Minns ni den gamla fredssången "Where have all the flowers gone?" och dess återkommande refräng: "When will they ever learn?" eller "Lär dom sig aldrig nå't?" När man betraktar allt det som hänt sedan hösten 2015 får denna suck en ny mening. Man kan tycka att Sverige och svenska politiker borde ha kunnat lära sig av historien, av tidigare flyktingkriser och av hur dessa hanterades: 1945, 1956, 1968, 1973, 1992 - känner ni igen årtalen? Vi talar om andra världskriget, Ungern, Tjeckoslovakien, Chile och Balkan. Flera av dessa utmynnade f.ö. i amnestier av olika slag.

Men politiker lär sig aldrig! De blir ständigt lika överraskade: Hoppsan! säger de, och så kommer de: Panikåtgärderna, de tillfälliga lagarna, de retroaktivt verkande besluten, de illa genomtänkta undantagen, lapptäckena, Moment 22-byråkratin o.s.v.

Den allt för generösa anhöriginvandring, som Miljöpartiet drev igenom, gav upphov till den snöbollseffekt som vi hösten 2015 fick uppleva konsekvenserna av. I november tvingades man dra i nödbromsen och stänga gränserna. Detta var förståeligt och förmodligen nödvändigt. Det är det som hänt sedan dess som är så obegripligt, så desperat, så klantigt och så på alla sätt inhumant att man tar sig för pannan. Man satt ju med FACIT i hand och hade lätt kunnat snegla på tidigare flyktingkriser och lära sig av dem. Men se, det gjorde man inte. I stället fick man panik och började improvisera hej vilt. Försökte dumpa hela problemet i knät på en redan nedsolkad myndighet - Migrationsverket - som verkligen inte var uppgiften vuxen och som varje dag slog nya rekord i cynism, petimäter-mentalitet och ondskefull kreativitet.   

Tänk om man i stället hade vänt sig till personer med historiska kunskaper och en humanitär grundsyn, en Tankesmedja kanske, hur annorlunda hade då icke hanteringen blivit? Nu i juni 2018 sitter vi ju faktiskt med en sorts FACIT i hand och vet i alla fall hur vi INTE borde ha gjort, nämligen så som vi faktiskt gjorde: Fel, alldeles fel, sorgesamt fel - och det på nästan alla plan och i alla sammanhang. Hur borde vi då i stället ha agerat efter november 2015?

  1. Inga stora förläggningar och boenden! Dels kostar de skjortan, närmare 2000 kronor per flykting och dag, dels är de ingen bra plats för unga människor att i längden vistas på och bidrar inte till den oerhört viktiga språkinlärningen. I stället satsar vi på gammaldags inackordering i privatfamiljer. Om vi lockar med en inackorderingspeng på 5000 kronor per flykting och månad kan sannolikt majoriteten av de ensamkommande härbärgeras och det till en bråkdel av de summor vi i stället vräker över kommunerna för anordnande av kasernboenden, i värsta fall tillsammans med Bert Karlsson och andra glada entreprenörer. Dessutom kommer integrationen då - från båda håll - med automatik.
  2. Morot och piska! Om man ska lära sig något nytt, inte minst om det gäller ett helt nytt språk och en ny kultur, måste man ha motivation. Den får man först när man vet att ansträngningarna leder till något, i det här fallet till uppehållstillstånd. Varför ska man gå till skolan och jobba och slita med ett nytt språk om man sedan inte får användning för det, eftersom man efter tre år ändå blir brutalt utvisad? Nej, nu sätter vi upp mål och delmål och hanterar detta som handlade det om ett körkort. Teori och praktik, och när man kan köra hjälpligt, har 70% rätt på teorin och i övrigt har skött sig, ja då får man tillfälligt uppehållstillstånd, som på vissa villkor kan omvandlas till permanent. 
  3. Arbete och samhällstjänst! Ingenting bryter ned så fort och så effektivt som sysslolöshet. Parallellt med språkinlärning och skolgång inför vi därför en särskild sorts generellt arbetstillstånd för flyktingar, som ger dem rätt att så långe de sköter sin skolgång också mot viss ersättning kan arbeta 10 timmar per vecka, mer under sommaren och storhelgerna. Detta skall i första hand ses som ett integrationsprojekt som inte påverkar arbetsmarknaden i övrigt, förutom den goda sidoeffekten att arbetsgivarna snabbt ser vilka som är duktig och pålitliga och som man därför gärna anställer på riktigt när den dagen kommer. LO och Socialdemokraterna kommer naturligtvis att skrika som om de satt fast - dem ger vi halstabletter och terapi.
  4. Inga idiotavtal med Afghanistan! Kommentarer överflödiga.
  5. Experter - inte klåpare! Som det nu är har Migrationsverket ansvar för bedömningen av säkerhetsläget i världen. Detta är en katastrof! Varje tänkande person förstår att situationen i Afghanistan är fullkomligt livsfarlig, på många sätt värre än den i Syrien. Ändå envisas Migrationsverket med att hävda att det går att avvisa ensamkommande ungdomar till detta land av blod och död, ett land som många av dem inte ens är födda i eller lämnade som små. Som säkerhetsobservatörer och därmed bedömare av skyddsskäl är Migrationsverket antingen enastående inkompetent eller också styrs det av en agenda som bortser från allt. Vi återför genast ansvaret för bedömningen av säkerhetsläget till den institution där det hör hemma; Utrikesdepartementet - i nära samarbete med UNHCR, Amnesty, Human Rights Watch och andra organ, som vet vad de talar om.
Så hade det blivit om Teds Tankesmedja hade fått vara med och bestämma. I stället blev det Morgan Johansson, Stefan Löfven, Heléne Fritzon, Fredrik Beijer, Mikael Ribbenvik och, ja tyvärr, Jimmie Åkesson och Paula Bieler. Ingen av dem har någonson brytt sig om att titta i FACIT.

Resultatet ser vi framför oss ....