Om

2014-2019 bloggade jag varje måndag på www.genealogi.se om släktforskning och angränsande ämnen. Däremot kunde jag inte där tycka till om annat som ligger mitt hjärta nära, politik t.ex. eller världshändelser. Det som till sist fick mig att ta bladet från munnen och starta en andra blogg - Teds Tankesmedja - är den förfärliga situationen för tusentals ensamkommande flyktingbarn. Särskilt från den dag de fyller 18, då de överges av Gud och människor, inte minst då av landets kommuner och ett Migrationsverk, som allt mer börjar likna ett Deportationsverk. Detta är på alla sätt orättfärdigt och ovärdigt en civiliserad nation som Sverige och jag känner att jag behöver ett expansionskärl för min vrede och frustration. Kanske kan några av tankarna från denna min smedja, inte minst då de historiska perspektiv jag har för avsikt att föra in, få en och annan att tänka till och tänka om ... 

Om mig

Visar inlägg från december 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Kära Margot

Jemensamtalen i Rimbo blev en stor succé för den fredsälskande och städse hjälpsamma nationen Sverige. Inte minst för utrikesminister Margot Wallström, som i och med detta lyckades axla manteln från fornstora dar, från Olof Palme, Sten Andersson och Carl Bildt. Vi kan vara stolta över politiker som på detta sätt förmår visa världen vad vi med vår medmänsklighet och vårt höga moraliska föredöme kan åstadkomma. 

Det är lätt att raljera när tillfälle bjuds men man riskerar att utvecklas till surgubbe. För att undvika detta vill jag snabbt få sagt att det naturligtvis inte är fel att försöka hjälpa till om man kan. Om Margot Wallström lyckats få de stridande parterna i världens farligaste land att börja prata med varandra så är det bara att gratulera. Diplomati är minsann inte det lättaste ...



Men så var det det här med ekvationen ... den som inte går ihop!

Hur kan en utrikesminister, som så ömmar för de utsatta människorna i världens farligaste land samtidigt blunda så intensivt för fasorna i världens näst farligaste; Afghanistan? Låt oss göra tankeexperimentet att Sverige hade haft några tusen jemenitiska flyktingar som i sin förtvivlan sökt asyl här. Låt oss vidare anta att Migrationsverket gjort samma bedömningar som kring de ensamkommande från Afghanistan, nämligen att det nog finns säkra provinser i Jemen, dit de kan sändas som internflyktingar. Låt oss till sist, för effektens skull, fantisera om att en avvisning av ett 50-tal jemeniter råkat hamna just under de dagar då konferensen i Rimbo pågick. Skulle den genomförts? Näggum!

Margot Wallström vet naturligtvis att situationen i Afghanistan nu är så desperat, särskilt för minoritetsgrupper och för dem som länge vistats i västvärlden, eller för konvertiter och HBTQ-personer, att bara tanken på avvisningar dit är motbjudande och ett brott mot mänskligheten. Ändå tiger hon ... 

Varför gör hon på detta viset? Jag tror mig veta svaret!

Det finns någon sorts hederskodex ministrar emellan, som går ut på att man aldrig - ALDRIG! - klampar in på en annan ministers ansvarsområde. Man gör det bara inte! Frågorna kring flyktingar i Sverige och deras asylprocesser och eventuella avvisningar hanteras av Migrationsministern, möjligen med bistånd av Justitieministern. Utrikesministern och hennes departement har att hålla tassarna borta. Trots att UD naturligtvis har större resurser och bättre förmåga att rätt tolka informationen om säkerhetsläget i Afghanistan än klantnissarna på Migrationsverket, är de förhindrade att lägga sig i. 

Jag känner igen resonemanget från flera ärenden som jag som förbundsordförande i Sveriges Släktforskarförbund för något decennium sedan hade att hantera. Det gällde bland annat våra gamla sockennamn (församlingsnamn), som Skatteverket ville avveckla till förmån för de mer lätthanterliga  kommunnamnen. Kulturdepartementet tyckte som vi, gamla ortsnamn är givetvis en vital och oersättliga del av vår immateriella kulturskatt, men man vågade inte lägga sig i eftersom det var Finansdepartementet som "ägde" frågan. Likadant var det med säkerheten för vår moderna folkbokföring, den som startade 1991, som Skatteverket inte anser behöva någon särskild bevarandeplan eller arkivering. Det betyder att, om katastrofen är här, om de statliga datasystemen hackas eller förstörs (eller outsourcas), kan 25 år av svenska persondata i ett ögonblick förstöras, närmast omöjliga att återskapa. Även här tycker Kulturdepartmentet naturligtvis som vi, men tar inte strid för att inte reta upp Finansdepartementet. 

De svenska höga politikernas revirpinkande är, i ljuset av Jemen-konferensen, så mycket mer obegripligt.  I Rimbo gällde det ju att få bort alla prestigefyllda hinder och få parterna att mötas och tala med varandra. Så icke i den svenska politiken, där policyn i stället är att bygga så höga murar som möjligt mellan departement, myndigheter och förvaltningar.  

