Om

Sedan 2014 bloggar jag varje måndag på www.genealogi.se om släktforskning och angränsande ämnen. Däremot kan jag inte där tycka till om annat som ligger mitt hjärta nära, politik t.ex. eller världshändelser. Det som till sist fick mig att ta bladet från munnen och starta en andra blogg - Teds Tankesmedja - är den förfärliga situationen för tusentals ensamkommande flyktingbarn. Särskilt från den dag de fyller 18, då de överges av Gud och människor, inte minst då av landets kommuner och ett Migrationsverk, som allt mer börjar likna ett Deportationsverk. Detta är på alla sätt orättfärdigt och ovärdigt en civiliserad nation som Sverige och jag känner att jag behöver ett expansionskärl för min vrede och frustration. Kanske kan några av tankarna från denna min smedja, inte minst då de historiska perspektiv jag har för avsikt att föra in, få en och annan att tänka till och tänka om ... 

Om mig

Senaste inlägg

Valresultatet ur ett flyktingperspektiv

Valvakan i natt blev till en rejäl nagelbitare där vi uppenbarligen får vänta några dagar till på de slutgiltiga resultaten. I riksdagsvalet står det just nu 143-142 till de rödgrönas fördel, men även om det efter poströster och annat skulle tippa över åt alliansens håll ändrar det inget i sak. Varje regeringsbildning, utan en föregående nedmontering av det otidsenliga blocktänkandet, kommer att misslyckas. [Grafiken från Aftonbladet]

Humanismens och alla flyktingars fiende, Sverigedemokraterna, ökade visserligen med förfärande 4,7 %-enheter men på något sätt känns det ändå som att Sverige idag kan andas ut. Det blev varken de 20, 25 eller 30 % som det under valrörelsens gång spekulerats i. 17,6 % till ett rasistiskt parti med rötter hos farbror Adolf är förvisso illa nog, men inte den generalkatastrof som många av oss oroat oss för. I det avgörande ögonblicket var det nog mången väljare som tvekade och bytte valsedel ...

Ur ett flyktingperspektiv, och nu tänker jag särskilt på den Nya Gymnasielagen, är valresultatet inte heller så illa. Visserligen kan Sverigedemokraterna med invandrardottern Paula Bieler i spetsen nu skrika ännu högre och elakare än tidigare. Vi glömmer inte hennes hånfulla tweet till alla ensamkommande, sekunderna efter det att den nya lagen gått igenom i riksdagen: "Grattis asylmissbrukare, Nu har ni några månader då ni får vara här lagligt. Men den 9 september är det val."  Idag är det den 10 september - det skall bli intressant att se hur Sverigedemokraterna tänker få bort den lagen. 

Det var som bekant fyra partier som såg till att den nya gymnasielagen kom till: S, Mp, V och C. Motståndarna var M, SD, L och KD. Anhängarna av humanitet och medmänsklighet vann en betryggande seger, särskilt som sex ledamöter från två av motståndarpartierna, tre från Liberalerna och tre från Kristdemokraterna, utan att rygga för partipiskan, valde att lyssna till sina samveten. Om vi nu tänker tanken att Sverigedemokraterna - i ett försök att riva upp beslutet - på något sätt skulle lyckas framtvinga en ny omröstning i riksdagen, hur skulle siffrorna bli då? 

I den nya riksdagen har de fyra partier som drev igenom den nya lagen minskat med 0,5 % medan de som kämpade emot har ökat med 3,1 %. Med den nya mandatfördelningen skulle de fyra anständiga partierna därmed kunna påräkna 175 röster, de cyniska och kallhjärtade 174. En snubblande liten marginal. Dock får man väl förutsätta att "avhopparna" från den förra omröstningen står fasta och oomkullrunkeliga, hur mycket Janne och Ebba än skäller och hotar, och därmed skulle Gymnasielagen segla igenom även en andra gång.

Dock kommer det väl aldrig dithän. Lag är lag och det enda som egentligen kan fälla den är naturligtvis Migrationsöverdomstolens yttrande, som vi alla nervöst nu väntar på. 

ETT DEMOKRATISKT KÖRKORT

 

På söndag är det val! Bevare oss väl!

Aldrig har man väl varit så nervös inför ett valresultat som denna gång. Skall de mörka krafterna vinna ytterligare terräng? Kommer allt valfläsk, all ohederlighet och alla uppblåsta tal att ge valuta för ansträngningen? Kommer det över huvud taget bli möjligt att bilda en fungerande regering eller kommer vi att bli som Italien, med ständiga regeringskriser och ett evigt politiskt kaos?

