Om

Sedan 2014 bloggar jag varje måndag på www.genealogi.se om släktforskning och angränsande ämnen. Däremot kan jag inte där tycka till om annat som ligger mitt hjärta nära, politik t.ex. eller världshändelser. Det som till sist fick mig att ta bladet från munnen och starta en andra blogg - Teds Tankesmedja - är den förfärliga situationen för tusentals ensamkommande flyktingbarn. Särskilt från den dag de fyller 18, då de överges av Gud och människor, inte minst då av landets kommuner och ett Migrationsverk, som allt mer börjar likna ett Deportationsverk. Detta är på alla sätt orättfärdigt och ovärdigt en civiliserad nation som Sverige och jag känner att jag behöver ett expansionskärl för min vrede och frustration. Kanske kan några av tankarna från denna min smedja, inte minst då de historiska perspektiv jag har för avsikt att föra in, få en och annan att tänka till och tänka om ... 

Om mig

Senaste inlägg

Visar inlägg från augusti 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Tänk om Migrationsverket hade fått bestämma ...

Året är 1939! Den 30 november hade Sovjetunionen angripit Finland och vinterkriget var ett faktum. Konflikten kom att kosta Finland 22 000 döda och 45 000 sårade. Men den kom också att påverka relationerna med grannlandet Sverige. Under krigsåren 1939-1944 förflyttades omkring 80 000 finska barn till Sverige, där de placerades i fosterfamiljer. Det påstås att omkring 15.000 av dem aldrig återvände till Finland efter krigsslutet. Antingen hade de inga föräldrar eller andra nära släktingar att återvända till eller också hade de hunnit rota sig så i Sverige - t.o.m. glömt sitt finska språk - att det helt enkelt inte var tänkbart att med våld tvinga dem tillbaka.   

Känner ni till KARELEN? En del av Finland, ett stort landskap, som de expansiva Ryssarna i alla tider haft ett gott öga till. När Moskvafreden ingicks under vinterkriget 1940 kom mer än hälften av Västkarelen att tillfalla Sovjetunionen och det Karelska SSR. Ungefär 400 000 finländare fick förflyttas till andra platser i Finland. Vinterkriget och den sovjetiska expansionen orsakade stor bitterhet i Finland, som förlorade sin näst största stad, Viborg, sina industrier vid floden Vuoksen, Saima kanal som kopplar ihop centrala Finland till Finska viken, tillgång till fiskevattnen i Ladoga samt gjorde en åttondel av landets invånare till flyktingar utan chans att återvända. [Wikipedia]

Anar ni vart jag är på väg?

Tänk er att det hade varit det nuvarande Migrationsverket som efter krigsslutet hade fått i uppgift att skicka tillbaka så många finska barn och ungdomar som möjligt - skapa lite ordning och reda i migrationspolitiken, så att säga ...  Törs vi gissa att följande hade hänt:

  • Samtliga 80.000 barn skickades tillbaka - det fanns inga "ömmande fall".
  • Då knä- och tandröntgen p.g.a. bristande teknik inte kunde genomföras, fastställdes ungdomarnas ålder efter okulär besiktning, vägning och mätning. Utgångspunkt för samtliga åldersbestämningar var truismen att alla ungdomar ljuger om sin ålder. 
  • De ungdomar som skräckslagna höll sig undan eller gömdes av sina kära fosterföräldrar, jagades upp av Militärpolisen och sattes i interneringsliknande förvar upp till 9 månader i avvaktan på ledsagad transport över Östersjön. 
  • De ungdomar vars föräldrar och släktingar flytt från Karelen till någon annan del av Finland skickades INTE till Helsingfors, Åbo eller Vasa, utan direkt till Viborg där de ju hade sitt ursprung. Även de som fötts efter det att familjen fått lämna Karelen. Att Viborg efter kriget tillfallit Sovjetunionen och Pappa Stalin, kunde man inte ta hänsyn till eftersom Sverige inte hade något utlämningsavtal med Finland. Migrationsverket menade att de nog hade trygga nätverk på plats ändå och förmodligen ljög om sitt ursprung och sin familj.
  • Sverige skickade 5 miljarder Rubel till Sovjetunionen för att garantera ungdomarna ett bra mottagande, i Karelen eller på slutdestinationen någonstans i Sibirien.
  • Protesterna från Civilsamhället tystades ned med argumenten "det är bara de som har skyddsskäl som kan få asyl" samt "detta gör vi för att värna asylrätten".

