I USA, som aldrig vuxit ur Cowboy-stadiet, praktiserar man som bekant fortfarande dödsstraff. Ensamma bland västländer - i samma liga som Kina, Iran, Saudiarabien, Pakistan och Irak - framhärdar man i sin övertygelse om att brottslingar skall avlivas. Traditionen har blivit som en religion, med offeraltare, överstepräster och korsfästelse, även om offret inte spikas upp, utan i stället fixeras på en bår, där läkare (!) sedan administrerar den dödliga dosen av något lämpligt gift.

Avrättningarna föregås dock av en rättsprocess så omfattande och så utdragen, med mängder av överklaganden och nådeansökningar, att många dödsdömda får sitta 10 eller 20 år i DEATH ROW i väntan på giftsprutan. Detta under tuffast möjliga förhållanden med näst intill total isolering i minimala celler utan dagsljus.

Världen förfasar sig med rätta över detta barbari, samtidigt som vi slår oss för bröstet över att vi själva inte deltar i en sådan inhuman hantering.  

Men vad är det vi sysslar med i Sverige idag? Jag tänker på våra ensamkommande afghanska flyktingbarn, som vi visserligen i början tar hand om på ett någorlunda anständigt sätt, men som vi efter det att de fyllt 18 behandlar som ohyra. Och som under flera år tvingas leva i ovisshet och ångest inför det fruktade avslaget från ett Migrationsverk, av politikerna programmerat till att försöka få bort så många som möjligt. 

Det är inte konstigt att många förtvivlade pojkar, inför beskedet om att de måste "återvända" till ett land som många av dem inte ens känner och där de vet att blott hopplöshet, förföljelser, lidande och död väntar dem, väljer att avsluta sina liv.

Den av politikerna påbjudna flyktingpolitiken har, i händerna på Migrationsverket, kommit att bli en svensk version av DEATH ROW - ett avhumaniserat tortyrliknande redskap för deportation av dem som p.g.a. av felaktiga politiska signaler förleddes att tro att Sverige var ett vänligt land dit man i sin nöd kunde söka sig och där förvänta sig någon form av barmhärtighet.

Så icke!