För en vecka sedan bloggade jag här under rubriken "Kurragömma". Jag dristade mig att jämföra de jagade och ibland undangömda flyktingarnas situation i vårt land med hur det måste ha varit för de judar, t.ex. Anne Frank, som i sin förtvivlan på liknande sätt gick under jorden. Påhejad av några av mina läsare, tog jag mig också för att på Riksdagens hemsida leta upp alla socialdemokratiska riksdagsledamöter och skicka texten till dem.

Förutom ett onyanserat autosvar kom det faktiskt en reaktion, nämligen från vår lokala riksdagsledamot. Så här skriver hen:

"Inte ens ett stort engagemang kan försvara den jämförelse du gör mellan svensk migrationspolitik och förintelsen."

Konfunderad svarade jag så här:

Som du säkert inser, om du läser lite noggrannare, jämför jag INTE  svensk migrationspolitisk med förintelsen. Det faller på sin egen orimlighet. Kabul är fruktansvärt illa, men det är trots allt inte Auschwitz vi talar om.

Vad jag jämför är situationen för de unga människor som idag gömmer sig i vårt land och som jagas av Migrationsverk och Gränspolis. Hur känns det när man sitter där bakom den falska väggen eller under den hemliga luckan i golvet och bara väntar på bankningen, som man vet betyder slutet.

Är det någon skillnad på hur Anne Frank upplevde sin situation i Amsterdam 1944 och på hur Mustafa Rezai har det 2017 bakom den hemliga dörren i klubbhuset?

Mitt svar på den frågan är nej! Jag tror inte att ditt eller någon annan socialdemokrats svar kan vara något annat heller ...

Hans replik får sägas vara förutsägbar:

Jag läser noggrant och konstaterar att du jämför dagens svenska migrationspolitik med förintelsen och den svenska polisen med Gestapo. Det är inte ok Ted. 

Men varför är denna jämförelse inte OK?

Judarnas lidanden under Nazitiden är förvisso i en klass för sig. Aldrig, varken förr eller senare, har en etnisk grupp så kallblodigt och systematiskt förintats som just judarna. Även jag skriver givetvis under på detta mantra. Det förefaller vara tabu att ens närma sig en jämförelse med andra utsatta folkslag och minoriteter. Detta är ett problem och ett dilemma för varje historiekunnig och allmänbildad person:

  • Folkmordet i Rwanda 1994 på mer än 800 000 människor av folkgruppen tutsier och på de hutuer som motsatte sig vanvettet.
  • Svältkatasrofen i Ukraina 1932-1933 där omkring 3 miljoner människor på Stalins order hungrade ihjäl.
  • Maos massmord på 45 miljoner människor under "Stora språnget" 1958-1962.
  • Folkmordet i Afghanistan 1888-1893 då över hälften av alla Hazarer dödades på order av Afghanistans dåvarande kung, Abdurrahman Khan. Under talibanerna skedde minst två massakrer 1998 och 2001, vilket resulterade i massflykt av Hazarer till Iran och Pakistan. [Det är många av dessa vi nu ser som ensamkommande flyktingar i Sverige]
  • Folkmordet i Kambodja 1975-1979 då de röda khmererna ska ha mördat omkring 2 miljoner människor vilket utgjorde cirka 25 % av Kambodjas befolkning. 
Listan kan göras hur lång som helst ...

Som svar på den socialdemokratiske riksdagsledamotens uppbragta protest mot mitt tilltag att jämföra situationen för undangömda flyktingar i Sverige med Anne Franks och andra olyckliga judars förtvivlade läge i Nazisternas Europa, kan jag bara helt impertinent och oskyldigt undra:

...  If the shoe fits? 

 [... men om skon passar?]