala sig om sin egen politiska gärning, men också något om att en politiker inte får tänka i sådana banor. Om man vill föra en framåtsyftande politik kan man inte i varje läge lyssna till tillfälliga opinioner eller SIFO-undersökningar. En god politiker tänker mindre på sin popularitet och sitt eftermäle, mer på sina politiska visioner och på hur dessa ska kunna bli verklighet.

Hur gick det då? Hur har han blivit ihågkommen av oss som ännu trampar på denna jord? Vi som varit med ett tag kommer säkert ihåg hans internationella engagemang och hur häpna vi blev över alla de statsmän från hela världen, som 1986 samlades till hans begravning i Stockholms stadshus. Vi minns kanske också de heta debatterna, PUKAS, FNL-tågen, kärnkraftsstriden och en del annat. Frågar man däremot yngre människor om Olof Palme är förmodligen det enda svar man får:

Han blev mördad på Sveavägen och polisen klantade sig så enormt, att vi väl aldrig får veta varför han blev skjuten och vem som höll i pistolen ... 

Så orättvist kort är det politiska minnet, att hågkomsten av en livsgärning ofta reduceras till en enda händelse av negativ art, en skandal, ett misslyckande eller, som i Palmes fall, hur han eller hon dog.

Ingressbilden föreställer Vladimir Iljitj Uljanov (1870-1924), mera känd under namnet LENIN. Det var han som 1917 shanghajade den ryska revolutionen och med blod och död tvingade in den under den röda fanan. Kommunismens segertåg i stora delar av världen är kanske den största mänskliga katastrofen genom tiderna med uppskattningsvis 100 miljoner döda, stupade i krig av olika slag, avrättade, lönnmördade, tvångsarbetade till döds eller helt enkelt med vett och vilja förnekade mat, så att de långsamt svalt ihjäl. 

Vilka föreställer då den infällda bilden? Jo, den ryska Tsarfamiljen, Nikolaj II med hustrun Alexandra och de fem barnen, Olga, Tatiana, Maria, Anastasia och Alexej. Efter Nikolajs abdikation 1917 vistades familjen under någorlunda värdiga former i Tobolsk i Sibirien, för att efter kommunisternas maktövertagande förflyttas till Jekaterineburg [Sverdlovsk]. Där drogs tumskruvarna åt; allt för vänliga vakter byttes ut mot elakare varianter, matransonerna försämrades, utegångsförbud infördes o.s.v. Familjen öde låg i en mans händer - Lenins.

Den 16 juli 1918, för snart 100 år sedan, hade han bestämt sig: Hela familjen skulle likvideras och spåren efter dem utplånas. Deras trogna tjänare som följt med dem i förvisningen, en läkare, en hovdam, en lakej och en kock skulle också avrättas. Natten till den 17 juli väcktes familjen och fördes ned i källaren där kommendanten läste upp dödsdomen från Lenin, varefter samtliga, män, kvinnor och barn, sköts, bajonetterades och klubbades ihjäl. Man försökte sedan elda upp kropparna, vilket misslyckades, varför man i stället förde ut dem i skogen där de grävdes ned.

Många, inklusive jag själv, anser att kommunismen som ideologi och politisk vision också togs av daga där och då i källaren i Jekaterineburg. En regim som kallblodigt låter mörda oskyldiga barn och ungdomar ogiltigförklarar i och med detta sig själv. Den tappar all sin legitimitet. Om de hade arkebuserat Tsaren, som visserligen inte var den värste av alla busar, men som ändå hade klantat sig rejält, hade man kunnat skriva det på revolutionens konto. Om man också hade knäppt kejsarinnan, som kanske bidragit till en del av eländet, hade man måhända kunnat se mellan fingrarna även med detta, även om man såsom pacifism och medmänniska aldrig kan ursäkta avrättningar. Men att med berått mod död oskyldiga barn och ungdomar, där går gränsen för all anständighet.

N.B. att tsarbarnens öde naturligtvis inte var värre än för alla andra mördade barn och ungdomar under revolutioner och kommuniststyre - men på något sätt har de blivit en symbol för alla unga martyrer genom tiderna. Man gör bara inte så! Man mördar inte oskyldiga barn och ungdomar! Utropstecken!

