När den nya gymnasielagen klubbades av riksdagen var vi många, både flyktingar och svenskar, som andades ut. Även om gränsdagningen kring det märkliga datumet 24/11 2015 och de 15 månaderna tyvärr och högst orättvist utestängde en del av ungdomarna, föreföll lagen dock kunna rädda lejonparten. 

Så kom de negativa besluten i Malmö och Stockholm, rejält uppblåsta i media så klart, liksom Migrationsverkets därpå följande fega moratorium kring handläggning av ansökningar enligt den nya lagen. Något motsvarande moratorium kring människojakt, avvisningar och indragning av dagspenning kände man sig däremot inte nödgad att införa ...

I går kom så det glada beskedet om att Förvaltningsrätten i Malmö fattat ett helt annat beslut, där man dessutom ger de tidigare domarna bakläxa, samt att även Luleå hakat på med ett positivt beslut. Om detta sägs minsta möjliga i media. Som lekman kan man naturligtvis inte hänga med i alla de juridiska turerna - fler lär dessutom följa - men klart är följande: 

Domstolarna spelar Pingpong med varandra!

Som luttrade svenskar skulle vi roat kunnat betrakta detta skådespel av servar, smashar och nätrullare, men är vi det minsta engagerade i de ungas situation hamnar vi i stället på den plats där ungdomarna själva sedan länge befinner sig: I dödsskuggans dal - i den djupaste förtvivlan!

Pingpong spelar också Migrationsverket och politikerna med varandra och här handlar det mest om "ballongbollar" - det vill säga: Upp i luften med bolldjäveln och må den aldrig komma ned! Och bollen är som sagt [https://ted.bloggo.nu/Det-ar-vi-som-ar-bollen-/] de ensamkommande själva, som nu i snart tre års tid bollats från boende till boende, från instans till instans, från myndighet till myndighet, från tjänsteman till tjänsteman, från domstol till domstol och mellan hopp och förtvivlan. 


 Tack Ali Jamal för mittendelen av ingressbilden, som jag "lånade" av dig.