Om

2014-2019 bloggade jag varje måndag på www.genealogi.se om släktforskning och angränsande ämnen. Däremot kunde jag inte där tycka till om annat som ligger mitt hjärta nära, politik t.ex. eller världshändelser. Det som till sist fick mig att ta bladet från munnen och starta en andra blogg - Teds Tankesmedja - är den förfärliga situationen för tusentals ensamkommande flyktingbarn. Särskilt från den dag de fyller 18, då de överges av Gud och människor, inte minst då av landets kommuner och ett Migrationsverk, som allt mer börjar likna ett Deportationsverk. Detta är på alla sätt orättfärdigt och ovärdigt en civiliserad nation som Sverige och jag känner att jag behöver ett expansionskärl för min vrede och frustration. Kanske kan några av tankarna från denna min smedja, inte minst då de historiska perspektiv jag har för avsikt att föra in, få en och annan att tänka till och tänka om ... 

Om mig

Visar inlägg från september 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Ässet i rockärmen

Redan nästa sommar tar den första gruppen av gymnasielagselever studenten. De är inte så många och får väl ses som pionjärer och testare av hur denna märkliga lag fungerar i verkligheten. Efter fullgjord gymnasieutbildning har ju ungdomarna sedan sex månader på sig att skaffa jobb och bli självförsörjande. Klarar de inte det är det bara att sätta sig på första flyg till Kabul eller att, trots 5, 6 eller 7 bortkastade år i Sverige med stora kostnader för det svenska samhället, flykta vidare till Frankrike. 

Politikerna har satt upp stränga krav för hur dessa första jobb skall vara utformade. Det duger inte med vikariat av olika längd, provanställningar eller subventionerade arbetsmarknadsåtgärder. Ej heller tillfälliga inhopp - nej ungdomarna måste som sina allra första jobb direkt efter gymnasiet försäkra sig om en

TILLSVIDAREANSTÄLLNING

eller få ett anställningskontrakt på minst två år för att Migrationsverket skall låta sig bevekas att förvandla det tillfälliga uppehållstillståndet - som annars tar slut sex månader efter studenten med avvisning som följd - till ett permanent sådant. Från TUT till PUT.

Hur många av er, kära läsare, fick en tillsvidareanställning eller ett 2-årskontrakt med en arbetsgivare direkt efter studenten? Några få? Ingen? 

Sanningen är den att ALLA numera antingen går vidare till högre studier eller trasslar sig in på arbetsmarknaden via just provanställningar på kanske sex månader, praktikplatser, tidsbestämda vikariat eller kombinationer av utbildning och arbete med eller utan subventioner.

Om inte direktiven ändras kommer Gymnasielagseleverna att drabbas av nästa svåra prövning - den att hitta jobb som inte finns. De existerar inte för svenskfödda elever, än mindre för utlandsfödda. Särskilt inte under den lågkonjunktur som nu tycks ligga bakom hörnet lagom till att massan av dem som berörs av lagen kommer ut på arbetsmarknaden.

Inte ens de som mot alla odds lyckas skaffa sig en tillsvidareanställning eller ett "kontrakt" på två år med en arbetsgivare kan känna sig säkra. Vad händer när lågkonjunkturen slår till med full kraft? SIST IN - FÖRST UT är vad som händer! Och vilka är sist in - jo, gymnasielagseleverna så klart. Eller om företaget går i konkurs eller blir uppköpt? Eller om arbetsgivaren missar två dagars semestereersättning eller glömmer att höja lönen med 0,2 % senast den 1:a november ...?

Det är detta som är finessen med Morgan Johanssons mästerligt utformade Gymnasielag - hans Äss i Rockärmen, som kommer att övertrumfa alla andra överväganden och se till att det blir möjligt att utvisa även dem som skött sig oklanderligt, lärt sig svenska, klarat sina studier, hittat bostäder, tagit körkort, etablerat sig i samhället och börjat känna sig som svenskar.

Morgan Johansson, eller ska vi säga Stefan Löfven, kunde för syns skull inte skicka iväg 10.000 unga flyktingar på en gång till krigets Afghanistan. Det hade sett allt för illa ut. Hellre då försöka skrämma iväg så många som möjligt till Frankrike eller till en underjordisk tillvaro på samhällets skuggsida. Sedan tar de drakoniska detaljerna i Gymnasielagen hand om återstoden. 

Kvar blir ytterst få av de oönskade flyktingarna från Afghanistan - och det var väl det som var meningen ...

 

De vita bussarna

 

De vita bussarna är en väldokumenterad historisk händelse som kommit att bli ett begrepp för humanism och medmänsklighet - en trotsig revansch på politikernas, myndigheternas, militärernas och polisernas vanvett. 

"De vita bussarna var en svensk evakueringsaktion 1945, som leddes av Folke Bernadotte. Dess syfte var att under Andra världskrigets slutskede rädda danskar, norrmän och svenskar som satt i tyska koncentrationsläger. Namnet kommer av att bussarna var vitmålade, med röda kors ditmålade på taket, sidan, fram och bak, för att bussarna inte skulle bli tagna för att vara militära mål. Skandinaviska krigsfångar (danska, norska och svenska) hade högsta prioritet, men också svenska kvinnor och barn som bodde i Tyskland skulle hämtas. Om möjlighet fanns kunde man dessutom ta med andra, även de judar som mot alla odds överlevt holocaust. Aktionen var en stor humanitär succé och räddade livet på många fångar." [Wikipedia]

Nu har de vita bussarna börjat rulla igen och det finns stora likheter mellan händelserna 1945, som statsminister Stefan Löfven i många engagerade tal uppmanar oss att aldrig glömma, och händelserna 2018-2019. I båda fallen handlar det om att hämta olyckliga inlåsta människor ur deras fångenskap och med hjälp av bussar föra dem till annan plats. 

En viktig skillnad är dock denna:

Folke Bernadottes och Röda Korsets vita bussar förde förtvivlade och hårt traumatiserade människospillror från lidande och död till frihet, kärleksfull omvårdnad och möjlig återhämtning i ett land fritt från krig och förföljelser.

Stefan Löfvens och Migrationsverkets vita bussar för förtvvlade och hårt traumatiserade människor från ett möjligt liv i fred och frihet till umbäranden, lidande och död i världens farligaste land, söndertrasat av religiösa virrpannor, korrupta regimer, etniska rensningar och inbördes strider.