Jag skulle kunna hålla på en god stund till med denna svarta satir, men jag tror att det räcker så. Avslutningsvis kan man bara konstatera att det svenska civilsamhället då var minst lika aktivt och kärleksfullt som nu. De finska barnen kom i de flesta familjer, om inte i alla, att bli en minnesvärd parentes. I andra kom de att bli en älskad del av familjen, med oupplösliga band. På ett sätt var situationen lättare på den tiden. Då slapp man i alla fall att slåss mot fega politiker och samvetslöst trixande myndigheter och domstolar.  

Tack, Gode Gud, att Migrationsverket av 2018 inte var med 1945!






Elefanten i rummet

 

Påven Franciscus har varit på Irland och bett om ursäkt för alla de hemskheter och perversiteter katolska kyrkans präster och nunnor genom åren utsatt de arma barnen och ungdomarna för. Övergreppen har varit så vanligt förekommande att de förefaller mera regel än undantag. Likaså tog han upp kyrkans behandling av unga ogifta mödrar, som under ett helt sekel tvångsplacerades i olika katolska institutioner, möttes av spott och spe, fick föda sina barn utan smärtlindring, för att senare tvingas lämna dem ifrån sig. Därefter måste de, för att sona sina synder, under flera år  arbeta i katolska tvätterier och liknande institutioner och det under slavliknande förhållanden. För allt detta bad Påven om ursäkt och lovade dessutom att med alla medel få stopp på eländet ...

Utom ett medel - det nämligen, som förmodligen skulle kunna lösa problemet. Kanske inte som en QUICK FIX, men alldeles säkert på sikt:

AVSKAFFA CELIBATET

Det behövs inget snille för att räkna ut att det är denna osunda livsstil, mot naturen och skapelsen (och Skaparen), som fött fram alla dessa pedofiler, som i sin tur kreerat denna hydra av abnormitet och perversion. Den andra delen av problemet är naturligtvis tystnadskulturen, detta att präster, biskopar och kardinaler i alla tiden blundat, slätat över och hållit varandra om ryggen. Ungefär som Svenska Akademien ...

Men Påven och Katolska kyrkan vägrar att erkänna att det finns en elefant i rummet. En oönskad bjässe, en skam, en förlägenhet, som i likhet med Lord Voldemort inte får nämnas: Celibatet.
Jag har stor respekt för Påven Franciscus, som vågat sådant som alla andra påvar undvikit. Men på denna punkt sviker han. Trots att han givetvis måste förstå sammanhangen, vägrar han att ens försöka ta upp en diskussion om celibatets avskaffande. Denna underlivsfråga är tydligen allt för helig! 

Går det att hitta några paralleller till situationen i Sverige idag? Går det att jämföra de katolska prästernas övergrepp på barn och ungdomar med hur vi som nation 2015-2018 behandlat våra ensamkommande asylsökande? Ja, tyvärr!

Våra övergrepp är visserligen inte av sexuell art - bort det! Men de trauman vi, i form av psykisk tortyr, byråkratisk förnedring och Gestapoliknande människojakt och internering, år efter år utsätter våra afghanska och andra ungdomar för, är förmodligen väl så allvarliga och nedbrytande. Det är med berått mod vi systematiskt knäcker våra ensamkommande, gör dem apatiska, får dem att tappa livslusten och tvingar ut dem på nya flyktingtåg i ett Europa som inte heller vill ha dem.

Jag säger "vi" - även om de flesta som läser dessa rader är totalt oskyldiga och tvärtom på alla sätt försökt förmå våra kantstötta politiker att ta reson, som bönat och vädjat till Migrationsverk och olika domstolar och som nu i flera år hjälpt och stöttat de förföljda ungdomarna. 

