Det är inte utan att man känner sig lite brottslig och politiskt inkorrekt när man använder det förbjuda N-ordet. Men ibland är sammanhanget viktigare än formen - därav detta lilla avsteg från god ton och svenskt dekorum. Boken hette för övrigt ursprungligen TEN LITTLE NIGGERS (ännu värre), vilket efter några decennier mildrades till TEN LITTLE INDIANS. Så småningom kom även denna titel att anses stötande, varefter boken fick sitt nuvarande namn: ‘AND THEN THERE WERE NONE’. Till sist var det inga kvar ...

Så känner jag mig idag. Igår stack nämligen Faisal, ni vet, han som var för ung: Too young  För tre veckor sedan miste vi Ali, som fick sitt första avslag tre dagar för tidigt: Dagen-D-och-Helheten    och i början av sommaren försvann MohammadUnder Paris broar - för honom och hans kompis fattades det 2 respektive 5 dagar, de kom 26 november respektive 29 november 2015. Ytterligare två har också givit sig i väg och det ryktas att fler är på gång. 

Varför sticker de då? Jo, för att de inte platsar in i den Nya Gymnasielagen, där en dag mer eller mindre utgör skillnaden mellan liv och död, en lag som vi väl ändå hoppas och tror ska bli verklighet. De förstår att de är rökta i ärans och hjältarnas land och blir tvungna att vandra vidare, de flesta för närvarande till Frankrike. Alternativet, enkel biljett till krigets Kabul med eller utan 30.000 kronor, är naturligtvis inget alternativ - det förstår alla utom de sanslösa cheferna på Migrationsverket. Förmodligen förstår även dessa att en biljett till Kabul är en biljett till lidande och död, men de väljer med berått mod att blunda inför denna självklarhet. De vill ju inte äventyra sina egna karriärer ...

Vår sturige statsminister har myntat två mantran när det gäller de ensamkommande flyktingarna, floskler han upprepar intill utmattning: Vi måste ha ordning och reda i flyktingmottagandet och det är bara de som har skyddsskäl som kan få stanna. Med tanke på hur Migrationsverket de senaste åren solkat ned allt vad flyktingmottagande och asylhantering heter, upplevs den första meningen numera bara som ett dåligt skämt, ett hån mot alla dem som i stället drabbats av o-ordning och o-reda, för att inte tala om o-mänsklighet, o-hederlighet och o-rättvisa!

Den andra meningen är i så fall mer intressant. Skyddsskäl - vad är det? Snart är det bland västländerna bara Sverige kvar, som kan tänka sig att avvisa dessa olyckliga unga människor till dödens Afghanistan. Nästan alla andra har insett att detta inte längre är möjligt - inte om man vill undvika att hamna på samma lista som andra berömda slaktare genom historien. Men Stefan Löfven låter Migrationsverket fortsätta sin ljusskygga verksamhet som om ingenting hänt. Trots de dagliga terrordåden, bomberna och de andra illdåden från Talibaner och IS i stort sett överallt i Afghanistan, ids Migrationsverket inte ens uppdatera sina bedömningar av säkerhetsläget där. Jag kan inte ägna mig åt "ministerstyre" säger statsministern ...

Vid utfrågningen häromdagen tillkom en tredje Löfvensk floskel, som även den upprepades in absurdum: Jag vill att Europa ska ta ett gemensamt ansvar! Detta veta vi ju alla är en illusion, ett dagdrömmeri, ett luftslott, en chimär, en rökridå ... Eller är det ett sätt att legitimera de svenska illdåden mot unga människor, som i tre år bott i vårt land men som nu tvingas fly för sina liv? Detta eftersom den antagna lagen, oavsett alla andra omständigheter, skär med datuminställda rakblad och inte tar några som helst humanitära hänsyn? 

Hur många av våra olyckliga och på detta sätt ånyo landsförvisade ungdomar har redan kommit fram till Tyskland, Frankrike eller till andra länder? Hur många är på väg? Vi talar säkert om flera tusen individer, som Sverige på detta infama sätt överantvardar på andra Europeiska länder. Hur var det du sa, Stefan? Du ville att Europa ska ta ett gemensamt ansvar. På vilket sätt bidrar du till detta, när dina och ditt partis egna åtgärder och brist på åtgärder sänder den ena "negerpojken" efter den andre till länder som brottas med exakt samma problem som vi? Är det din definition av begreppet Europeisk solidaritet?

De svenska politikerna och myndigheterna gnuggar nu förtjust sina händer över varje ensamkommande som lämnar vårt land. Samtidigt sitter vi, civilsamhället, och sörjer våra förlorade vänner; Ali, Mohammad, Faisal och alla de andra. Under flera år har vi följt dem, försökt att hjälpa, stödja och trösta dem. Försökt ingjuta hopp och förtröstan. Följt med dem till Migrationsverket, hjälpt dem att fylla i papper, skjutsat dem hit och dit, till och med tagit in dem i våra hem och gjort dem till snudd på familjemedlemmar. Det är med förtvivlan vi nu ser hur snaran dras åt, hur allt hopp är ute för så många av dem - hur allt fler ger upp och sticker. 

Till sist var det inga kvar ...

 

Sverige är för närvarande ett riktigt dåligt land!