Teds Tankesmedja

Minns ni Gösta ”Snoddas” Nordgren (1926-1981) bandyspelaren i Bollnäs GIF som den 26 januari 1952 slog igenom som sångare i Lennart Hylands legendariska radioprogram Karusellen och då orsakade vad som än idag kallas för ”Snoddasfeber”? I programmet framförde ”Snoddas” sången "Flottarkärlek", som sedan blev hans signaturmelodi och dessutom en landsplåga. Vid skivinspelningen las de meningslösa nonsensorden ”Haderian Hadera” till - dessa kom sedan att bli ett talesätt för dumheter och trams.

Förmodligen är de flesta av oss för unga för att minnas detta men en som kom ihåg och som också vittnade om denna märkliga framgångssaga var Povel Ramel, som berättade ungefär så här om sina reaktioner kring Snoddasfebern ochom  sångarens högst måttliga artisteri:

"Jag minns att jag satt vid radion och bara gapade i förtvivlad förvåning. Hur kan svenska folket falla för så usla texter och melodier som de som Snoddas framför? Den mannen måste stoppas, på något sätt ...."

Den mannen måste stoppas!

Jag tänker ofta på denna desperata mening när jag ser eller hör justitie- och migrationsminister Morgan Johansson tala eller läser hans förfärliga uttalanden i bladen. Vi, som till skillnad från statsrådet vet vad vi talar om, känner intuitivt att nästan allt han säger i flyktingfrågan är fel, falskt, vinklat,snedvridet, skevt, tendentiöst, subjektivt, partiskt, ensidigt, ogrundat, oberättigat, bakslugt, ohederligt, oärligt, bedrägligt, lömskt och lögnaktigt. Ändå får han med en klapp på ryggen från statsminister Stefan Löfven ostraffat fortsätta som justitieminister och kan dessutom nu, som en käftsmäll mot landets alla kärleksfulla och empatiska föreningar, kyrkor och enskilda som nu i flera år försökt rädda dem som räddas kan, även kalla sig migrationsminister ... Tala om att göra bocken till örtagårdsmäster! 

Men hur stoppar man ett framrusande statsråd som tappat all sans och måtta och sturigt vägrar lyssna på rapporterna från FN, Röda Korset, Rädda Barnen, Amnesty eller från enskilda politiker, journalister och åsiktsbildare? För att inte tala om alla protester, namninsamlingar och demonstrationer från den tänkande delen av befolkningen.

När jag vid några tidigare tillfällen kritiserat Morgan Johansson har jag fått höra att han bara gör som han blir tillsagd [har vi inte hört detta förut i samband med krig och folkmord?], att det är regeringen och enkannerligen Stefan Löfven som är hjärnan bakom alla rättsvidriga och inhumana beslut som nu drabbar våra ensamkommande och andra flyktingar. Så icke! När det gäller frågor kring migration är det Morgan Johansson som ÄR regeringen - det är hans portfölj. Det är han som beställer utredningarna, ger uppdragen till Migrationsverket, tolkar befintliga lagar och föreslår nya. Förmodligen redogör han inför sina kamrater i regeringen för sina avvägningar och beslut, men då sover förmodligen de flesta av ministrarna i avvaktan på att deras egna ärenden ska komma upp. Hur som helst aktar de sig för att trampa in på Morgans revir och därmed får han för det mesta stå oemotsagd.

Slutsatsen blir därför att Povel Ramels spontanreaktion kring Snoddas - Den mannen måste stoppas! - är den enda och rätta vägen. Tyvärr är det en mycket svår sådan eftersom det inte är vi väljarer som avgör vilka som ska sitta på de olika taburetterna. Det gör statministern själv och därför måste denne förmås förstå att Morgan Johansson är en belastning för hans regering, att hans parti som en följd av den omänskliga behandlingen av unga människor förlorar väljare, att fler och fler tidigare pålitliga socialdemokrater, i den mån de inte redan omfamnats av Jimmie Åkesson, nu hoppar över till andra och mer humana partier. 

