Den frågan fick Olof Palme för över 40 år sedan i programmet "Gäst hos Hagge". Han slog den ifrån sig. Menade att han själv var den siste som borde uttala sig om sin egen politiska gärning, men också något om att en politiker inte får tänka i sådana banor. Om man vill föra en framåtsyftande politik kan man inte i varje läge lyssna till tillfälliga opinioner eller SIFO-undersökningar. En god politiker tänker mindre på sin popularitet och sitt eftermäle, mer på sina politiska visioner och på hur dessa ska kunna bli verklighet.

Hur gick det då? Hur har han blivit ihågkommen av oss som ännu trampar på denna jord? Vi som varit med ett tag kommer säkert ihåg hans internationella engagemang och hur häpna vi blev över alla de statsmän från hela världen, som 1986 samlades till hans begravning i Stockholms stadshus. Vi minns kanske också de heta debatterna, PUKAS, FNL-tågen, kärnkraftsstriden och en del annat. Frågar man däremot yngre människor om Olof Palme är förmodligen det enda svar man får:

Han blev mördad på Sveavägen och polisen klantade sig så enormt, att vi väl aldrig får veta varför han blev skjuten och vem som höll i pistolen ... 

Så orättvist kort är det politiska minnet, att hågkomsten av en livsgärning ofta reduceras till en enda händelse av negativ art, en skandal, ett misslyckande eller, som i Palmes fall, hur han eller hon dog.

Ingressbilden föreställer Vladimir Iljitj Uljanov (1870-1924), mera känd under namnet LENIN. Det var han som 1917 shanghajade den ryska revolutionen och med blod och död tvingade in den under den röda fanan. Kommunismens segertåg i stora delar av världen är kanske den största mänskliga katastrofen genom tiderna med uppskattningsvis 100 miljoner döda, stupade i krig av olika slag, avrättade, lönnmördade, tvångsarbetade till döds eller helt enkelt med vett och vilja förnekade mat, så att de långsamt svalt ihjäl. 

Vilka föreställer då den infällda bilden? Jo, den ryska Tsarfamiljen, Nikolaj II med hustrun Alexandra och de fem barnen, Olga, Tatiana, Maria, Anastasia och Alexej. Efter Nikolajs abdikation 1917 vistades familjen under någorlunda värdiga former i Tobolsk i Sibirien, för att efter kommunisternas maktövertagande förflyttas till Jekaterineburg [Sverdlovsk]. Där drogs tumskruvarna åt; allt för vänliga vakter byttes ut mot elakare varianter, matransonerna försämrades, utegångsförbud infördes o.s.v. Familjen öde låg i en mans händer - Lenins.

Den 16 juli 1918, för snart 100 år sedan, hade han bestämt sig: Hela familjen skulle likvideras och spåren efter dem utplånas. Deras trogna tjänare som följt med dem i förvisningen, en läkare, en hovdam, en lakej och en kock skulle också avrättas. Natten till den 17 juli väcktes familjen och fördes ned i källaren där kommendanten läste upp dödsdomen från Lenin, varefter samtliga, män, kvinnor och barn, sköts, bajonetterades och klubbades ihjäl. Man försökte sedan elda upp kropparna, vilket misslyckades, varför man i stället förde ut dem i skogen där de grävdes ned.

Många, inklusive jag själv, anser att kommunismen som ideologi och politisk vision också togs av daga där och då i källaren i Jekaterineburg. En regim som kallblodigt låter mörda oskyldiga barn och ungdomar ogiltigförklarar i och med detta sig själv. Den tappar all sin legitimitet. Om de hade arkebuserat Tsaren, som visserligen inte var den värste av alla busar, men som ändå hade klantat sig rejält, hade man kunnat skriva det på revolutionens konto. Om man också hade knäppt kejsarinnan, som kanske bidragit till en del av eländet, hade man måhända kunnat se mellan fingrarna även med detta, även om man såsom pacifism och medmänniska aldrig kan ursäkta avrättningar. Men att med berått mod död oskyldiga barn och ungdomar, där går gränsen för all anständighet.

N.B. att tsarbarnens öde naturligtvis inte var värre än för alla andra mördade barn och ungdomar under revolutioner och kommuniststyre - men på något sätt har de blivit en symbol för alla unga martyrer genom tiderna. Man gör bara inte så! Man mördar inte oskyldiga barn och ungdomar! Utropstecken!

Det gjorde Lenin, med berått mod, och därför minns vi honom inte främst som den som enade det ryska väldet och skapade Sovjetunionen, utan som den förfärlige despot och mördare han i grunden var. Hans efterföljare, Stalin, var givetvis ännu värre, men detta faktum ursäktar intet. 

Stefan Löfven går nu i Lenins fotspår. I sin fixering vid att till varje pris bli återvald och därmed reservera makten för sig själv och sitt krympande parti, fattar han nu det ena dåliga beslutet efter det andra. Allt i ett fåfängt hopp om att, genom sin spelade hårdhet (för den är väl spelad?), locka tillbaka ett gäng fascister från Sverigedemokraterna. För detta höga ändamål är han villig att gå över lik - och det blir tyvärr också resultatet av hans nu mer allt desperata agerande. De stackars afghankillar som Stefan nu vill avvisa till helvetet på jorden, efter det att de under snart tre år vistats i den bästa av alla världar, kan också bli deras sista resa. Förföljelser, lidande, ensamhet, hopplöshet och sannolikt en allt för tidig död blir deras nitlott, utfärdad av Jimmie Åkesson men verkställd av Stefan Löfven.

Hur vill du bli ihågkommen, Stefan Löfven? Som den som i sann socialdemokratisk anda ville vara med och återskapa det gamla folkhemmet, reparera bristerna i vård, skola och omsorg, säkra jobben och förbjuda vinsterna i välfärden? Som advokaten för ett tryggare samhälle?

Eller som slaktaren i Rosenbad!   

Hur vill du bli ihågkommen, Stefan?