I helgen var det dags för de svenska släktforskardagarna i Växjö, ett evenemang jag som inbiten släktforskare sällan missar. Invigningstalare var Kultur- och Demokratiminister Alice Bah Kuhnke, tvättäkta smålänning med ett förflutet både som framgångsrik sprinterlöpare och som svensk medieprofil, med program som Disneyklubben, Söndagsöppet och pratshowen Alice Bah bakom sig.

Alice golvade oss alla med ett personligt tal så fullt av värme, humor, medmänsklighet och energi att vi alla satt och log. Gång på gång återkom hon till hur vi släktforskare på ett fantastiskt sätt hjälper till med att skriva landets historia. Hon lyfte fram hur viktigt det är att sätta in sig själv i ett historiskt, geografiskt och kulturellt sammanhang. Reflekterade över sin egen blandade bakgrund med en svensk mamma och en Gambiansk pappa. Fusklappar hade hon visserligen med sig upp på scenen, men dem tittade hon aldrig på utan talade till synes fritt ur hjärtat.  

Min hustru och jag hade av en händelse hamnat på andra raden - vi hade känt igen några släktingar som råkade sitta där och sällat oss till dem - varför Kulturministerns reserverade plats var direkt framför oss. Vad gör statsrådet? Hon vänder sig om och hälsar vänligt och intresserat på alla runt omkring henne - byter några trivsamma ord och är som ett solsken hela hon. 

Efter invigningen dristar jag mig till att fråga henne om jag kan få ta ett kort på oss tillsammans - och visst, inga problem! Medan vi väntar på fotograferna hinner vi byta några ord om släktforskning och historia och det visar sig att det inte är ett dugg svårt att konversera ett statsråd, i alla fall inte detta ... Samtalet handlar, med tanke på Släktforskardagarnas tema, MIGRATION, till att börja med mest om den svenska massutvandringen till Norra Amerika. Snart nog kommer vi dock in på mer allvarliga ämnen. Det visar sig att Alice till fullo delar mitt starka engagemang för de ensamkommande flyktingar som, trots att de nu vistats i snart tre år i vårt land, fortfarande lever i Limbo. I en nedbrytande ovisshet om sin framtid, ibland utan tak över huvudet och mat för dagen.

Alice berättar om hur hon och hennes parti inom regeringen har fått kämpa med näbbar och klor för dessa olyckliga ungdomar. Stundtals har det varit en strid på kniven och jag gissar att hennes parti mer än en gång hotat med att lämna samarbetet och därmed fälla regering Löfven. Förutom den politiska fajten framgår det att hon och hennes familj också tar ett personligt ansvar för flera ensamkommande. 

Jag frågade till sist statsrådet: Hur tror du att det går med den Nya Gymnasielagen? Så här svarade hon:


Det är omöjligt att säga, men oavsett hur det går med den, får vi aldrig sluta att kämpa för dessa utsatta ungdomar!

 

Kudos, Alice!