Har ni sett Gudfadern II - en amerikansk drama-thriller från 1974 i regi av Francis Ford Coppola med Al Pacino, Robert De Niro och Diane Keaton i huvudrollerna. Man får ta del av bakgrundshistorien om hur en ung Vito Corleone år 1901 flyr till USA från Sicilien, där både hans far, mor och äldre bror mördats på order av maffialedaren Don Ciccio. Det är egentligen fadern som är huvudmålet, men eftersom Don Ciccio inte vågar riskera att den mördade mannens söner en gång växer upp och väljer att hämnas sin far (Vendetta), ger han order om att även sönerna skall tas ut. Den äldste sonen skjuts mycket riktigt till döds i samband med faderns begravning.

Det är då det händer, den dramatiska scen ni kan betrakta i ingressbilden: Änkan gör det oerhörda - tar med sig sin yngste ende överlevande nu 10-årige son och söker upp Don Ciccio. Vädjar till honom att låta lille Vito få leva. Han är ju så liten och oskyldig och dessutom lite korkad. Han kommer aldrig att utgöra något hot för er, Don Ciccio. Låt mig få behålla honom! Maffiabossen betraktar gossen en stund uppifrån och ned och säger sedan ett enda ord:  NO!

Det är då det händer. Änkan drar kniv och går till anfall mot bossen samtidigt som hon skriker till sonen: Spring! Pojken rusar iväg genom fälten och lyckas så småningom fly till Amerika. Modern blir naturligtvis dödad av Don Ciccios vakter. Senare i filmen får man se hur den vuxne Vito, nu titulerad "Don Corleone", återvänder till Sicilien och hämnas sin familjs död genom att personligen knivmörda en åldrig Don Ciccio.

***

Det var en lång inledning på denna blogg. Vart vill jag komma? Till Afghanistan förstås och 100 år senare ...

Många är de ensamkommande flyktingar från detta förfärliga land, som berättar om liknande händelser som den som drabbade Vito Corleone. Deras pappa eller storebror har blivit mördad, halshuggen eller skjuten av Talibanerna, och familjen måste då genast fly för sina liv. Annars går den, och i synnerhet familjens söner, samma öde till mötes. Det var därför så många miljoner Hazarer och andra minoritetsgrupper för omkring 15 år sedan tog sig över gränsen till Iran och Pakistan. De visste, att om de stannade skulle de tas ut en efter en. De fanns med på Talibanernas dödslista.

För pojkarna i en drabbad familj är situationen direkt livsfarlig. Det är därför just dessa försöker ta sig vidare till Europa. Iran och Pakistan har tröttnat på alla miljoner Afghanflyktingar, som olagligen vistas i deras länder, och skickar dem tillbaka direkt i gapet på Don Ciccio. 

Migrationsverket har en gång för alla bestämt sig för att de ensamkommande ljuger. De ljuger om sin ålder, det kan minsann våra vetenskapliga och 100%-igt exakta knäundersökningar bevisa, och de ljuger om sina flyktskäl. Förmodligen tipsar de varandra om vilka historier som går hem hos Migrationsverket och så kör de på den linjen. Vendetta-storyn är säkert bara trams och påhitt. Nej, här gäller det att vara stark och hålla emot. Inte skulle väl den snälla regimen i Kabul, som vi har så goda kontakter med och ger så mycket pengar, tillåta sina goda vänner inom Talibanrörelsen att mörda oskyldiga pojkar bara för att de tidigare halshuggit deras fäder och bröder. Nej, nej, så jäkliga kan de inte vara. Pojkarna ljuger! 

Och vad händer när vi, civilsamhället, förtvivlade kontaktpersoner, gode män, svenska familjer, lärare, klasskamrater, personal på boenden och övriga medmänniskor med hjärta och empati söker upp vår tids Gudfader - Migrationsverket - och vädjar om att de ska låta pojkarna få leva. Vad svarar Don Fredrik och Don Mikael då?

NO !