Påven Franciscus har varit på Irland och bett om ursäkt för alla de hemskheter och perversiteter katolska kyrkans präster och nunnor genom åren utsatt de arma barnen och ungdomarna för. Övergreppen har varit så vanligt förekommande att de förefaller mera regel än undantag. Likaså tog han upp kyrkans behandling av unga ogifta mödrar, som under ett helt sekel tvångsplacerades i olika katolska institutioner, möttes av spott och spe, fick föda sina barn utan smärtlindring, för att senare tvingas lämna dem ifrån sig. Därefter måste de, för att sona sina synder, under flera år  arbeta i katolska tvätterier och liknande institutioner och det under slavliknande förhållanden. För allt detta bad Påven om ursäkt och lovade dessutom att med alla medel få stopp på eländet ...

Utom ett medel - det nämligen, som förmodligen skulle kunna lösa problemet. Kanske inte som en QUICK FIX, men alldeles säkert på sikt:

AVSKAFFA CELIBATET

Det behövs inget snille för att räkna ut att det är denna osunda livsstil, mot naturen och skapelsen (och Skaparen), som fött fram alla dessa pedofiler, som i sin tur kreerat denna hydra av abnormitet och perversion. Den andra delen av problemet är naturligtvis tystnadskulturen, detta att präster, biskopar och kardinaler i alla tiden blundat, slätat över och hållit varandra om ryggen. Ungefär som Svenska Akademien ...

Men Påven och Katolska kyrkan vägrar att erkänna att det finns en elefant i rummet. En oönskad bjässe, en skam, en förlägenhet, som i likhet med Lord Voldemort inte får nämnas: Celibatet.
Jag har stor respekt för Påven Franciscus, som vågat sådant som alla andra påvar undvikit. Men på denna punkt sviker han. Trots att han givetvis måste förstå sammanhangen, vägrar han att ens försöka ta upp en diskussion om celibatets avskaffande. Denna underlivsfråga är tydligen allt för helig! 

Går det att hitta några paralleller till situationen i Sverige idag? Går det att jämföra de katolska prästernas övergrepp på barn och ungdomar med hur vi som nation 2015-2018 behandlat våra ensamkommande asylsökande? Ja, tyvärr!

Våra övergrepp är visserligen inte av sexuell art - bort det! Men de trauman vi, i form av psykisk tortyr, byråkratisk förnedring och Gestapoliknande människojakt och internering, år efter år utsätter våra afghanska och andra ungdomar för, är förmodligen väl så allvarliga och nedbrytande. Det är med berått mod vi systematiskt knäcker våra ensamkommande, gör dem apatiska, får dem att tappa livslusten och tvingar ut dem på nya flyktingtåg i ett Europa som inte heller vill ha dem.

Jag säger "vi" - även om de flesta som läser dessa rader är totalt oskyldiga och tvärtom på alla sätt försökt förmå våra kantstötta politiker att ta reson, som bönat och vädjat till Migrationsverk och olika domstolar och som nu i flera år hjälpt och stöttat de förföljda ungdomarna. 

Vad heter då ELEFANTEN i den svenska situationen? Vad är det för ett ämne som inte får diskuteras i maktens korridorer, på chefsvåningen hos Migrationsverket eller i nämndemännens fikarum? Ett ord så fult och så oheligt att det bara inte får nämnas vid sitt rätta namn - ett namn som dessutom i sig själv innebär en QUICK FIX på den ohållbara situation, den jämmerliga goja, som idag svärtar ned vårt lands ära och heder:

AMNESTI

Det finns ingen annan utväg!

Politiker, myndigheter och domstolar: Slakta elefanten och börja nu äntligen prata om detta alternativ till ert sammelsurium av plötsliga beslut och rättsosäkra lagar! Amnesti är den enda rimliga väg som återstår ...!