I lördags ställde jag i, akt och mening att få politisera en smula, mina normallånga steg till Stora Torget i min hemstad. Åtta små valstugor, representerande lika många partier i kommunfullmäktige, hade kommit upp och där rådde en febril verksamhet. Affischer och banderoller svajade för vinden och de små campingborden var fyllda med valpropaganda, kaffetermosar, mutbröd och godis. Och så valarbetare förstås, fotfolket, mestadels iklädda någon sorts valuniform, tröjor med käcka budskap, valknappar och så vidare.

Jag tog ett djupt andetag och började sedan min turné bland stugorna. Tog sikte på "chefen", alltså respektive partis frontfigur, ordförande, gruppledare, kommunalråd, och klev fram. Jag ska inte säga att de bleknade - jag har ju trots allt gått hårt åt dem i pressen sedan de tillgodogjort sig och kommunen 44 överskottsmiljoner från flyktingverksamheten för att sedan förvägra dem som fyllt 18 minsta lilla krona till mat och tak över huvudet - men nog stramade de upp sig en smula ...

Efter några inledande artighetsfraser om väder och vind ställde jag frågan:

Vad vill ditt parti göra för de ensamkommande flyktingarna i vår kommun, de som inte längre har någonstans att ta vägen?

Responsen varierade. Medan några stammade enstavigt och intensivstuderade sina skor, kom det ur andra ett ordmyller av sällan skådat slag, en kaskad av politiskt korrekta formuleringar som kunnat fälla en oxe. Gemensamt för samtliga svar var emellertid att detta var en "mycket svår fråga". Tycker du det, replikerade jag, till synes oskyldigt, är det så märkligt att unga människor behöver tak över huvudet och någonting att äta? Anade jag inte en lätt rodnad hos somliga efter denna mening ...

Min nästa fråga föreföll också obekväm och ovälkommen: 

I höstas skrev vår förening till samtliga partier i kommunen och bad om att få träffa er, prata om situationen för de ensamkommande och vad vi som förening skulle kunna hjälpa till med, särskilt för 18-åringarna, men det var bara ett enda parti som svarade: Vänstern. Hur kommer det sig att ni inte vill ha kontakt med era kommuninvånare och aktiva föreningar? Är det bara tre veckor före val vi är intressanta?

Åter en stunds skostudier respektive lavaströmmar av ursäkter och bortförklaringar - dock utmynnande i löften om möten och sammanträffanden så snart valet är över. Jag tackade för detta tillmötesgående, men tillade obarmhärtigt: 

Detta måste ske nu i veckan - väntar vi till efter valet har ett antal ungdomar antingen frusit ihjäl, svultit ihjäl eller i sin misär tagit sina liv - och det vill ni väl inte ha på era samveten?  

Inför deras chockerade blickar, log jag till avsked och hastade till nästa stuga. 

Det krävdes ett visst mod och inre resning för att orka göra detta, med så stod jag då framför den åttonde och definitivt sista valstugan: Sverigedemokraternas. Överallt Jimmie Åkesson, leende, segervisst framälgande och försedd med det ihåliga budskapet: HEJA JIMMIE!

Två sverigedemokrater kom emot mig - förmodligen visste de inte vem jag var eller vad jag stod för - och började småprata trivsamt. Jag insåg att min första fråga (ovan) var dödfödd i detta sällskap varför jag i stället improviserade fram följande:

Varför tycker ni att jag bör rösta på er?

Detta var en mycket välkommen fråga som de pålästa valarbetarna gärna svarade på. Efter någon minut av nationella politiska floskler, inklusive en massa dravel om att alla dessa skäggiga afghanska killar inte har några skyddsskäl utan bara vill utnyttja det svenska välfärdssystemet, avbröt jag dem och sade:

Jag menar här i kommunen. Under nuvarande mandatperiod har ni ju haft 10 stolar i fullmäktige, men nästan hela tiden har 8 av dem stått tomma och på samma sätt är det ute i de olika nämnderna. Varför ska man rösta på er om ni hela tiden hoppar av?

Även detta hade valarbetarna svar på. Det är inte dom stolpskotten det handlar om den här gången. Nu har vi jättebra namn på listan, titta här! Jag studerade listan och igenkände där flera lätt suspekta kandidater som jag aldrig skulle våga köpa en begagnad bil av. Jag frågade den pratsamma damen om hon också fanns med på listan. Jo, jag står som nummer sex. Hmmm ... Hennes namn såg misstänkt utländskt ut - vi kan kalla henne Jaroslawa. Var kommer du ifrån? frågade jag? (ni vet den där frågan som alla flyktingar och invandrare är så hjärtans trötta på). Jag är född i Prag, svarade kvinnan. Jag log invärtes och drog igång:

Prag! En fantastiskt fin stad. Tänk att där var jag faktiskt 1968, alldeles efter det att ryssarna tågat in. 

Oj då, sade damen. Det var kanske inte den bästa tiden att besöka Tjeckoslovakien.

Nej, det var massor av människor som var tvungna att fly. En hel del kom faktiskt till Sverige. Du kanske var en av dem?

Jo, men jag var bara fem år då.

Du sa nyss att alla dessa afghaner borde flytt till Iran eller Pakistan i stället för att ta sig hela vägen till Sverige. Du menade att det var bättre att hjälpa dem på plats. Snälla du, de flesta av dem kommer från Iran eller Pakistan. De flydde dit från Afghanistan omkring 2001/2002 och det är därifrån de nu flyr vidare till Sverige eftersom dessa grannländer inte längre vill ha dem kvar och börjat deportera tillbaka dem..

Då kan de väl fly till Mongoliet! 

Mongoliet?

Ja, något land i närområdet alltså.

 

Vet du att det är 545 svenska mil från Kabul till Ulan Bator? 

??? 

Hur kan det komma sig att du och din familj - då 1968 - inte begav er till något land i närheten av Tjeckoslovakien, då ni kände att ni var tvungna att fly? Polen till exempel, eller Tyskland?

Damens leende hade stelnat. Jag log så gott jag kunde mot henne och sade:

Jag tror inte att jag kommer att rösta på dig, Jaroslawa!

****

Ps: (och detta har ingenting med flyktingfrågan att göra)

I kväll kl. 20.00 kan ni se mig i TV1 i programmet ARVINGE OKÄND, där jag hjälper Kattis Ahlström att hitta ett försvunnet syskonpar i Amerika. Sekvenserna är filmade här i mitt arbetsrum, där jag omväxlande släktforskar, smider tankar om de ensamkommandes svåra situation och bloggar för fullt, t.ex. här: https://www.genealogi.se/blog/entry/vaelkomna-hem-till-mig