Det gjorde Lenin, med berått mod, och därför minns vi honom inte främst som den som enade det ryska väldet och skapade Sovjetunionen, utan som den förfärlige despot och mördare han i grunden var. Hans efterföljare, Stalin, var givetvis ännu värre, men detta faktum ursäktar intet. 

Stefan Löfven går nu i Lenins fotspår. I sin fixering vid att till varje pris bli återvald och därmed reservera makten för sig själv och sitt krympande parti, fattar han nu det ena dåliga beslutet efter det andra. Allt i ett fåfängt hopp om att, genom sin spelade hårdhet (för den är väl spelad?), locka tillbaka ett gäng fascister från Sverigedemokraterna. För detta höga ändamål är han villig att gå över lik - och det blir tyvärr också resultatet av hans nu mer allt desperata agerande. De stackars afghankillar som Stefan nu vill avvisa till helvetet på jorden, efter det att de under snart tre år vistats i den bästa av alla världar, kan också bli deras sista resa. Förföljelser, lidande, ensamhet, hopplöshet och sannolikt en allt för tidig död blir deras nitlott, utfärdad av Jimmie Åkesson men verkställd av Stefan Löfven.

Hur vill du bli ihågkommen, Stefan Löfven? Som den som i sann socialdemokratisk anda ville vara med och återskapa det gamla folkhemmet, reparera bristerna i vård, skola och omsorg, säkra jobben och förbjuda vinsterna i välfärden? Som advokaten för ett tryggare samhälle?

Eller som slaktaren i Rosenbad!   

Hur vill du bli ihågkommen, Stefan?

 

  


    

Enkel matematik

 

Statsminister Stefan Löfven har nu visat sitt rätta ansikte och det är inte någon vacker syn! Vi som bryr oss trodde att han i och med genomförandet av den nya gymnasielagen, ehuru pressad av regeringspartnern Miljöpartiet, ändå hade ha valt rättfärdigheten framför populism och opportunism. Så kom i fredags det nya utspelet om migrationspolitiken och fjällen föll från våra ögon.

Stefan Löfven är inte någon god eller ärlig människa! Han lyder blint sina partistrateger och  agerar utifrån deras rekommendationer. Det gäller att till varje pris behålla makten och det ska inga ensamkommande flyktingar i världen få förhindra. Här gäller det att gaska upp sig och spetsa till retoriken så att de otrogna sossar, som i förra valet vinglade över till Sverigedemokraterna, nu letar sig tillbaka. Då gör det inget att argumenten på ett kusligt sätt sammanfaller med dem som de förkättrade motståndarna (SD) i åratal predikat. Ulf Kristersson och Johan Forssell (M) jublar och välkomnar ett samarbete över blockgränsen när nu Annie Lööf inte kunde hålla tätt. Till och med Jimmy Åkesson och den förfärliga Paula Bieler (SD) ler i mjugg och bekräftar att det är just Sverigedemokraternas idéer som statsministern nu anammat som sina.

Bland de många punkterna, ägnade att täppa till alla hål i lapptäckslagstiftningen och därmed ytterligare plåga de redan svårt traumatiserade flyktingarna, fäster jag mig särskilt vid följande:

  • Fler förvarsplatser och ökade befogenheter att placera i förvar.
  • Möjligheten för kommuner att ge försörjningsstöd för den som fått avslag avskaffas.
  • Möjligheten till att få uppehållstillstånd för arbete om man har kommit som asylsökande och fått avslag avskaffas eller minskas kraftigt.

Plötsligt slår det mig. Detta är Tyskland på 30-talet - nazitiden i repris! Den började så! Hårdare och hårdare regler för judar och andra oönskade grupper: Frihetsbegränsningar, yrkesförbud, internering, tvångsförflyttning, reseförbud, konfiskering av egendom, förbud mot rasblandning o.s.v. Långsamt men säkert drogs snaran åt, precis som Stefan Löfven nu försöker göra med de oönskade flyktingarna, för att på 40-talet utmynna i koncentrationsläger och förintelse.