Vad heter då ELEFANTEN i den svenska situationen? Vad är det för ett ämne som inte får diskuteras i maktens korridorer, på chefsvåningen hos Migrationsverket eller i nämndemännens fikarum? Ett ord så fult och så oheligt att det bara inte får nämnas vid sitt rätta namn - ett namn som dessutom i sig själv innebär en QUICK FIX på den ohållbara situation, den jämmerliga goja, som idag svärtar ned vårt lands ära och heder:

AMNESTI

Det finns ingen annan utväg!

Politiker, myndigheter och domstolar: Slakta elefanten och börja nu äntligen prata om detta alternativ till ert sammelsurium av plötsliga beslut och rättsosäkra lagar! Amnesti är den enda rimliga väg som återstår ...!

Tio små negerpojkar ...

Det är inte utan att man känner sig lite brottslig och politiskt inkorrekt när man använder det förbjuda N-ordet. Men ibland är sammanhanget viktigare än formen - därav detta lilla avsteg från god ton och svenskt dekorum. Boken hette för övrigt ursprungligen TEN LITTLE NIGGERS (ännu värre), vilket efter några decennier mildrades till TEN LITTLE INDIANS. Så småningom kom även denna titel att anses stötande, varefter boken fick sitt nuvarande namn: ‘AND THEN THERE WERE NONE’. Till sist var det inga kvar ...

Så känner jag mig idag. Igår stack nämligen Faisal, ni vet, han som var för ung: Too young  För tre veckor sedan miste vi Ali, som fick sitt första avslag tre dagar för tidigt: Dagen-D-och-Helheten    och i början av sommaren försvann MohammadUnder Paris broar - för honom och hans kompis fattades det 2 respektive 5 dagar, de kom 26 november respektive 29 november 2015. Ytterligare två har också givit sig i väg och det ryktas att fler är på gång. 

Varför sticker de då? Jo, för att de inte platsar in i den Nya Gymnasielagen, där en dag mer eller mindre utgör skillnaden mellan liv och död, en lag som vi väl ändå hoppas och tror ska bli verklighet. De förstår att de är rökta i ärans och hjältarnas land och blir tvungna att vandra vidare, de flesta för närvarande till Frankrike. Alternativet, enkel biljett till krigets Kabul med eller utan 30.000 kronor, är naturligtvis inget alternativ - det förstår alla utom de sanslösa cheferna på Migrationsverket. Förmodligen förstår även dessa att en biljett till Kabul är en biljett till lidande och död, men de väljer med berått mod att blunda inför denna självklarhet. De vill ju inte äventyra sina egna karriärer ...

Vår sturige statsminister har myntat två mantran när det gäller de ensamkommande flyktingarna, floskler han upprepar intill utmattning: Vi måste ha ordning och reda i flyktingmottagandet och det är bara de som har skyddsskäl som kan få stanna. Med tanke på hur Migrationsverket de senaste åren solkat ned allt vad flyktingmottagande och asylhantering heter, upplevs den första meningen numera bara som ett dåligt skämt, ett hån mot alla dem som i stället drabbats av o-ordning och o-reda, för att inte tala om o-mänsklighet, o-hederlighet och o-rättvisa!

Den andra meningen är i så fall mer intressant. Skyddsskäl - vad är det? Snart är det bland västländerna bara Sverige kvar, som kan tänka sig att avvisa dessa olyckliga unga människor till dödens Afghanistan. Nästan alla andra har insett att detta inte längre är möjligt - inte om man vill undvika att hamna på samma lista som andra berömda slaktare genom historien. Men Stefan Löfven låter Migrationsverket fortsätta sin ljusskygga verksamhet som om ingenting hänt. Trots de dagliga terrordåden, bomberna och de andra illdåden från Talibaner och IS i stort sett överallt i Afghanistan, ids Migrationsverket inte ens uppdatera sina bedömningar av säkerhetsläget där. Jag kan inte ägna mig åt "ministerstyre" säger statsministern ...

