I går lyssnade jag på ett avsnitt i evighetsserien SOMMAR i P1 - denna gång med 92-åriga TAUBA KATZENSTEIN, överlevare från Auschwitz och kanske den sista som fortfarande kan vittna om något av det värsta som drabbat mänskligheten, förintelsen. Själv känner jag en viss mättnad inför sådana skildringar; böcker, filmer, dokumentärer och intervjuer. Jag tror mig veta det mesta om denna mörka period och det finns ingen anledning att plåga sig själv med ytterligare hemskheter. Däremot är det  naturligtvis oerhört viktigt att yngre generationer också får ta del av allt det förfärliga, påminnas om vad som kan hända om fel människor griper makten, om civilsamhället inte förmår stå emot den rena och oförblommerade ondskan.

Det gick dock inte att stänga av Tauba och hennes skildring av hur det var strax innan helvetet bröt ut. Hur det gick att leva med alla kränkningar, alla hot, alla begränsningar - att dagligen gå och oroa sig för hur det ska gå, hur man ska undvika Gestapo, hur man ska få mat o.s.v. Särskilt obehaglig var skildringen av "inspektionen" där alla fick order om att vistas hemma med dörren till lägenheten på glänt. Där satt man, uppklädda och snygga och väntade på razzian. Gamla mormor hade man snyggat till så gott det nu gick, sminkat en smula och klätt i bästa klänningen för att hon skulle se så ung och fräsch ut som möjligt. Så kom de då, med sina uniformer, pistoler och hundar, stormade in i lägenheten och tog sig en överblick. Mormor var bland dem som befanns för gamla och svaga, dem tog de med sig för omedelbar avlivning i en närliggande skog. De övriga fick fortsätta sin ynkliga existens ett tag till i avvaktan på dödstågen till Auschwitz.

Nu varken kan, bör eller vill man jämföra situationen för de jagade ensamkommande i Sverige idag med det hemska som hände i Hitlers Tyskland och Polen. BORT DET! Förintelsen står liksom i en klass för sig och motstår varje försök till jämförelse, även om Lenin, Stalin, Mao, Pol Pot och några till gjort tappra försök att toppa prispallen. Men man kan faktiskt ta sig en funderare om inte FÖRSPELET till förintelsen har betydande likheter med våra ensamkommande flyktingars situation i Sverige idag. Särskilt för dem som fått tre avslag och förnekas mat och tak över huvudet, eller sitter instängda i lägerliknande förvar månad efter månad. 

Och för oss som, till skillnad från Migrationsverket, kan läsa och ta till oss nyhetsrapporter och  skriven och talad text om krigssituationen och säkerhetsläget i Afghanistan idag, är det inte orimligt att åtminstone tänka tanken att avvisningsflyget till Kabul faktiskt har vissa likheter med tåget till Auschwitz ...

Och om 50 år sitter kanske en överlevare från kränkningarna och förföljelserna i Sverige 2018 i en studio hos RADIO KABUL och berättar om allt detta i den afghanska versionen av SOMMAR i P1.