Vad vi med säkerhet vet är att hundratals obildade, okunniga och olämpliga personer på söndag kommer att väljas in i våra olika politiska församlingar, kommunfullmäktige, landstingsfullmäktige och riksdag samt i otaliga nämnder och utskott. Personer som egentligen inte har där att göra, som inte vet vad en proposition är eller hur en budget fungerar. Som har noll koll på ämnen som samhällskunskap, historia, religion och etik och som aldrig har hört talas om Gösta Berling. Som inte kan skriva, tala eller ens ta till sig förståelig svenska. 

Vad har alla dessa stolpskott i våra valda församlingar att göra? Varför söker de sig till politiken, där de aldrig kommer att kunna uträtta något? Förmodligen har de blivit värvade, övertalade av skickliga inkastare att för den "goda" sakens skull ställa upp. Kanske känner de sig smickrade av detta och blir sedan svårt chockade när de faktiskt blir invalda och verkligheten inställer sig. Som tur är saknar de flesta av dem också en annan viktig egenskap - UTHÅLLIGHET - varför många av dem redan efter något år eller två hoppar av. Så gick det för Ny Demokrati och så har det gått för Sverigedemokraterna.  

I detta läge insmyger sig en kättersk tanke, som jag så här i början bara vågar provtänka:

Tänk om alla svenska medborgare INTE med automatik skulle vara valbara. Om det skulle krävas ett visst mått av allmänbildning, vissa kunskaper och färdigheter, för att få ställa upp på listor för inval i de politiska församlingarna. En sorts DEMOKRATISKT KÖRKORT!

Jämförelsen ger sig själv. För att få framföra ett motorfordon krävs det i vårt och i nästan alla andra länder att du har ett körkort. Rimligt med tanke på dina medtrafikanter och den allmänna säkerheten. Först måste du givetvis övningsköra, lära dig hur man gasar och bromsar, frikopplar och växlar samt "uppsöker dragläge" . Ja, ni vet,  allt det där tekniska och praktiska som är så nödvändigt för att hålla sig på vägen och undvika krockar ... Dessutom måste varje potentiell bilförare slå  i sig en massa teori, ofta hela böcker med regler och förordningar, trafikskyltar och vägmärken, parkeringsbestämmelser och hastighetsbegränsningar. Utan godkänt på teoriprovet får du inget körkort, hur bra du än tycker att du kör. Körkortet är rekvisit - du måste ha det - annars har du körförbud!

Tänk er nu att alla som kandiderar till politiska poster först måste bevisa att de har nödvändiga baskunskaper kring sådant som de sedan ska besluta om. Det kan handla om:

  • Statskunskap
  • Samhällsorientering
  • Geografi och religion
  • Historia
  • Etik och moral
  • Ekonomi
  • Mötesteknik
  • IT
  • Förmåga att uttrycka sig i tal och skrift
Jag talar inte om akademiska betyg och nivåer, utan om baskunskaper - sådant som vi alla bör känna till. Tänk om alla politiker vore tvungna att genomgå någon sorts teoriprov, likt de som dagligen utförs på våra körskolor, och få ett RÖSTKORT - ett bevis på att de är rimligt kapabla att hantera de uppdrag de sedan får i sina respektive fullmäktigesalar, nämnder och styrelser. Utan ett sådant grönt kort, får de körförbud.  

En liten lärobok för politiker skulle inte heller skada - för att inte tala om återkommande kurser hos bildningsförbunden. Det går ju att bättra på sina kunskaper. Detta borde väl varje parti ha intresse av - att deras representanter är någorlunda pålästa och kapabla! 

På den mödosamma vägen till förnyelse av det sorgligt nedsolkade begreppet demokrati är en sådan politiker-certifiering dock bara första steget. Det finns också något som heter VÄLJARE. Dessa kan, liksom de politiker de röstar på, vara sorgligt okunniga, oreflekterade, känslomässiga, lättlurade och ja, direkt korkade. Se bara på de amerikanska och ryska folken som, fast de borde veta bättre, väljer en narcissistisk femåring respektive en notorisk giftblandare till presidenter. Eller var femte svensk som fåraktigt stämmer in i den tomma parollen: Heja Jimmie!

Törs man tänka tanken att de röstkort vi alla urskiljningslöst får på posten i framtiden borde villkoras. En demokrati förutsätter visserligen att alla har rösträtt och att varje röst är lika mycket värd. Verkligheten har emellertid visat att denna grundpelare skakar. Demokratin förutsätter nämligen också ett visst mått av kunskaper och förnuft - annars går det som i USA och Ryssland.

Tänk om vi skulle utveckla våra körkort för bil till att också handla om rätten och förmånen att få rösta?    


  

Alice och jag

I helgen var det dags för de svenska släktforskardagarna i Växjö, ett evenemang jag som inbiten släktforskare sällan missar. Invigningstalare var Kultur- och Demokratiminister Alice Bah Kuhnke, tvättäkta smålänning med ett förflutet både som framgångsrik sprinterlöpare och som svensk medieprofil, med program som Disneyklubben, Söndagsöppet och pratshowen Alice Bah bakom sig.

