Året är 1939! Den 30 november hade Sovjetunionen angripit Finland och vinterkriget var ett faktum. Konflikten kom att kosta Finland 22 000 döda och 45 000 sårade. Men den kom också att påverka relationerna med grannlandet Sverige. Under krigsåren 1939-1944 förflyttades omkring 80 000 finska barn till Sverige, där de placerades i fosterfamiljer. Det påstås att omkring 15.000 av dem aldrig återvände till Finland efter krigsslutet. Antingen hade de inga föräldrar eller andra nära släktingar att återvända till eller också hade de hunnit rota sig så i Sverige - t.o.m. glömt sitt finska språk - att det helt enkelt inte var tänkbart att med våld tvinga dem tillbaka.   

Känner ni till KARELEN? En del av Finland, ett stort landskap, som de expansiva Ryssarna i alla tider haft ett gott öga till. När Moskvafreden ingicks under vinterkriget 1940 kom mer än hälften av Västkarelen att tillfalla Sovjetunionen och det Karelska SSR. Ungefär 400 000 finländare fick förflyttas till andra platser i Finland. Vinterkriget och den sovjetiska expansionen orsakade stor bitterhet i Finland, som förlorade sin näst största stad, Viborg, sina industrier vid floden Vuoksen, Saima kanal som kopplar ihop centrala Finland till Finska viken, tillgång till fiskevattnen i Ladoga samt gjorde en åttondel av landets invånare till flyktingar utan chans att återvända. [Wikipedia]

Anar ni vart jag är på väg?

Tänk er att det hade varit det nuvarande Migrationsverket som efter krigsslutet hade fått i uppgift att skicka tillbaka så många finska barn och ungdomar som möjligt - skapa lite ordning och reda i migrationspolitiken, så att säga ...  Törs vi gissa att följande hade hänt:

  • Samtliga 80.000 barn skickades tillbaka - det fanns inga "ömmande fall".
  • Då knä- och tandröntgen p.g.a. bristande teknik inte kunde genomföras, fastställdes ungdomarnas ålder efter okulär besiktning, vägning och mätning. Utgångspunkt för samtliga åldersbestämningar var truismen att alla ungdomar ljuger om sin ålder. 
  • De ungdomar som skräckslagna höll sig undan eller gömdes av sina kära fosterföräldrar, jagades upp av Militärpolisen och sattes i interneringsliknande förvar upp till 9 månader i avvaktan på ledsagad transport över Östersjön. 
  • De ungdomar vars föräldrar och släktingar flytt från Karelen till någon annan del av Finland skickades INTE till Helsingfors, Åbo eller Vasa, utan direkt till Viborg där de ju hade sitt ursprung. Även de som fötts efter det att familjen fått lämna Karelen. Att Viborg efter kriget tillfallit Sovjetunionen och Pappa Stalin, kunde man inte ta hänsyn till eftersom Sverige inte hade något utlämningsavtal med Finland. Migrationsverket menade att de nog hade trygga nätverk på plats ändå och förmodligen ljög om sitt ursprung och sin familj.
  • Sverige skickade 5 miljarder Rubel till Sovjetunionen för att garantera ungdomarna ett bra mottagande, i Karelen eller på slutdestinationen någonstans i Sibirien.
  • Protesterna från Civilsamhället tystades ned med argumenten "det är bara de som har skyddsskäl som kan få asyl" samt "detta gör vi för att värna asylrätten".

Jag skulle kunna hålla på en god stund till med denna svarta satir, men jag tror att det räcker så. Avslutningsvis kan man bara konstatera att det svenska civilsamhället då var minst lika aktivt och kärleksfullt som nu. De finska barnen kom i de flesta familjer, om inte i alla, att bli en minnesvärd parentes. I andra kom de att bli en älskad del av familjen, med oupplösliga band. På ett sätt var situationen lättare på den tiden. Då slapp man i alla fall att slåss mot fega politiker och samvetslöst trixande myndigheter och domstolar.  

Tack, Gode Gud, att Migrationsverket av 2018 inte var med 1945!