Jemensamtalen i Rimbo blev en stor succé för den fredsälskande och städse hjälpsamma nationen Sverige. Inte minst för utrikesminister Margot Wallström, som i och med detta lyckades axla manteln från fornstora dar, från Olof Palme, Sten Andersson och Carl Bildt. Vi kan vara stolta över politiker som på detta sätt förmår visa världen vad vi med vår medmänsklighet och vårt höga moraliska föredöme kan åstadkomma. 

Det är lätt att raljera när tillfälle bjuds men man riskerar att utvecklas till surgubbe. För att undvika detta vill jag snabbt få sagt att det naturligtvis inte är fel att försöka hjälpa till om man kan. Om Margot Wallström lyckats få de stridande parterna i världens farligaste land att börja prata med varandra så är det bara att gratulera. Diplomati är minsann inte det lättaste ...



Men så var det det här med ekvationen ... den som inte går ihop!

Hur kan en utrikesminister, som så ömmar för de utsatta människorna i världens farligaste land samtidigt blunda så intensivt för fasorna i världens näst farligaste; Afghanistan? Låt oss göra tankeexperimentet att Sverige hade haft några tusen jemenitiska flyktingar som i sin förtvivlan sökt asyl här. Låt oss vidare anta att Migrationsverket gjort samma bedömningar som kring de ensamkommande från Afghanistan, nämligen att det nog finns säkra provinser i Jemen, dit de kan sändas som internflyktingar. Låt oss till sist, för effektens skull, fantisera om att en avvisning av ett 50-tal jemeniter råkat hamna just under de dagar då konferensen i Rimbo pågick. Skulle den genomförts? Näggum!

Margot Wallström vet naturligtvis att situationen i Afghanistan nu är så desperat, särskilt för minoritetsgrupper och för dem som länge vistats i västvärlden, eller för konvertiter och HBTQ-personer, att bara tanken på avvisningar dit är motbjudande och ett brott mot mänskligheten. Ändå tiger hon ... 

Varför gör hon på detta viset? Jag tror mig veta svaret!

Det finns någon sorts hederskodex ministrar emellan, som går ut på att man aldrig - ALDRIG! - klampar in på en annan ministers ansvarsområde. Man gör det bara inte! Frågorna kring flyktingar i Sverige och deras asylprocesser och eventuella avvisningar hanteras av Migrationsministern, möjligen med bistånd av Justitieministern. Utrikesministern och hennes departement har att hålla tassarna borta. Trots att UD naturligtvis har större resurser och bättre förmåga att rätt tolka informationen om säkerhetsläget i Afghanistan än klantnissarna på Migrationsverket, är de förhindrade att lägga sig i. 

Jag känner igen resonemanget från flera ärenden som jag som förbundsordförande i Sveriges Släktforskarförbund för något decennium sedan hade att hantera. Det gällde bland annat våra gamla sockennamn (församlingsnamn), som Skatteverket ville avveckla till förmån för de mer lätthanterliga  kommunnamnen. Kulturdepartementet tyckte som vi, gamla ortsnamn är givetvis en vital och oersättliga del av vår immateriella kulturskatt, men man vågade inte lägga sig i eftersom det var Finansdepartementet som "ägde" frågan. Likadant var det med säkerheten för vår moderna folkbokföring, den som startade 1991, som Skatteverket inte anser behöva någon särskild bevarandeplan eller arkivering. Det betyder att, om katastrofen är här, om de statliga datasystemen hackas eller förstörs (eller outsourcas), kan 25 år av svenska persondata i ett ögonblick förstöras, närmast omöjliga att återskapa. Även här tycker Kulturdepartmentet naturligtvis som vi, men tar inte strid för att inte reta upp Finansdepartementet. 

De svenska höga politikernas revirpinkande är, i ljuset av Jemen-konferensen, så mycket mer obegripligt.  I Rimbo gällde det ju att få bort alla prestigefyllda hinder och få parterna att mötas och tala med varandra. Så icke i den svenska politiken, där policyn i stället är att bygga så höga murar som möjligt mellan departement, myndigheter och förvaltningar.  

Kära Margot! Jag tror att du är en hygglig och redbar människa och politiker. Du kan inte längre blunda för vad dina kollegor i regeringen ställer till med visavi våra olyckliga flyktingar, som nu i över tre år terroriserats av omänskliga väntetider, rättsvidriga processer och ständiga återvändsgränder. Du kan inte längre förbli passiv när ditt land förvandlas från ett föredöme till ett varnande exempel. Du kan inte låta Frankrike ta över ansvaret för alla de ensamkommande som Sverige stöter ut! Som utrikesminister med internationellt anseende och renommé måste du agera! Nu!