Efter att som åldersuppskriven 18-åring blivit utsparkad ur boendet fick Mohammad (vi kan kalla honom så) plats i den lägenhet som vår Tillsammans-förening hyr som nödbostad och "Halfway house" för killar i hans situation. Där har han bott i sex månader, skött sig utmärkt, både när det gäller skolan och fritiden. Städat, diskat och plockat, även för sina mindre ordentliga lägenhetskompisar, och noggrant följt de gemensamma ordnings- och trivselreglerna.

Så i förra veckan var han plötsligt borta - Gone with the wind! Dörren till hans rum var låst och vi befarade det värsta ... Så kom det ett meddelande på messenger med en bild på var vi kunde hitta hans gömda nyckel. Inne i rummet var det städat och sorterat. En hög, inklusive dator och skolböcker, skulle tillbaka till skolan, en annan hög var sådant han inte hade haft möjlighet att ta med sig, och mitt i rummet stod ett ljus. Han tackade i meddelandet för att vi varit så snälla mot honom och berättade att han nu tagit sig till Paris i hopp om en framtid där, när nu alla vägar i Sverige tycktes stängda för honom.

Mohammads brott var att han kom till Sverige för sent, 32 timmar närmare bestämt. Den 26 november 2015 lämnade han in sin asylansökan och det var som alla nu vet två dagar för sent. Trots att han då varit på väg i veckor och månader, en bitvis livsfarlig flykt under oerhört svåra förhållanden, och naturligtvis inte kunde veta att Sverige plötsligt skulle ändra på alla förutsättningar och dessutom stifta den ena retroaktivt verkande lagen efter den andra. Mohammad hade följt utvecklingen kring den nya gymnasielagen och insåg till sist att han var rökt. Efter 2 1/2 år i Sverige var han inte längre önskvärd. Det spelade ingen roll hur han hade uppfört sig, hur han hade kämpat med svenska språket och med skolan i övrigt. Inte heller spelade hans asylskäl (en fruktansvärd historia) någon som helst roll - när gör de någonsin det i Migrationsverkets sjuka föreställningsvärld?  Han var på förhand dömd till utvisning.

Mohammad insåg till sist detta och beslöt sig för att dra. Riktigt hur han bar sig åt vet vi inte, men nu är han alltså i Paris och hoppas på att Frankrike skall visa sig vara ett mer humant land än Sverige. Jag messar honom då och då för att fråga hur han har det. Var bor du någonstans, frågade jag och fick ingressbilden och nedanstående bild till svar: 

Jag får hjälp av Svenska Kyrkan i Paris, säger Mohammad, men vi får inte övernatta där. Vi bor i tält vid floden. Han tror att han kanske ska få plats på någon form av flyktingboende i nästa vecka. Efter 2 1/2 år i den svenska byråkratins våld hoppas han nu på ett nytt land, som visserligen är känt för ännu tuffare tag visavi flyktingar, men som omöjligen kan vara så skamlöst ohederligt i sin "rättsutövning" som Konungariket Sverige. 

Min sedan länge avlidna mor var alltid noga med sitt utseende och uppförande, alltid prydlig och välvårdad, artig och belevad, vänlig och välartikulerad. Dock kunde hon någon gång ertappas med att gå och sjunga på en visa, som i hennes ungdom måste ha betraktats som högst opassande och ekivok. Jag minns några få rader:

Under Paris broár
ligger en naken karl
är han ej borta så ligger han kvar
under Paris broár.

Det var jag när jag fick se bilden på min vän Mohammads nya bostad som jag, fylld av vemod, sorg och raseri, kom att tänka på mors fula visa.

Hoppas att du inte behöver ligga kvar där så länge, Mohammad!