Det som behövs är alltså en flodvåg av kritik mot Morgan Johansson så att Stefan Löfven till sist förstår att han har satsat på fel häst (eller bock). Ju mer kritik Morgan får, ju fler demonstrationer, tidningsartiklar, yttranden och aktioner som påvisar hans inkompetens, ustuderade grymhet och etiska elasticitet, desto bättre. 

”Jag fördömer kraftigt de förfärliga terrorattackerna i Sri Lanka, riktade mot oskyldiga människor som firar påskdagen i sina kyrkor liksom på flera hotell”, skriver Stefan Löfven på Twitter. 

Tysklands förbundskansler Angela Merkel manar omvärlden "att inte låta religiöst hat och intolerans segra. Det är chockartat att människor som samlats för att fira påsk tillsammans medvetet har attackerats på ett så ondskefullt sätt”, skriver hon. 

Den franske presidenten Emmanuel Macron skriver, även han på Twitter, att ”vi fördömer kraftfullt dessa motbjudande gärningar” medan EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker tillägger att han med fasa och sorg har tagit del av rapporterna om bombdåden på Sri Lanka ”som har kostat så många människor livet”. Han tillägger att EU står redo att bistå med hjälp ...

Rätt så! Världssamfundet och dess ledare måste tala klarspråk när sådana här vidrigheter sker. Det gjorde man efter 11 september, efter parisattackerna, efter Drottninggatan o.s.v. Ändå får jag inte ihop ekvationen i mitt huvud. Varför fördömer man vissa terrordåd och blundar för andra - större och värre? Varför får en del bombningar massor med uppmärksamhet, medan andra förbigås med tystnad?

Nättidningen BUSINESS INSIDER har publicerat statistik kring antalet döda i krigets och terrordådens Afghanistan sedan 11 september 2001 och fram till oktober 2018. Siffran på antalet dödade personer är lite över

147.000

fördelat på följande kategorier:

US military deaths - 2.401

US contractor deaths - 3.937

Afghan military and police deaths - 58.596

Allied troop deaths - 1.141

Civilians - 38.480

Opposition fighters (Talibaner m fl) - 42.100

Journalists and media workers - 54

Humanitarian and NGO (icke-statliga) workers - 409

Om någon skulle få för sig att tro att våldet och dödandet på senare år har lugnat ner sig går det  bra att ta till sig de siffror för 2018 som FN publicerade i söndags:

"Fler civila dödades i Afghanistan under 2018 än under något tidigare år i statistiken. De civila dödsfallen beräknades för 2018 uppgå till till 3,804 personer inklusive 927 barn, en ökning med 11 % sedan 2017. Ytterligare 7,189 personer sårades och skadades 2018 enligt FN efter det att bomber och självmordsattacker förorsakat kaos i det krigshärjade landet." 

Utan att på något sätt förringa attackerna i Sri Lanka eller det lidande de förorsakade, inställer sig en tanke som ser ut som en fråga:

Varför denna oerhörda uppmärksamhet och starka medkänsla kring en terrorattack som tog "endast" 321 liv - när motsvarande attacker i Afghanistan, som sammanlagt kostat 100 gånger så många människor livet, tigs ihjäl? Hur kan Stefan Löfven och de andra få ihop logiken i detta?

I min nöd söker jag förklaringar till denna brist på proportioner och hittar bara tre:

1. I Sri Lanka var det Kristna människor som fick sätta livet till - i Afghanistan handlar det ju bara om en massa Muslimer ... (detta var sarkasm, om någon undrar) Dessutom skedde det på Kristenhetens kanske största helgdag, en oerhörd provokation mot hela västvärlden.                                                                             
2. För att nationerna och deras ledare skall reagera med något som liknar medmänsklighet och humanitet måste många dö samtidigt. Det räcker inte med 10 om dagen som i Afghanistan, där mördandet har blivit en del av vardagen, utan många på en gång och gärna på något spektakulärt sätt.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                  
3. Stefan Löfven och hans gelikar har en gång för alla bestämt sig för att så många afghaner som möjligt skall drivas ut ur Sverige. Detta har han beordrat Morgan Johansson och Migrationsverket att åstadkomma med alla till buds stående medel och kreativ licens. Då kan han inte kosta på sig att visa någon som helst medkänsla med de stackars människorna i Afghanistan - det vore ju att dra undan benen på både Migrationsverket och Svenska Gestapo. Nej, bättre då att låtsas som om hemskheterna i Afhanistan inte existerar - då blir det lättare att få de chartrade planen till Kabul att lyfta.