Alice golvade oss alla med ett personligt tal så fullt av värme, humor, medmänsklighet och energi att vi alla satt och log. Gång på gång återkom hon till hur vi släktforskare på ett fantastiskt sätt hjälper till med att skriva landets historia. Hon lyfte fram hur viktigt det är att sätta in sig själv i ett historiskt, geografiskt och kulturellt sammanhang. Reflekterade över sin egen blandade bakgrund med en svensk mamma och en Gambiansk pappa. Fusklappar hade hon visserligen med sig upp på scenen, men dem tittade hon aldrig på utan talade till synes fritt ur hjärtat.  

Min hustru och jag hade av en händelse hamnat på andra raden - vi hade känt igen några släktingar som råkade sitta där och sällat oss till dem - varför Kulturministerns reserverade plats var direkt framför oss. Vad gör statsrådet? Hon vänder sig om och hälsar vänligt och intresserat på alla runt omkring henne - byter några trivsamma ord och är som ett solsken hela hon. 

Efter invigningen dristar jag mig till att fråga henne om jag kan få ta ett kort på oss tillsammans - och visst, inga problem! Medan vi väntar på fotograferna hinner vi byta några ord om släktforskning och historia och det visar sig att det inte är ett dugg svårt att konversera ett statsråd, i alla fall inte detta ... Samtalet handlar, med tanke på Släktforskardagarnas tema, MIGRATION, till att börja med mest om den svenska massutvandringen till Norra Amerika. Snart nog kommer vi dock in på mer allvarliga ämnen. Det visar sig att Alice till fullo delar mitt starka engagemang för de ensamkommande flyktingar som, trots att de nu vistats i snart tre år i vårt land, fortfarande lever i Limbo. I en nedbrytande ovisshet om sin framtid, ibland utan tak över huvudet och mat för dagen.

Alice berättar om hur hon och hennes parti inom regeringen har fått kämpa med näbbar och klor för dessa olyckliga ungdomar. Stundtals har det varit en strid på kniven och jag gissar att hennes parti mer än en gång hotat med att lämna samarbetet och därmed fälla regering Löfven. Förutom den politiska fajten framgår det att hon och hennes familj också tar ett personligt ansvar för flera ensamkommande. 

Jag frågade till sist statsrådet: Hur tror du att det går med den Nya Gymnasielagen? Så här svarade hon:


Det är omöjligt att säga, men oavsett hur det går med den, får vi aldrig sluta att kämpa för dessa utsatta ungdomar!

 

Kudos, Alice!



 


Tänk om Migrationsverket hade fått bestämma ...

Året är 1939! Den 30 november hade Sovjetunionen angripit Finland och vinterkriget var ett faktum. Konflikten kom att kosta Finland 22 000 döda och 45 000 sårade. Men den kom också att påverka relationerna med grannlandet Sverige. Under krigsåren 1939-1944 förflyttades omkring 80 000 finska barn till Sverige, där de placerades i fosterfamiljer. Det påstås att omkring 15.000 av dem aldrig återvände till Finland efter krigsslutet. Antingen hade de inga föräldrar eller andra nära släktingar att återvända till eller också hade de hunnit rota sig så i Sverige - t.o.m. glömt sitt finska språk - att det helt enkelt inte var tänkbart att med våld tvinga dem tillbaka.   

Känner ni till KARELEN? En del av Finland, ett stort landskap, som de expansiva Ryssarna i alla tider haft ett gott öga till. När Moskvafreden ingicks under vinterkriget 1940 kom mer än hälften av Västkarelen att tillfalla Sovjetunionen och det Karelska SSR. Ungefär 400 000 finländare fick förflyttas till andra platser i Finland. Vinterkriget och den sovjetiska expansionen orsakade stor bitterhet i Finland, som förlorade sin näst största stad, Viborg, sina industrier vid floden Vuoksen, Saima kanal som kopplar ihop centrala Finland till Finska viken, tillgång till fiskevattnen i Ladoga samt gjorde en åttondel av landets invånare till flyktingar utan chans att återvända. [Wikipedia]

Anar ni vart jag är på väg?

