I dessa dagar har ordet ASYLSKÄL kommit i fokus. Politiker och politiska kommentatorer tycks älska detta märkliga ord, som kan betyda allt och intet. Vi måste värna asylrätten, De ensamkommande har missbrukat asylrätten för att ta sig till ett land med bättre förutsättningar, Man kan inte åberopa asylskäl och migrera över halva jordklotet bara för att få ett bättre liv, skriker politiska demagoger som Ann Heberlein (M) och Paula Bieler (SD). 

Även annars sansade kommentatorer, som Expressens Anna Dahlberg, har snöat in på en lagstiftning som vi alla vet inte längre fungerar. Ett regelverk som tvingar skötsamma Pizzabagare att efter 9 år i Sverige återvända till Afrika för att en chef under ett par månaders tid av misstag betalade honom några hundralappar för lite i lön. En hjärt- och sanslös hantering som inte ens förmår avstå från att deportera 106-åringar från vårt land. (Hög ålder är inte något skäl för att få stanna ....). En juridisk långbänksdragning som i åratal försätter unga människor i limbo, en ångestfylld väntan som, vilket beskedet än blir, förmodligen hinner förstöra deras liv. 

Man kan inte migrera över halva jordklotet bara för att få ett bättre liv!

Men var det inte just detta de gjorde, alla de en och en halv miljoner svenskar, som under åren 1840-1930 lämnade Sverige för att söka lyckan i USA, det förlovade landet? Inte ens en handfull av dem skulle ha kunnat åberopa sådana asylskäl som Migrationsverket idag kräver för att låta Hazarpojkarna från Afghanistan stanna i vårt land. Svenskarna flydde inte från krig och förtryck, knappast från religiösa eller politiska förföljelser heller. Däremot från svält och umbäranden, sjukdomar och död, hopplöshet och misär. Man sökte ett bättre liv! 

De som idag söker ett bättre liv, och dessutom flyr från verkliga förföljelser, lidande och död, Hazarerna, dem beskriver Ann Heberlein, Paula Bieler m.fl. som ett gäng oönskade lycksökare.

Karl-Oskar hade aldrig fått asyl i Migrationsverkets Sverige!