I dag är det Skärtorsdag, en viktig dag för Kristenheten över hela världen. I Romersk-katolska kyrkan är skärtorsdagen en reningsdag. "Skär" kommer från ett fornnordiskt ord för 'ren', 'vacker', 'blank' eller 'klar', som också finns i förleden till ordet skärseld. I folktron är Skärtorsdagen i stället den dag då häxorna begav sig till Blåkulla för att fira häxsabbat med djävulen. [Wikipedia]

Traditionsenligt firar man i våra kyrkor och kapell i kväll H.H.N. [Herrens Heliga Nattvard], dels till minne av den natt då Jesus enligt Bibeln instiftade Nattvarden, dels som en gemensamhetsrit Kristna människor emellan och mellan människorna och Gud. Som en del i denna, liksom i alla andra, Gudstjänster ber man också böner, inte minst för alla fattiga och sjuka, hungriga och förföljda, de som drabbats av krig och örlig, uppror och tvedräkt, eld och våda och ond bråd död ...

ÖRLIG ?

Vad är då detta? Wikipedia igen: Örlig (eller örlog) är ett gammalt germanskt och fornnordiskt ord (isländska örlygi), som ursprungligen betydde "edbrytning" eller öde/olycksöde, och som slutligen stannade vid betydelsen krig, framförallt till sjöss.

Hur väl stämmer icke detta på våra arma ensamkommande och på de länder de kommer ifrån! De är verkligen drabbade av ett OLYCKSÖDE som de inte själva kan påverka, endast fly ifrån. Och vilket öde för dem att de råkade hamna i ett land, som inte var uppgiften vuxen att hantera en så stor flyktingvåg. Som plötsligt tvärvände, stängde gränserna, och sedan dess utsatt tiotusentals unga människor för flerårig psykisk tortyr kring huruvida de ska få stanna eller tvingas tillbaka till ett land de inte känner och där de inte har någon framtid. En tillvaro i total limbo.

Som kyrkomusiker under mer än fyrtio år har jag mer som regel än undantag upplevt ordmyllrande böner, mekaniskt framsagda och med noll engagemang. Jag vill gärna tro att våra kyrkor och samfund trots allt har hjärta för dessa våra minsta bröder - nu är det hög tid att i så fall visa det! Enskilda kyrkor, församlingar, pastorer och många Kristna människor gör redan ett hästjobb, visar solidaritet, gömmer jagade pojkar undan Gränspolisens Gestapoliknande metoder o.s.v. Andra ger generösa kollekter och bidrag till frivilligorganisationer av olika slag, som i sin tur hjälper de olyckliga.

Men var är kyrkoledningen? De ekumeniska råden? Biskoparna? Vi har noterat en och annan samfälld viljeyttring och debattartikel. Men de är för mjuka, för inlindade, för artiga! De får inget genomslag - drunknar i mediabruset. Det är här jag menar att kyrkorna sviker. Om de verkligen menar det de predikar och formulerar i sina kyrkoböner, ja då måste de gå ut på gator och torg, tränga sig in i TV-studion och likt salig Olof Palme hötta med nävarna och börja tala om "Satans mördare", "Hatets och illviljans kolportörer" och "Diktaturens kreatur". Det är ett sådant språk som (tyvärr) måste till för att nyhetsredaktionerna och mediacheferna skall vakna och inse att det som nu håller på att hända i Konungariket är en sorts nationell moralisk katastrof, som måste bevakas, debatteras och bekämpas.

Och varför ser vi inte biskopar, frikyrkokledare och viktiga talespersoner för de olika samfunden på Sergels Torg, Medborgarplatsen och utanför Riksdagshuset? 

Antje, var är du?