Vi minns henne - Astrid den oförglömliga - sagotanten, kulturpersonligheten, debattören, vår megafon mot ondska och dumhet - som med kofot i näven tog strid mot sanslösa beslut och uppblåsta politiker. Som, trots att hon själv beskrev sig som socialdemokrat, aktivt medverkade till att krossa detta partis maktmonopol efter 44 år i regeringsställning. Voffå gjorde hon på detta viset? 

Teckning: Martin Lamm

Ni minns kanske POMPERIPOSSA I MONISMANIEN? Astrid hade upptäckt att hon beskattades med 102%. Så många procent finns inte, menade hon, och klagade till skatteverket, som naturligtvis avfärdade henne och menade att hon inte kunde räkna. Men det kunde Astrid, och när t.o.m. landets finansminister Gunnar Sträng landsfaderligt försökte tillrättavisa henne var måttet rågat. Hon gick till attack - och vann. Regeringen föll. 

En annan gång handlade det om kornas rätt i samhället. Astrid stod inte ut med tanken på att kor och andra djur skall behöva leva sina kort liv i fängelse - inomhus - och aldrig få se dagens ljus. Djur måste, menade hon, få vara ute i naturen, beta, böka, springa, rasa och vad de nu är ägnade att göra. Detta lyckades hon också tvinga fram, även om politikerna - och bönderna - snart nog hittade undantag och dispenser från huvudregeln.

Men framför allt ömmade Astrid för barnen! Detta framgår med all önskvärd tydlighet i hennes böcker. Tag t.ex. Mio, min Mio, Sunnanäng och Rasmus på Luffen - där huvudpersonerna är utsatta barn, hungriga barn, barn som flyr undan fattigdom, vanvård och tristess.  

Astrid Lindgren skulle, om hon hade fått uppleva hur vi i Sverige idag behandlar våra ensamkommande flyktingbarn, särskilt efter det att de fyllt arton, blivit så rasande arg att politiker och myndigheter skulle ha tvingats huka sig i bänkarna. Vi hade fått se henne på Medborgarplatsen och på Sergels Torg. Vi hade fått läsa hennes ursinniga debattartiklar, fått lyssna på hennes uttalanden i radio och TV där hon läst lusen av alla de samvetslösa och fega politiker, som inte vågar stå för sina omänskliga beslut. 

Är det någon som orkar och vågar axla Astrids mantel, och ge oss den moraliska kompass vi så väl behöver?

Astrid, vi saknar dig!