Det är nu över sju år sedan Gudrun Schyman kastade 100.000 kronor på en grill i Visby. Sett till mediahysterin kring det osmakliga jippot, vars syfte var att skapa debatt kring löneskillnaderna mellan män och kvinnor, får det sägas ha varit lyckosamt. Från en medmänsklig och humanitär synvinkel var det förstås ett svårslaget bottennapp, som vi ännu inte har glömt och som fortfarande kan få oss att må illa.

Vad är det då som är så hemskt med att bränna upp lite pengar? Svaret är enkelt – det finns så många bra och nödvändiga saker man i stället skulle ha kunnat använde dem till. Skola, vård och omsorg till exempel, eller Barncancerfonden, Rädda Barnen, Röda Korset, Hjärt– lungfonden, Stadsmissionen, ja nästan vad som helst. Och så eldar man upp dem … 

Idag tisdagen den 10 oktober 2017 – om inte Gud ingriper – lyfter ett plan med 15 eller 17 olyckliga Afghaner, som skall tvångsförvisas till Kabul. Med sig på planet har de ett antal representanter för den svenska gränspolisen, som skall se till att de inte lyckas ta livet av sig innan de når det fosterland, som de flesta av dem inte känner. Den svenska personalen kommer förmodligen att vägra gå av planet – det har vi sett förut – eftersom det är för farligt för svenskar att vistas i Afghanistan. Vad som sker med pojkarna har ingen betydelse, bara vi blir av med dem …

Alla dessa unga killar har varit i Sverige i minst två år, några så länge som fyra, men det hjälper inte. De har nått slutstationen i den svenska flyktinghanteringen och ingen nåd är möjlig. Däremot efterlämnar de, förutom många härliga minnen av goa och trivsamma ungdomar som inget ont gjort men som nu behandlas som förhärdade brottslingar, också en prislapp. Ett saldo över alla de pengar svenska staten lagt ut för att ha dem som objudna gäster i två till fyra års tid och som med deras avlägsnande från Sverige nu kan sägas vara förverkade, brända, uppeldade!

Det skulle vara intressant att se en kalkyl över hur mycket varje asylsökande ungdom kostar samhället varje år. Asylboenden och HVB-hem med rejäl personaltäthet (för dem under 18) är inte gratis. Bert Karlsson och hans gelikar får minsann bra betalt, och därtill kommer undervisning, goda män, dagspenning och så förstås Migrationsverkets administrationskostnader. Jag läser och läser på nätet, men alla siffror presenteras i klump med sammantaget ofattbara miljardbelopp. Men om vi skulle våga oss på en ren gissning:

Låt oss säga att varje ungdom kostar i genomsnitt 3000 kronor per dag intill 18-årsdagen. Det skulle bli omkring 1,1 miljon per år, eller 2,2 miljoner för den tid – två år – som vi räknar med är den tid de ensamkommande barnen fortfarande anses vara barn. Om de sedan skall avvisas så föregås detta av en rejäl rättsprocess som kostar mycket pengar, vidare ”infångande” och kvarhållande under fängelseliknande former ett antal veckor eller månader innan ett nytt deportationsplan har hunnit chartras. Notan hinner säkert gå upp från 2,2 miljoner till 3 miljoner för dem vi avvisar.

Under flera år har vi satsat massor av resurser och stora pengar på dessa ensamkommande barn, ordnat mottagning, boende, goda män, tillsyn, skola o.s.v. och fått flertalet av dem att påbörja den långa resan mot integration, utbildning och arbete. Och när alla dessa ansträngningar äntligen börjar bära frukt, ja då fyller killarna 18 och förvandlas i ett slag till ohyra, som till varje pris skall elimineras. Och priset är högt, främst för de stackars avvisade killarna, men också för oss svenskar, som förlorar inte bara våra pengar utan också vår heder och vårt anseende.

Det finns ett ord för detta: 

KAPITALFÖRSTÖRING 


Gudrun Schyman eldade upp 100.000 kronor i Visby, och vi talar fortfarande om detta. Hur många MILJARDER har politikerna och Migrationsverket eldat upp de senaste åren? 50? 100?