Vid utfrågningen häromdagen tillkom en tredje Löfvensk floskel, som även den upprepades in absurdum: Jag vill att Europa ska ta ett gemensamt ansvar! Detta veta vi ju alla är en illusion, ett dagdrömmeri, ett luftslott, en chimär, en rökridå ... Eller är det ett sätt att legitimera de svenska illdåden mot unga människor, som i tre år bott i vårt land men som nu tvingas fly för sina liv? Detta eftersom den antagna lagen, oavsett alla andra omständigheter, skär med datuminställda rakblad och inte tar några som helst humanitära hänsyn? 

Hur många av våra olyckliga och på detta sätt ånyo landsförvisade ungdomar har redan kommit fram till Tyskland, Frankrike eller till andra länder? Hur många är på väg? Vi talar säkert om flera tusen individer, som Sverige på detta infama sätt överantvardar på andra Europeiska länder. Hur var det du sa, Stefan? Du ville att Europa ska ta ett gemensamt ansvar. På vilket sätt bidrar du till detta, när dina och ditt partis egna åtgärder och brist på åtgärder sänder den ena "negerpojken" efter den andre till länder som brottas med exakt samma problem som vi? Är det din definition av begreppet Europeisk solidaritet?

De svenska politikerna och myndigheterna gnuggar nu förtjust sina händer över varje ensamkommande som lämnar vårt land. Samtidigt sitter vi, civilsamhället, och sörjer våra förlorade vänner; Ali, Mohammad, Faisal och alla de andra. Under flera år har vi följt dem, försökt att hjälpa, stödja och trösta dem. Försökt ingjuta hopp och förtröstan. Följt med dem till Migrationsverket, hjälpt dem att fylla i papper, skjutsat dem hit och dit, till och med tagit in dem i våra hem och gjort dem till snudd på familjemedlemmar. Det är med förtvivlan vi nu ser hur snaran dras åt, hur allt hopp är ute för så många av dem - hur allt fler ger upp och sticker. 

Till sist var det inga kvar ...

 

Sverige är för närvarande ett riktigt dåligt land! 


   


  

 


Heja Jimmie ... ?

I lördags ställde jag i, akt och mening att få politisera en smula, mina normallånga steg till Stora Torget i min hemstad. Åtta små valstugor, representerande lika många partier i kommunfullmäktige, hade kommit upp och där rådde en febril verksamhet. Affischer och banderoller svajade för vinden och de små campingborden var fyllda med valpropaganda, kaffetermosar, mutbröd och godis. Och så valarbetare förstås, fotfolket, mestadels iklädda någon sorts valuniform, tröjor med käcka budskap, valknappar och så vidare.

Jag tog ett djupt andetag och började sedan min turné bland stugorna. Tog sikte på "chefen", alltså respektive partis frontfigur, ordförande, gruppledare, kommunalråd, och klev fram. Jag ska inte säga att de bleknade - jag har ju trots allt gått hårt åt dem i pressen sedan de tillgodogjort sig och kommunen 44 överskottsmiljoner från flyktingverksamheten för att sedan förvägra dem som fyllt 18 minsta lilla krona till mat och tak över huvudet - men nog stramade de upp sig en smula ...

Efter några inledande artighetsfraser om väder och vind ställde jag frågan:

Vad vill ditt parti göra för de ensamkommande flyktingarna i vår kommun, de som inte längre har någonstans att ta vägen?

Responsen varierade. Medan några stammade enstavigt och intensivstuderade sina skor, kom det ur andra ett ordmyller av sällan skådat slag, en kaskad av politiskt korrekta formuleringar som kunnat fälla en oxe. Gemensamt för samtliga svar var emellertid att detta var en "mycket svår fråga". Tycker du det, replikerade jag, till synes oskyldigt, är det så märkligt att unga människor behöver tak över huvudet och någonting att äta? Anade jag inte en lätt rodnad hos somliga efter denna mening ...