Eller finns det någon annan förklaring som jag inte ser ...?   

Så satt han där i TV-rutan och delade med sig av sin klokskap, vår oefterhärmlige justititie- och migrationsminister, Morgan Johansson. Det kommer säkert att ordna sig för alla dem som fått uppehållstillstånd enligt Nya Gymnasielagen, menade han myndigt, om de bara:

• Sköter sina studier och går till skolan!
• H¨åller sig i skinnet!
• Ser till att skaffa arbete så fort som möjligt!

Den första och sista punkten är väl ungeför vad man kan förvänta sig, medan den mellersta är desto mer märklig. Vad menar egentligen ministern? Letar man bland synonymer och uttryck med ungefär samma innebörd hittar man:

• behärska sig
• hålla sig lugn
• lägga band på sig
• bita ihop tänderna
• finna sig i
• tygla sina känslor
• hålla sig på mattan

Detta begär han alltså av unga människor som på några få år genomlidit mer av trauma och psykiska påfrestningar än de flesta av oss hinner uppleva under hela vår livstid. De föddes och växte upp i ett land sönderslitet av inre strider, terroriserat av extrema grupper och farliga nomadiserande stammar. De har sett sina fäder eller andra släktingar brutalt avrättas av Talibaner eller andra mördarband. De har fått fly för sina liv, gömt sig på dagarna och smugit över bergen på nätterna. De kanske har suttit i flyktingläger eller fastnat på grekiska öar efter livsfarliga båtresor. De har tappat kontakten med sina nära och kära - eller också har de av och till fått förtvivlade rapporter från sina familjer om övergrepp, systrar som gifts bort med tre gånger så gamla män, småbröder som tvingats bli barnsoldater eller danspojkar - allt utan att kunna göra det minsta åt situationen.

De har sökt asyl i ett land känt för sin humanitära inställning till människor i nöd och sedan hamnat i en tröstlös limbo bland politiker och tjänstemän som tävlar om att hitta på nya sätt att bli av med dem. De har velat men förbjudits att arbeta. Deras ålder har tagits ifrån dem och ersatts med en påhittad sådan. Så har de då äntligen fått uppehållstillstånd på 13 månader, inte i en allmän amnesti, som det borde ha varit, utan i en påhittad och tillkrånglad halvmesyr till gymnasielag, där hälften av ungdomarna hamnar utanför och där framtiden trots respiten är allt annat än säker. 

Vad är det som säger att man klarar studierna på utsatt tid? Får man över huvud taget en studieplats efter att man har fyllt 20? Har man någonstans att bo efter det att man blivit utkastad av de näriga kommunerna, som i många fall skamlöst berikat sig på flyktingarna (så länge det gick att mjölka Migrationsverket/Staten på pengar) för att sedan vända dem ryggen? Och framför allt: Kommer man att hitta ett jobb inom den utsatta tiden, ett FAST jobb som varar i minst två år ...? Tänk om lågkonjunkturen är över oss just då? Lita på att Migrationsverket inte kommer att visa någon barmhärtighet i ett sådant läge - lagen är och skall efterföljas!

Hade du själv stått pall för allt detta, Morgan Johansson, om det hade drabbat dig när du var ung? Hade du själv kunnat hålla dig i skinnet?