Kära Margot! Jag tror att du är en hygglig och redbar människa och politiker. Du kan inte längre blunda för vad dina kollegor i regeringen ställer till med visavi våra olyckliga flyktingar, som nu i över tre år terroriserats av omänskliga väntetider, rättsvidriga processer och ständiga återvändsgränder. Du kan inte längre förbli passiv när ditt land förvandlas från ett föredöme till ett varnande exempel. Du kan inte låta Frankrike ta över ansvaret för alla de ensamkommande som Sverige stöter ut! Som utrikesminister med internationellt anseende och renommé måste du agera! Nu!

Kontrabyråkratiska aktiviteter

Efter den ryska revolutionen 1918 inträdde så småningom en sorts skräckvälde, som med marginal överträffade den franska motsvarigheten på 1790-talet. Från omkring 1930 förvärrades situationen ytterligare, då den paranoide Stalin fann för gott att systematiskt arrestera och avrätta hundratusentals, kanske flera miljoner, oskyldiga medborgare. Vad var de då anklagade för?

Kontrarevolutionära aktiviteter

Det kunde räcka med att man var släkt med någon av Stalins eller nomenklaturans inbillade fiender, eller att ens föräldrar under någon period tillhört fel fraktion av partiet eller förvaltningen, för att ens dagar kunde vara räknade. Angiveriet firade orgier och förmodligen fanns det också skottpengar att håva in för riktigt flitiga människojägare och bödlar.

Från min studenttid, som inträffade under det skäggiga och politiskt skogstokiga 70-talet, minns jag detta konturlösa uttryck, som var särskilt populärt bland grupper på den yttersta vänsterkanten, KFMLr, Trotskisterna, Maoisterna o.s.v. Bland mina klasskamrater fanns det flera advokater för "Proletariatets diktatur" - missledda ungdomar som hånskrattade åt alla "reformister" och menade att det för revolutionens skull nog till sist skulle bli nödvändigt att undanröja alla lärare och de flesta eleverna på skolan. Man kan inte göra en omelett utan att knäcka ägg”.

Idag har vi i detta land ingen blodig diktatur eller repressiv polismakt att förhålla oss till. Inte vi själva - men däremot de som Sverigedemokraterna och deras "underlydande" menar inte har här att göra, våra ensamkommande asylsökande och andra olyckliga flyktingar. För nog kan man med fog hävda att det numera är just detta ljusskygga parti som bestämmer vad som skall gälla. Övriga partier har, med ett par undantag, visat sig sakna det mod och den moraliska resning som behövs för att orka stå emot vulgärpopulisternas framfart.

Vari består då överhetens - läs politikernas, migrationsverkets, kommunernas och polisens - maktmissbruk visavi de arma flyktingar, som flytt från blod och död i några av världens farligaste länder? Det finns ett uttryck som väl beskriver den svenska modellen:

En mördande byråkrati

Den snårskog av lagar och regler, gamla, nya och retroaktiva, som Sverige utsätter de ofta hårt stressade och traumatiserade ungdomarna för, är exempellös i vår historia. Aldrig tidigare har så många fula trick och knep tillgripits, aldrig förut har Fru Fortuna fått spela en så stor del i hanteringen, aldrig någonsin har begrepp som medmänsklighet, humanism och ömmande fall på ett så systematiskt sätt sorterats ut ur vår vokabulär. Aldrig förut har kommuner och myndigheter bokstavligen och med berått mod slängt ut unga människor på gatan för att där frysa och svälta ihjäl.

All denna renodlade ondska - låt oss kalla allting vid dess rätta namn - måste på något sätt avslöjas, bemötas och hållas i schack. Eftersom politikerna när det gäller våra ensamkommande har gått och gömt sig och därmed abdikerat sitt ansvar, är det vi sansade och hyfsat rättfärdiga medborgare som får ta över och agera barmhärtiga samariter. 

Och det är ju just precis det vi nu har gjort i flera år! Heder åt oss! Vi har mobiliserat, opponerat, aktiverat, argumenterat, informerat, protesterat, recenserat, improviserat, och levt rövare. Vi har öppnat våra hem, bråkat med våra kommuner och skolor, tröstat de bedrövade och samlat in pengar till de allra mest behövande. Kanske har vi t.o.m. gömt våra olyckliga ungdomar från gränspolisens piketbilar och batonger.

Om vi hade bott i Sovjetunionen på 30-talet hade vi varit döda för längesen. Vi har nämligen haft oförskämdheten att ifrågasätta de vidrigt långa handläggningstiderna, de undermåliga underlagen, de retroaktiva lagarna, de godtyckliga besluten, de summariska domstolsförhandlingarna, de orimliga gränsdragningarna, de farsartade intervjuerna, de påhittade återvändsgränderna, de grymma polishämtningarna, de omänskliga förvaren och de rättsvidriga avvisningarna till ett land som befinner sig i krig och inte kan ta emot dem.  

Det vi gjort och gör kan kallas CIVILT MOTSTÅND. Vi accepterar inte vårt stolta Sveriges utveckling i flyktingfrågor - från ett mönsterland till ett monsterland, en brutal och förljugen värsting bland i övrigt civiliserade nationer. Här står vi och kan inte annat och det är inte utan en viss stolthet vi nu fortsätter med våra 

Kontrabyråkratiska aktiviteter

fram till tidens ände, fram till den stora Amnestin!