Min nästa fråga föreföll också obekväm och ovälkommen: 

I höstas skrev vår förening till samtliga partier i kommunen och bad om att få träffa er, prata om situationen för de ensamkommande och vad vi som förening skulle kunna hjälpa till med, särskilt för 18-åringarna, men det var bara ett enda parti som svarade: Vänstern. Hur kommer det sig att ni inte vill ha kontakt med era kommuninvånare och aktiva föreningar? Är det bara tre veckor före val vi är intressanta?

Åter en stunds skostudier respektive lavaströmmar av ursäkter och bortförklaringar - dock utmynnande i löften om möten och sammanträffanden så snart valet är över. Jag tackade för detta tillmötesgående, men tillade obarmhärtigt: 

Detta måste ske nu i veckan - väntar vi till efter valet har ett antal ungdomar antingen frusit ihjäl, svultit ihjäl eller i sin misär tagit sina liv - och det vill ni väl inte ha på era samveten?  

Inför deras chockerade blickar, log jag till avsked och hastade till nästa stuga. 

Det krävdes ett visst mod och inre resning för att orka göra detta, med så stod jag då framför den åttonde och definitivt sista valstugan: Sverigedemokraternas. Överallt Jimmie Åkesson, leende, segervisst framälgande och försedd med det ihåliga budskapet: HEJA JIMMIE!

Två sverigedemokrater kom emot mig - förmodligen visste de inte vem jag var eller vad jag stod för - och började småprata trivsamt. Jag insåg att min första fråga (ovan) var dödfödd i detta sällskap varför jag i stället improviserade fram följande:

Varför tycker ni att jag bör rösta på er?

Detta var en mycket välkommen fråga som de pålästa valarbetarna gärna svarade på. Efter någon minut av nationella politiska floskler, inklusive en massa dravel om att alla dessa skäggiga afghanska killar inte har några skyddsskäl utan bara vill utnyttja det svenska välfärdssystemet, avbröt jag dem och sade:

Jag menar här i kommunen. Under nuvarande mandatperiod har ni ju haft 10 stolar i fullmäktige, men nästan hela tiden har 8 av dem stått tomma och på samma sätt är det ute i de olika nämnderna. Varför ska man rösta på er om ni hela tiden hoppar av?

Även detta hade valarbetarna svar på. Det är inte dom stolpskotten det handlar om den här gången. Nu har vi jättebra namn på listan, titta här! Jag studerade listan och igenkände där flera lätt suspekta kandidater som jag aldrig skulle våga köpa en begagnad bil av. Jag frågade den pratsamma damen om hon också fanns med på listan. Jo, jag står som nummer sex. Hmmm ... Hennes namn såg misstänkt utländskt ut - vi kan kalla henne Jaroslawa. Var kommer du ifrån? frågade jag? (ni vet den där frågan som alla flyktingar och invandrare är så hjärtans trötta på). Jag är född i Prag, svarade kvinnan. Jag log invärtes och drog igång:

Prag! En fantastiskt fin stad. Tänk att där var jag faktiskt 1968, alldeles efter det att ryssarna tågat in. 

Oj då, sade damen. Det var kanske inte den bästa tiden att besöka Tjeckoslovakien.

Nej, det var massor av människor som var tvungna att fly. En hel del kom faktiskt till Sverige. Du kanske var en av dem?

Jo, men jag var bara fem år då.

Du sa nyss att alla dessa afghaner borde flytt till Iran eller Pakistan i stället för att ta sig hela vägen till Sverige. Du menade att det var bättre att hjälpa dem på plats. Snälla du, de flesta av dem kommer från Iran eller Pakistan. De flydde dit från Afghanistan omkring 2001/2002 och det är därifrån de nu flyr vidare till Sverige eftersom dessa grannländer inte längre vill ha dem kvar och börjat deportera tillbaka dem..

Då kan de väl fly till Mongoliet! 

Mongoliet?

Ja, något land i närområdet alltså.

 

Vet du att det är 545 svenska mil från Kabul till Ulan Bator? 

