De vita bussarna är en väldokumenterad historisk händelse som kommit att bli ett begrepp för humanism och medmänsklighet - en trotsig revansch på politikernas, myndigheternas, militärernas och polisernas vanvett. 

"De vita bussarna var en svensk evakueringsaktion 1945, som leddes av Folke Bernadotte. Dess syfte var att under Andra världskrigets slutskede rädda danskar, norrmän och svenskar som satt i tyska koncentrationsläger. Namnet kommer av att bussarna var vitmålade, med röda kors ditmålade på taket, sidan, fram och bak, för att bussarna inte skulle bli tagna för att vara militära mål. Skandinaviska krigsfångar (danska, norska och svenska) hade högsta prioritet, men också svenska kvinnor och barn som bodde i Tyskland skulle hämtas. Om möjlighet fanns kunde man dessutom ta med andra, även de judar som mot alla odds överlevt holocaust. Aktionen var en stor humanitär succé och räddade livet på många fångar." [Wikipedia]

Nu har de vita bussarna börjat rulla igen och det finns stora likheter mellan händelserna 1945, som statsminister Stefan Löfven i många engagerade tal uppmanar oss att aldrig glömma, och händelserna 2018-2019. I båda fallen handlar det om att hämta olyckliga inlåsta människor ur deras fångenskap och med hjälp av bussar föra dem till annan plats. 

En viktig skillnad är dock denna:

Folke Bernadottes och Röda Korsets vita bussar förde förtvivlade och hårt traumatiserade människospillror från lidande och död till frihet, kärleksfull omvårdnad och möjlig återhämtning i ett land fritt från krig och förföljelser.

Stefan Löfvens och Migrationsverkets vita bussar för förtvvlade och hårt traumatiserade människor från ett möjligt liv i fred och frihet till umbäranden, lidande och död i världens farligaste land, söndertrasat av religiösa virrpannor, korrupta regimer, etniska rensningar och inbördes strider.