Såg ni debatten i riksdagen i fredags då justitie- och migrationsminister Morgan Johansson besvarade en interpellation från Christina Höj Larsen (V) om Återtagandeavtalet med Afghanistan. Om inte, så kommer här en länk till densamma (men ta ett djupt andetag innan ni börjar titta):

http://www.riksdagen.se/sv/webb-tv/video/interpellationsdebatt/atertagandeavtalet-med-afghanistan_H610127

Sällan har man väl i riksdagen sett en så oengagerad och ointresserad uppläsning av ett interpellationssvar. Utan att en enda gång lyfta blicken från sitt manus, som förmodligen författats av någon statssekreterare, snabbläste och stakade sig ministern igenom texten på rekordtid. Genom sitt arroganta kroppspråk förmedlade han samtidigt att detta var en alldeles onödig fråga och att interpellanten borde skämmas över att ha tvingat honom att ödsla tid på sådan lappri.

Carina Höj Larsen gjorde sitt bästa för att påvisa hur fullkomligt orimligt och omänskligt det är att fortsätta deportationerna till ett Afghanistan sönderslitet av interna strider, etniska rensningar och en lika korrupt som handlingsförlamad regim, som nu endast kontrollerar en bråkdel av landets yta. Morgan Johansson valde att inte kommentera detta utan meddelade att vad han och regeringen har att förhålla sig till är det som den afghanska regeringen säger. Att sedan FN, UNHCR, Röda Korset, Rädda Barnen, Amnesty o.s.v. har en helt annan uppfattning spelar ingen som helst roll. 

Analogt med Morgan Johanssons argumentation borde Sverige i så fall uteslutande ha lyssnat till Stalin, Mussolini, Franco, Hitler, Mao, Ceaușescu, Idi Amin, Saddam Hussein, Bashar al-Assad och alla de andra busarna - eftersom dessa företrädde lagliga och erkända regeringar, många dessutom framröstade i "demokratiska" val. Så underligt att vi inte gjorde det ...  

Den svenska regeringen litar på att den afghanske presidenten talar sanning och i alla delar lever upp till det för regimen så lukrativa (5 miljarder kronor har nämnts men också 13 miljarder?) återtagandeavtalet. Inte heller kan man ta fasta på uppmaningarna från Afghanistans vice flyktingminister, som upprepade gånger vädjat till västvärlden om att för närvarande INTE skicka tillbaka flyktingar till Afghanistan. "Vi kan inte lyssna på en enskild minister" - säger Morgan Johansson.

Morgan Johansson får väl också sägas vara en enskild minister - men i detta ärende talar han naturligtvis för sin regering, precis som den afghanska kollegan gjorde - varför vi alltså inte heller borde lyssna på honom. Hans papegojmässiga mantra är annars detta, att det är DOMSTOLARNA och inte POLITIKERNA som skall besluta i asylärenden efter en enskild bedömning där vederbörandes SKYDDSBEHOV prövas. "Finns det inget skyddsbehov måste det vara möjligt att skicka tillbaka den som fått nej till hemlandet". 

SKYDDSBEHOV - är det inte märkligt ord? Vi som är en smula insatta i de ensamkommandes situation vet precis vad det betyder och vad det står för. För Morgan Johansson och hans illasinnade kumpaner över alla partigränser är det ett begrepp att gömma sig bakom, ett bra-att-ha-ord, lagom luddigt och utan krav på närmare precisering, eftersom "vi ju inte kan kommentera det enskilda ärendet ...."

Justitite- och migrationsminister Morgan Johansson är på många sätt en liten människa. Hans höjd över havet ska vi inte försöka dra några billiga poäng på - den rår han inte för - men på alla andra områden där hans litenhet manifesterar sig, där måste vi skrika så högt vi bara kan. Vi kan inte ha en migrationsminister som avskyr migranter, som gömmer sig bakom domstolar, som stoltserar med att ha lyckats miljardmuta en korrupt regim till att återta sina olyckliga flyktingar, som vägrar ta en hederlig debatt om migrationspolitiken, som uppför sig arrogant och överlägset och som kring de ensamkommandes situation saknar varje form för empati eller medmänsklighet. En känslokall, kalkylerande och oredlig politruk, som sänker Socialdemokraternas aktier bland alla väljare med hjärta och samvete.

Du är vägd på våg och befunnen för lätt!