??? 

Hur kan det komma sig att du och din familj - då 1968 - inte begav er till något land i närheten av Tjeckoslovakien, då ni kände att ni var tvungna att fly? Polen till exempel, eller Tyskland?

Damens leende hade stelnat. Jag log så gott jag kunde mot henne och sade:

Jag tror inte att jag kommer att rösta på dig, Jaroslawa!

****

Ps: (och detta har ingenting med flyktingfrågan att göra)

I kväll kl. 20.00 kan ni se mig i TV1 i programmet ARVINGE OKÄND, där jag hjälper Kattis Ahlström att hitta ett försvunnet syskonpar i Amerika. Sekvenserna är filmade här i mitt arbetsrum, där jag omväxlande släktforskar, smider tankar om de ensamkommandes svåra situation och bloggar för fullt, t.ex. här: https://www.genealogi.se/blog/entry/vaelkomna-hem-till-mig

     

  

Too young!

Möt Faisal!

Han kom som de flesta andra till Sverige hösten 2015 - i god tid före det sakrosankta 24 november - och fick vänta mer än de stipulerade 15 månaderna på sitt första avslag. Flitig, skötsam och artig platsar han därför på alla sätt in i den nya gymnasielagen, som han givetvis också gärna vill bli en del av. 

Men det finns ett problem! Han är för ung!

Faisal är född på våren 2000, vilket han också meddelat Migrationsverket och alla andra som frågat. Eftersom Migrationsverket utgår ifrån att alla pojkar från Afghanistan ljuger - då gällde det ju att göra pojkarna så gamla som möjligt så att de blev avvisningsbara - beslutade man att göra en knäröntgen. Efter den bestämde man sig raskt för att skriva upp Faisals ålder med ett par månader så att han blev över 18. 

Faisal protesterade och fick då höra, att om han kunde visa upp ordentliga ID-handlingar, helst ett pass, så skulle man ändra beslutet. Sagt och gjort - och efter mycken möda och förmodligen också stora kostnader lyckades det honom, via gamla grannar och deras kontakter i Afghanistan, att skaka fram ett pass, som han omedelbart lämnade in till sin handläggare på Migrationsverket.

Sjuttsingen också! sa tjänstemannen, den här får jag ingen bonus för - men skrev sedan snällt ned Faisals ålder till den som han hela tiden uppgivit.

Denna åtgärd, som skulle ha räddat Faisal, blir nu i stället hans olycka. Nu var han nämligen för ung för att platsa in i den nya gymnasielagen. Där ska man ju ha varit över 18 när man fick sitt första avslag. Med den "nedskrivna" åldern är han åter avvisningsbar och måste förmodligen fly till ett annat land, detta om han vill undvika Gränspolisens besök, internering i svenskt koncentrationsläger, enkel biljett till Talibanerna i Kabul eller svältdöden i Sverige, sedan Migrationsverket dragit in hans dagspeng.

Ett nytt ord i det svenska språket är CONTROLLER - en i huvudsak ekonomiskt inriktad tjänst hos de flesta företag och kommuner. Han eller hon är en ekonom med inriktning på verksamhetsstyrning, huvudsakligen med hjälp av ekonomiska beräkningar, som ska hojta till när någon del av verksamheten håller på att kantra, se katastrofen innan den inträffar och föreslå åtgärder för att undvika den. Härmed föreslår jag att Migrationsverket skyndsamt tillsätter en

Rimlighetscontroller

 - en oväldig person som går igenom och rättar till uppenbart felaktiga beslut. Som tar slarviga handläggare i örat, som gör de självklara humanitära avvägningar som fega tjänstemän inte vågat sig på. Som ser till att en kantrad myndighet kommer på rätt köl igen.

  

I don't wanna die too young

Yeah, too young, yeah, too young

I don't wanna die too young, too young, too young

Counting bands, hallelujah, 'lujah, 'lujah

I don't wanna die too young, too young, too young

I've been grindin' way too long, too long, too long

Äldre inlägg