I år är det val! Detta veta vi alla, särskilt våra politiker som nu måste böja sig baklänges för att förmå väljarna att ge dem förnyat förtroende. Under valår handlar politiken sällan om sakfrågor eller ideologi utan mer om att till varje pris behålla respektive erövra makten.  För maktens skull kan många politiker uppenbarligen sänka sig nästan hur lågt som helst.

Strategin inför valet i september tycks vara att med alla till buds stående medel återerövra de röster som de förfärliga Sverigedemokraterna 2014 kammade hem. Socialdemokrater, Moderater, Liberaler och Kristdemokrater tävlar nu om att vara tuffast, hårdast och mest kallhamrade visavi de ensamkommande flyktingarna. Väljarna skall veta att en röst på just deras parti är en röst för en fortsatt kompromisslös hållning, stängda gränser och intensifierade avvisningar. Man vill helt enkelt ha tillbaka de ljusbruna väljarna från det mörkbruna partiet. Frågan infinner sig genast:

Varför vill dessa hyfsat demokratiska partier knyta fler rasister till sig?

Det finns inget rimligt svar på den frågan. Vore jag partiledare skulle jag tvärtom på alla sätt försöka få dessa marginalväljare att INTE rösta på mig. Jag skulle hålla mig för god för att fiska i grumliga vatten, se varje rasiströst som en förolämpning mot mig och mitt parti. En sådan ärlig och rakryggad hållning skulle förmodligen kosta mig åtskilliga röster - men sannolikt skulle jag få mångdubbelt fler sympatisörer från annat håll. Från medmänniskor som, liksom jag själv, har fått nog av det inhumana schackrandet kring våra olyckliga ungdomar från Afghanistan och andra bedrövliga länder. Som mår fysiskt illa av Migrationsverkets cyniska trixande med åldersuppskrivningar och robotmässiga hantering av asylsökande, som har missat ett kommatecken eller under en månad fått några kronor för lite i lön.  

Varför förstår inte partierna att svenska folket inte vill låta sig styras av de bruna?