Det här måste vara Jan Guillous mest nattsvarta roman, en berättelse om rättsövergrepp och rättsröta inom åklagarväsendet, och om hur en totalt oskyldig ung man döms till livstids fängelse för ett terroristbrott han aldrig varit i närheten av. I Sverige! Jag minns hur jag, när jag för tio år sedan tvingade mig igenom denna dystopi, upprört utbrast: 

Tack, Gode Gud, att detta inte händer i verkligheten ...!

Nu händer det i verkligheten, dagligen och stundligen! Oskyldiga ungdomar jagas likt herrelösa hundar, finkas och förvaras för att sedan förvisas till ett land som inte vill ha dem, inte hjälper dem, fortsätter att förfölja dem, men som ändå girigt tar emot de svenska skattebetalarnas miljarder i kravlösa bidrag.

Svenskarna är ett i huvudsak fredligt folk, som inte gärna uppreser sig emot överheten. Visst klagar vi ibland över skatterna, vården, skolan, politikerna, bonusarna och fallskärmarna, men för det mesta tiger vi still, trygga i förvissningen om att vi trots allt bor i världens bästa land. Vi är tacksamma över att vi i Sverige INTE har någon utbredd korruption, inte behöver tillgripa mutor för att få tillgång till basala rättigheter, inte behöver vara rädda för övergrepp, vare sig från rättsväsendet eller från polisen. 

Flyktingkrisen 2015 och framöver har lärt oss att allt är relativt, att vi inte längre lever i en rättsstat, att myndigheterna gör skillnad på folk och folk och att psykisk tortyr och andra hemskheter visavi unga människor är fullt tillåtet. Att det politiska systemet fullständigt tappat greppet och numera fattar så dåliga beslut att man börjar frukta för dess överlevnad.

Det är just detta som är FIENDEN INOM OSS! Detta att vi som medborgare börjar tappa tron på systemet. Att vi inte längre litar på våra politiska företrädare, att vi misströstar kring hur våra myndigheter och institutioner fungerar, att vi har kommit att förakta dem som har att utföra det smutsiga hantverket kring infångande, förvaring och avvisning av dem vars närvaro i det svenska samhället bedöms som oönskad.  

Min poäng är följande:

Det är självklart INTE några tusen 18-åringar, som idag utgör det mest allvarliga hotet mot Sverige och svenskarna. Det är i stället den inre fienden, vår ilska, vår förtvivlan och vår uppgivenhet kring hur samhället, det som vi var så stolta över, i rasande fart förråas och avhumaniseras. Det är sorgen över vår förlorade oskuld, fjällen som faller från våra ögon, insikten om att något värdefullt och kostbart håller på att gå förlorat. Och att allt är självförvållat!

Det var inte en naturkatastrof som drabbade oss hösten 2015. Det var en svår situation, som politiker och myndigheter hade att hantera, något som de flesta av oss hade förståelse för. Däremot finns det ingen som helst fördragsamhet, inget tålamod, inga ursäkter för hur man sedan dess hanterat situationen.  

Överhetens prestigefyllda brist på kompromissvilja och improvisationsförmåga, letargiska system för ärendehantering samt totala avsaknad av empati och medkänsla, kan bli spiken i likkistan för vår tilltro till det demokratiska systemet.