Det unga paret, vi kan kalla dem Josef och Maria, kom till Sverige den 14 november 2015 från Iran. Josef var 23, hans unga hustru 16. Båda tillhör folkgruppen Hazarer, men hade inte vistats mycket i Afghanistan. Maria inte alls eftersom hon är född i Iran, dit hennes familj flytt efter någon av de många brutala försöken till etnisk rensning i hemlandet. 

I Sverige har de vistats på sex olika ställen, till att börja med omkringflyttade som schackpjäser kommunerna emellan. Till den lilla västsvenska staden kom de för snart två år sedan och placerades på ett vandrarhem, där de inte ens fick bo ihop trots att de var gifta. Ej heller fick de laga sin mat utan tillhölls att vara tacksamma för den rejäla svenska husmanskost som serverades. Passar inte galoscherna kan ni resa hem till Afghanistan … Efter sex månader på vandrarhemmet flyttades de till ett motsvarande boende i en grannstad, där de vistades på nåder, vecka för vecka.

Vid denna tid befanns det att Maria var havande. De bönade och bad om att inför den förestående nedkomsten få bo tillsammans någonstans. Värdkommunen segade och segade men lyckades på vårkanten 2017 skaka fram en liten 1:a dit paret fick flytta den 30 mars. Några dagar senare föddes det lilla barnet.

Nu är det 2018 och Maria har hunnit fylla 18. Adjöss med dig, säger kommunen, vi har inget ansvar för dig längre och inte heller för ditt barn. Du får inte bo kvar i lägenheten. Du och din familj måste flytta igen, denna gång till en av Migrationsverkets förläggningar, belägen 11 mil bort, 1 ½ timme med bil, 3 timmar med buss. En sådan flytt skulle effektivt förhindra Maria från att fortsätta sina studier. På den nya orten skulle de planlöst få fördriva tiden i väntan på domen, det första beskedet från Migrationsverket, som ännu efter två år och tre månader lyser med sin frånvaro. 

Tvångsförflyttningen av den lilla familjen var fastställd till måndagen den 12 februari, alltså idag. Under helgen gick telefonerna varma. Medlemmar i Tillsammans-föreningen för ensamkommande försökte på alla vis att hitta någon familj, som åtminstone tillfälligt kunde ta emot Josef och Maria och deras lilla barn. Kyrkor kontaktades, föreningar, fastighetsägare och hyresvärdar. Det letades gäststugor, vindskontor och torp – men ingenting hjälpte. Till sist författade jag följande lilla vädjan och satte in den på några lokala Facebook-sidor:

Det finns inte plats för dem i härbärget! 

På måndag avvisas en liten familj som i två år har bott i vår kommun. Det handlar om ett ungt par, vi kan kalla dem för Josef och Maria, och deras 9 månader gamla barn. I samband med förlossningen fick hon av nåder bo kvar i Falköping. Nu har hon emellertid fyllt 18 och då stänger Socialnämnden obönhörligen igen dörren. På måndag flyttas de till en av Migrationsverkets förläggningar och då kan Maria naturligtvis inte gå kvar på gymnasiet där hon intill nu studerat flitigt ... 

Under veckan har många frivilliga krafter kämpat för att hitta en tillflykt, ett härbärge, för den hårt utsatta familjen, som naturligtvis inte kan återvända till Afghanistan. Men tiden håller på att rinna ut. Är det någon kommuninvånare som minns Reinfeldts ord om att öppna sina hjärtan? Är det någon som har ett gästrum, en gäststuga, ett vindskontor. Eller ett stall? Finns det någon i vår kommun som kan tänka sig att rädda en liten oönskad barnfamilj innan det är för sent?

Det fanns det! 

Redan efter en halvtimme ringde telefonen, och en godhjärtat kvinna meddelade att hon och hennes man hade ett alldeles för stort hus och att det fanns gott om plats för Josef och Maria och deras lilla barn. Familjerna sammanfördes, fick prata och lära känna varandra en smula och så bestämdes det att man nog skulle kunna trivas tillsammans. Om det blir för en kortare eller längre period får tiden utvisa. I kväll går flytten – sex bärkassar med kläder och personliga tillhörigheter –  tvångsförflyttningen till Migrationsverket har avbokats. 

Den unga familjen tillsammans med bloggarens hustru efter besöket hos värdfamiljen

Det är roligt att se hur civilsamhället, i takt med att det officiella Sverige - stat och kommuner - hårdnar och avhumaniseras, mu tar ansvar och ställer upp när det behövs. I maj är det fyra eller fem ensamkommande pojkar i vår kommun som behöver tak över huvudet, annars blir de utslängda. Kanske kan historien om Josef och Maria inspirera andra kommuninvånare att våga öppna sina hem. Vi som har gjort det vet att det är både roligt och berikande. Kanske är det så här man måste arbeta. Ge flyktingarna ett ansikte. Få räddhågade svenskar att våga språnget, våga engagera sig, våga vara medmänniskor. Det är inte en ansiktslös, svarthårig och farlig ytlänning som ber om hjälp – det är Meysan, Ahmad, Basir, Mostafa, Hossein, Ali och Mohammad. Vanliga snälla och hyggliga killar, som för någon tid söker härbärge.