Den sista avrättningen i Sverige ägde rum den 23 november 1910 på Långholmens centralfängelse i Stockholm. Den dödsdömde hette Alfred Ander och han hade begått ett brutalt rånmord, som alltså kostade en ung kvinnlig kassörska livet. Skarprättaren (bödeln) hette Anders Gustaf Dahlman och detta var som sagt hans sista uppdrag, som för övrigt skedde med hjälp av en giljotin. 1921 avskaffades dödsstraffet i fredstid, 1973 även i krigstid. Sedan 1975 står det t.o.m. i Regeringsformen att "Dödsstraff får inte förekomma".

Regeringsformen ...hmmm! Är det inte den som regeringen har att arbeta efter? Gör man det? Inte när det gäller flyktingfrågan! Avvisningarna till världens farligaste land som regeringen sanktionerar och som den samvetslösa asylprocessen för det mesta resulterar i, kan på många sätt jämföras med dödsdomar. Detta vet vi, och det vet alla, inklusive politiker, myndigheter och gränspolis. Att "återvända" (lustigt uttryck med tanke på att många av "Afghanerna" inte har vuxit upp eller ens är födda där) till Afghanistan innebär för våra ensamkommande flyktingar, för att inte tala om unga afghanska familjer, barn och flickor, absolut livsfara och förmodligen en död i förtid. Till alla de faror och förföljelser och den nedbrytande hopplöshet vi redan känner, har nu ytterligare två direkta dödshot tillkommit: Talibanernas framgångar och troliga maktövertagande samt Covid 19, som hotar att slå ut stora delar av den afghanska befolkningen.

Politikerna och Migrationsverket låtsas dock fortfarande som om det regnar, en grym krigslek där härskriet lyder: 

De afghanska flyktingarna har bevisligen inga skyddsskäl!

Tyvärr är det allt för många som lyssnar på denna eviga lögn, sprungen ur en riktigt ond människas allra svartaste inre. Men vem är denne Mörkrets Furste? Vem bär ansvaret för tusentals unga människor lidande under snart fem års tid? Vem är det som är så känslokall,  arrogant och beräknande att han skapar ett system som först ska ge flyktingarna lite hopp och livsmod, men som sedan sänker dem i en ocean av migrationspolitisk byråkrati, där en flykting är lika mycket värd som en kackerlacka.  

För den som vill göra det lätt för sig är svaret enkelt: STEFAN LÖFVEN, så klart! Det är han som är statsminister, det är han som har ansvar för regeringen och dess beslut. Det är han som ger uppdrag, tillsätter utredningar och delegerar. Men jag har svårt att tro att det är han som är hjärnan bakom denna djävulska plan, den slutgiltiga lösningen i flyktingfrågan. Jag tror inte att vår statsminister har den nödvändiga grymheten i sig. Däremot kan han som sagt delegera - och vi vet alla vem han har delegerat detta jobbiga ärende till:   

Det är denne obehaglige man, ett hjärtslag från statsministerposten, det handlar om. Det är han som ligger bakom Sveriges förvandling från en respekterad humanitär stormakt till en föraktad värsting på området. Det är han som, utan att visa sig i rutan, låter meddela att regeringen inte har några planer på att justera Nya Gymnasielagens krav på tillsvidareanställning inom 6 månader efter avslutade studier fast alla förstår att detta är svårt nog under normala förhållanden - men absolut omöjligt under Corona- och depressionstider. Det är han som är Sveriges RIKSBÖDEL!

Men Justitie- och Migrationsminister (ofattbart med en sådan kombination för övrigt) MORGAN JOHANSSON arbetar inte ensam. Till sitt förfogande har han ett antal villiga medhjälpare. Förr i världen kallades bödelns drängar för RACKARE - och det är det dom är, migrationsverkets chefer, slarviga medarbetare, bokstavstrogna jurister samt gränspolisens lydiga hundar.    

Detta är Konungarikets Sveriges förste rackare, Migrationsverkets generaldirektör MIKAEL RIBBENVIK. Mannen som gör som han blir tillsagd. Morgan Johanssons förlängda arm - den pålitlige medhjälparen som blint lyder His Master's Voice, trots att han förmodligen själv har insett hur galet allting har blivit. Det är han som inte blundar för möjligheten av att använda Pandemin som en gåva från ovan, ett sätt att speeda upp avvisningarna och därmed göra husse glad. Under dessa nervösa tider då alla har annat att tänka på och inga demonstrationer eller andra protester är möjliga - det är nu vi har vår chans. Det är nu vi kan "get away with murder".

Nu! säger ni kanske, ni som brukar läsa mina texter, nu har det slagit över för honom. Nu har han tappat kontrollen över tangenterna ...  Men, tyvärr, detta utbrott är en nödvändig reaktion till det som håller på att hända. Tidigare har jag och de flesta andra skribenter avstått från att skriva om alla de hemskheter som väntar våra stackars afghanflyktingar, vare sig de återvänder frivilligt eller med tvång. Man vill ju inte skrämma dem ytterligare och få dem att förlora allt livsmod och livslust inför avvisningen. Men nu måste alla sådana hänsynstaganden läggas åt sidan. Det är dags att börja tala klartext. Nu finns det inte längre något att förlora. Inför det oundvikliga är det hög tid  att avlägsna silkesvantarna och plocka fram de allra vassaste klorna. Om vi har några ...

Vi måste på något sätt provocera fram RIKSBÖDELN och hans RACKARE till räfst och rättarting. Annars är kampen för de arma flyktingarna förlorad!