Vi som är lite äldre minns säkert en amerikansk spelfilm från 1978, en thriller med just detta namn: MIDNIGHT EXPRESS. Den handlar om amerikanen Billy Hayes, som anhålls av polis på flygplatsen i Istanbul när han försöker smuggla ut två kilo hasch ur Turkiet den 6 oktober 1970. Fängelsedomen blir fyra år och förhållandena i det turkiska fängelset är extrema. Femtiotre dagar innan han ska friges förlängs hans straff till trettio år och hans enda chans att undkomma med livet i behåll är att försöka rymma till Grekland Så gastkramande spännande och upprörande var denna film, att jag ännu idag, snart 40 år senare, minns den i detalj. 

Turkiska fängelser, för att inte tala om Turkisk fängelsepersonal, har ett grundmurat dåligt rykte. Det talas om vidrig förnedring, bestialisk grymhet och sanslös tortyr, och det påstås att det bland annat är dessa missförhållanden, som har gjort att Turkiet aldrig på allvar kunnat komma på fråga som medlem av EU. Ett land som inte respekterar mänskliga rättigheter kan naturligtvis aldrig göra sällskap med alla de hedervärda och rättskaffens nationer denna union i övrigt består av. Länder som Ungern och Polen till exempel (Hoppsan, det var kanske inga bra exempel), eller Rumänien (Hmmm... hur behandlar de egentligen sina Romer?) - eller Sverige ...?

Stopp!

säger ni kanske, kära läsare. Inte sitter jag väl här och jämför flyktingarnas situation i Sverige med förhållandena i Turkiet och i Turkiska fängelser? Normalt skulle jag efter denna retoriska fråga ha klämt till med ett "Nej, naturligtvis inte, men ...." och därefter en mångordig utläggning om likheter och skillnader. Idag, efter att ha deltagit i den stora manifestationen på Medborgarplatsen i lördags, blir det i stället ett: Jo, det gör jag! Efter att ha hört beundransvärda Ingrid Eckermans appell och  socialdemokraten Jonas Magnussons klarsynta och aningen hoppfulla analys av den politiska situationen kring asylpolitiken, hur kan man göra annat?  Efter att lyssnat till den liberala riksdagsledamoten Christina Örnebjärs passionerade och därmed uppfriskande inlägg, där hon var ömsom förbluffad, ömsom förbannad, över politikernas och Kafkaverkets agerande menar jag, att det numera är fullt rimligt att jämföra Sverige med Turkiet. 

Inte så att vi rent fysiskt misshandlar våra 18-åriga asylsökande, låser in dem i fängelse och förvar (Hoppsan igen, det gör vi visst också ...) - men vi torterar dem psykiskt, månad efter månad, år efter år. Låter dem sväva fritt mellan hopp och förtvivlan, låter dem rota sig, ger dem något som liknar en framtidstro, bara för att sedan lura dem, avvisa dem, knäcka dem ...  Frågan är om inte denna form av tortyr är än mer raffinerad, än mer utstuderat djävlig än turkarnas piskor, vattenslangar och el-shocker?



Ps: Ingressbilden visar den "motionsrunda" de arma fångarna i det turkiska fängelset var dag tvingades vandra runt runt i ett evigt kretslopp, inte olikt kvarnarna i det svenska systemet kring handläggning av asylärenden. Själva rubriken hänvisar till fängelsejargongen, där "take the Midnight Express" betyder att fly, att rymma, att göra sig fri!