Vilka hava vi då här? - om inte Miljöpartiets tvenne språkrör, Åsa Romson (numera avgången) och Gustav Fridolin (mirakulöst övervintrad). Bilden (från TT) togs 2016, när språkrören hade den icke avundsvärda uppgiften att för sina vredgade partikamrater förklara varför det var nödvändigt att ändra kurs, stänga gränserna och skärpa till anhöriginvandringen.

Det var i en överenskommelse med den borgerliga alliansregeringen som Miljöpartiet för några år sedan fick igenom sin mycket generösa ideologi kring invandrares självklara rätt att hämta hit sina familjer.  

En lycklig far återser sina barn ...

Tanken är på många sätt tilltalande och vittnar om sann humanism. Och om en närmast osannolik naivitet. Det blev så fel! Inte för den enskilde invandraren och hans familjemedlemmar, men för nationen Sverige, som plötsligt hamnade i en kris av närmast bibliska proportioner. Flyktingströmmar, samvetslösa smugglare, havererade båtar, förseglade bussar där människor kvävdes till döds, folkvandring genom Europa, kaos i Malmö o.s.v. 

Miljöpartiets vackra tanke skickade en SIGNAL till de drabbade i många länder, och då inte bara i det förfärliga Syrien, utan också på andra platser där människor far illa, förföljs eller dödas. Afghanistan t.ex. Den svenska anhöriginvandringen blev för bra, för generös och för lockande.

Den som skickar en SIGNAL måste också kunna stå för den. Det måste finnas SUBSTANS bakom orden. Det fanns det inte, och när krisen 2015 inträffade stod Miljöpartiet där med byxorna ned och tvingades backa, eller lägga sig platt  är kanske ett mer träffande uttryck.

Jag tänker inte kritisera Miljöpartiet för deras förmenta "svek" 2015/2016 - kan bara tacka Gud för att jag själv inte behövde vara med och besluta. Däremot, och detta är bloggens poäng, borde man idag kunna förvänta sig någon form av anständig botgöring från detta parti, även om det i övrigt saknar signalsubstans.  

Miljöpartiet har NYCKELN till Afghanpojkarnas framtid i sin hand.

I riksdagsdebatten i veckan framkom det att regeringen står splittrad kring dessa tonåringars öde. På ena kanten står hökarna, Sociademokraterna, med den hårdföra migrationsministern Heléne Fritzon i spetsen och orerar om "systemets" fullkomlighet och om att vi måste lita på att Migrationsverkets bedömningar alltid är de rätta, även om de kommer två år för sent. På den andra kanten har vi duvorna, Miljöpartisterna, som via Maria Ferm vädjar om barmhärtighet, amnesti eller åtminstone ett moratorium kring avvisningarna.

Mitt råd till Miljöpartiet: 

Ställ kabinettsfråga! 

Meddela kort era kompisar i regeringen att med mindre än att de som kom 2015 och tidigare får stanna, så lämnar ni regeringen. Bort med duvfjädrarna och tuffa till er några snäpp! Visa att det finns åtminstone en smula substans kvar bakom alla era vackra ord.

Så maktkåta (ursäkta uttrycket, but if the shoe fits...) är Socialdemokraterna att de omedelbart kommer att vika sig inför ett sådant ultimatum.

Det är det minsta ni kan göra - Miljöpartiet - för att åtminstone i någon mån reparera det ni för några år sedan ställde till med.