För ett par veckor sedan kom det en arborist till vår lilla trädgård för att beskära våra vildvuxna och pandemiförsummade äppelträd. Med såg och sekatör gick han hårt åt vår stackars åldrade Cox Orange och till sist avtecknade sig mot den gråblå himlen endast ett mörkt skelett ...

Kvar under trädet låg ett berg av kapade grenar och kvistar, alla till synes på väg mot blomning och frukt. Det kändes sorgligt och nästan brottsligt att kasta alla dessa ännu levande utlöpare på rishögen - den "biologiska depån" som det numera heter. Några av dem var så vackra att vi bara inte kunde slänga bort dem. De fick hamna i alla trädgårdens vattentunnor där de ännu står, överdådigt vackra, som en sista hyllning till livet.

Vi vet förstås att aplar av och till måste beskäras och föryngras. Om något år står trädet säkert där lika ymnigt och blomstrande som förut och med härlig frukt för mos, frys och skafferi. 

Om vi nu tänker oss hela Sverige som ett enda stort fruktträd med många blomstrande grenar. Stort och välmående är det men med en så skev åldersstruktur, att flera friska grenar behöver ympas in. Så anländer 2015 plötsligt en massa ensamkommande flyktingar från fjärran land, fördrivna av galna ledare och fundamentalistiska barbarer och jagade från land till land för sin ras eller sitt ursprung. Utmärkt, här kommer just det vi behöver, unga villiga händer som i framtiden kan ta hand om och försörja vår åldrande befolkning. 

Det ordnas genast med boende och undervisning för de ensamkommande ungdomarna och enorma resurser sätts in för att anpassa de nyanlända till det svenska samhället. Efter sex år i landet börjar nu många av dem bli klara med sina studier, behärskar språket, har skaffat sig egna bostäder och kanske tillfälliga arbeten, ja till och med börjat bilda familj. Men det räcker inte för landets väljarbarometerneurotiska och opportunistiska politiker, som fått för sig att alla infödda svenskar är främlingsfientliga. Snabbt skapas en rad märkliga lagar och regler ägnade att, trots de stora investeringar som gjorts i dessa ungdomar, försöka bli av med så många som möjligt. 

Med hjälp av det alltid samarbetsvilliga Migrationsverket, experter på att övertolka lagar och förordningar, skapas ett illistigt system av snubbeltrådar som det är meningen att de arma flyktingarna skall fastna i. Ungefär som spindeln i sitt nät springer sedan den svenska gränspolisen ut och plockar upp de olyckliga som fastnat och placerar dem i särskilda koncentrationsläger (förvar) i avvaktan på framtida flyglägenhet till världens farligaste land. Det är bara tack vare ett fantastiskt engagemang från enskilda, civilsamhället och en rad humanitära organisationer som några hundra ensamkommande, av det svenska samhället hårt pressade afghanska ungdomar, till sist lyckas nå fram till det som de inhumana politikerna nu tycks vara överens om att avskaffa: Permanenta uppehållstillstånd.

Samhällsekonomiskt är denna process naturligtvis fullkomligt oacceptabel. Varför satsa miljarder på dessa inympade skott för att sedan, när de äntligen kan börja bära frukt, med våld slita ut dem ur stammen och slänga dem på konungarikets biologiska depå för oönskade existenser? 

Moraliskt är det nedbrytande och farligt för demokratin att skapa ett statligt system för psykisk tortyr och naziliknande selektion av vilka som ska få leva och vilka som ska skickas till undergång i ett land av blod och död. Det är också traumatiskt för det uppväxande släktet av svenskfödda lintottar, som naturligtvis ser och förstår vad som håller på att hända med vårt land - inte minst när stolarna i klassrummet börjar gapa tomma. Att under pågående pandemi fortsätta förföljelserna visar på en närmast osannolik arrogans och omänsklighet.

Humanitärt är behandlingen av de ensamkommande en katastrof av så monumentala mått att endast jämförelser med stygga nationer som Myanmar, Nordkorea, Turkiet, Belarus, Syrien och Eritrea kan komma i fråga. 

Vårt fruktträd mår förmodligen bra av att då ock då beskäras - vårt land gör det inte! Varje tvångsförvisad icke-kriminell flykting är ett sår på samhällskroppen och ett bevis  på att vi håller på att förråas och avhumaniseras.

I blomman av sin ålder sågades de bort och slängdes vid vägen ...

De fick aldrig bära frukt!