Dithän lär vi väl inte komma, men preludierna är illa nog och visar att Stefan Löfven inte är uppgiften vuxen. Han saknar den humanitära grundsyn som varje statsminister bör ha. I stället för att på allvar lyssna på sina väljare låter han sig förföras av de mest hårdnackade bland LO-koryféer och strategirådgivare. Han tror i sin enfald att ju tuffare han är mot de redan utslagna, desto fler röster får han tillbaka från Sverigedemokraterna. 

I've got news for you, Stefan!

För varje Redneck-röst du vinner tillbaka från fascisterna, förlorar du fyra hederliga och humana Socialdemokrater, väljare som inte står ut med att betrakta hur deras parti förlorat sin själ. De kan inte längre stödja ett parti som tappat sin moraliska kompass.  

En röst minus fyra röster, det blir minus tre röster det, Stefan!

Kära socialdemokratiska bloggläsare! Lova mig att ni inte röstar på Socialdemokraterna i valet i september!

Ku-Klux-Afghanistan

Den här bilden ger oss än idag kalla kårar ... Den står för mänsklig förnedring och amerikansk tankeskymning, när den är som värst. "Klanen" bedrev under 100 år eller mer riktad terror mot den svarta befolkningen i sydstaterna - de skulle hållas på plats, med skräck, med lynchningar och med varnande exempel. Korsen brann och med dem allt hopp om integration och försoning. Kanske har ni sett filmen "12 years a slave" eller läst boken "En droppe midnatt" av Timbuktu? Båda ger nya inblickar i den tröstlösa och livsfarliga tillvaro, som var och i viss mån fortfarande är de svartas arvedel.

Här kommer en annan bild: 

Kommentarer egentligen överflödiga - förutom att den första bilden var hämtad ut historiens skamvrå, den här från vår samtid. Ifrån Afghanistan! Jag vet inte vilka de olyckliga männen på marken är, kanske tog deras liv slut några minuter efter det att bilden togs, kanske torterades de och fängslades för att sedan förtvina bakom galler. 

Vad hade de gjort för ont? Var de spioner? Höga officerare från någon fiendestyrka? Tjuvar eller våldtäktsmän? Knappast! Kanske var deras enda brott att de råkade tillhöra en oönskad folkgrupp, en föraktad minoritet. Kanske var de Hazarer, den Afghanska underklassen, jämförbar med de svarta i den amerikanska södern, avskydda, förföljda och ständigt utsatta för negativ särbehandling och etnisk rensning, ibland på gränsen till folkmord. Det var därför miljoners miljoner av dem redan för 15 år sedan flydde för sina liv till grannländerna Iran och Pakistan. Där fick de det under några år marginellt bättre - tills dessa båda länderna tröttnade på att vara mottagarland och började skicka tillbaka de objudna gästerna. 

Kan man verkligen jämföra de svartas situation i USA då med Hazarernas och andra minoriteters tillvaro i Afghanistan, Iran och Pakistan idag?

JA!

Med råge! Hundratusentals Hazarer mördades på 1880-talet i Afghanistan i ett beordrat folkmord som inte står Armenien eller Rwanda efter i omfattning eller bestialitet. De som överlevde, ungefär hälften, tvångsförvisades eller fick leva sina liv under slavliknande förhållanden. Dessa förföljelser pågår ännu idag, nu med förnyad kraft och intensitet. Regeringen, i den mån den inte stilla applåderar och rent av hjälper förövarna med vapen och pengar (som de fått av aningslösa EU-länder för att ta tillbaka sina egna fördrivna medborgare),  står maktlös och tittar på. 

Till detta helvete vill våra cyniska och kallt beräknande politiker och deras korkade lakejer förvisa de förtvivlade ungdomar, som nu i två eller tre år haft Sverige som sitt hem.  

Tillbaka till filmen! Huvudpersonen blir alltså kidnappad och tvingas leva som slav på en plantage under 12 vidriga år. Till sist, helt mirakulöst, fritas han av gamla vänner och kan återvända till nordstaterna, där han åter blir en fri man. 

Tur att detta inte hände i Sverige - då hade han väl blivit tillbakaskickad till södern ... 




     

Äldre inlägg