Tänk er att det hade varit det nuvarande Migrationsverket som efter krigsslutet hade fått i uppgift att skicka tillbaka så många finska barn och ungdomar som möjligt - skapa lite ordning och reda i migrationspolitiken, så att säga ...  Törs vi gissa att följande hade hänt:

  • Samtliga 80.000 barn skickades tillbaka - det fanns inga "ömmande fall".
  • Då knä- och tandröntgen p.g.a. bristande teknik inte kunde genomföras, fastställdes ungdomarnas ålder efter okulär besiktning, vägning och mätning. Utgångspunkt för samtliga åldersbestämningar var truismen att alla ungdomar ljuger om sin ålder. 
  • De ungdomar som skräckslagna höll sig undan eller gömdes av sina kära fosterföräldrar, jagades upp av Militärpolisen och sattes i interneringsliknande förvar upp till 9 månader i avvaktan på ledsagad transport över Östersjön. 
  • De ungdomar vars föräldrar och släktingar flytt från Karelen till någon annan del av Finland skickades INTE till Helsingfors, Åbo eller Vasa, utan direkt till Viborg där de ju hade sitt ursprung. Även de som fötts efter det att familjen fått lämna Karelen. Att Viborg efter kriget tillfallit Sovjetunionen och Pappa Stalin, kunde man inte ta hänsyn till eftersom Sverige inte hade något utlämningsavtal med Finland. Migrationsverket menade att de nog hade trygga nätverk på plats ändå och förmodligen ljög om sitt ursprung och sin familj.
  • Sverige skickade 5 miljarder Rubel till Sovjetunionen för att garantera ungdomarna ett bra mottagande, i Karelen eller på slutdestinationen någonstans i Sibirien.
  • Protesterna från Civilsamhället tystades ned med argumenten "det är bara de som har skyddsskäl som kan få asyl" samt "detta gör vi för att värna asylrätten".

Jag skulle kunna hålla på en god stund till med denna svarta satir, men jag tror att det räcker så. Avslutningsvis kan man bara konstatera att det svenska civilsamhället då var minst lika aktivt och kärleksfullt som nu. De finska barnen kom i de flesta familjer, om inte i alla, att bli en minnesvärd parentes. I andra kom de att bli en älskad del av familjen, med oupplösliga band. På ett sätt var situationen lättare på den tiden. Då slapp man i alla fall att slåss mot fega politiker och samvetslöst trixande myndigheter och domstolar.  

Tack, Gode Gud, att Migrationsverket av 2018 inte var med 1945!






Elefanten i rummet

 

Påven Franciscus har varit på Irland och bett om ursäkt för alla de hemskheter och perversiteter katolska kyrkans präster och nunnor genom åren utsatt de arma barnen och ungdomarna för. Övergreppen har varit så vanligt förekommande att de förefaller mera regel än undantag. Likaså tog han upp kyrkans behandling av unga ogifta mödrar, som under ett helt sekel tvångsplacerades i olika katolska institutioner, möttes av spott och spe, fick föda sina barn utan smärtlindring, för att senare tvingas lämna dem ifrån sig. Därefter måste de, för att sona sina synder, under flera år  arbeta i katolska tvätterier och liknande institutioner och det under slavliknande förhållanden. För allt detta bad Påven om ursäkt och lovade dessutom att med alla medel få stopp på eländet ...

Utom ett medel - det nämligen, som förmodligen skulle kunna lösa problemet. Kanske inte som en QUICK FIX, men alldeles säkert på sikt:

AVSKAFFA CELIBATET

Det behövs inget snille för att räkna ut att det är denna osunda livsstil, mot naturen och skapelsen (och Skaparen), som fött fram alla dessa pedofiler, som i sin tur kreerat denna hydra av abnormitet och perversion. Den andra delen av problemet är naturligtvis tystnadskulturen, detta att präster, biskopar och kardinaler i alla tiden blundat, slätat över och hållit varandra om ryggen. Ungefär som Svenska Akademien ...

Men Påven och Katolska kyrkan vägrar att erkänna att det finns en elefant i rummet. En oönskad bjässe, en skam, en förlägenhet, som i likhet med Lord Voldemort inte får nämnas: Celibatet.
Jag har stor respekt för Påven Franciscus, som vågat sådant som alla andra påvar undvikit. Men på denna punkt sviker han. Trots att han givetvis måste förstå sammanhangen, vägrar han att ens försöka ta upp en diskussion om celibatets avskaffande. Denna underlivsfråga är tydligen allt för helig! 

Går det att hitta några paralleller till situationen i Sverige idag? Går det att jämföra de katolska prästernas övergrepp på barn och ungdomar med hur vi som nation 2015-2018 behandlat våra ensamkommande asylsökande? Ja, tyvärr!

Våra övergrepp är visserligen inte av sexuell art - bort det! Men de trauman vi, i form av psykisk tortyr, byråkratisk förnedring och Gestapoliknande människojakt och internering, år efter år utsätter våra afghanska och andra ungdomar för, är förmodligen väl så allvarliga och nedbrytande. Det är med berått mod vi systematiskt knäcker våra ensamkommande, gör dem apatiska, får dem att tappa livslusten och tvingar ut dem på nya flyktingtåg i ett Europa som inte heller vill ha dem.

Jag säger "vi" - även om de flesta som läser dessa rader är totalt oskyldiga och tvärtom på alla sätt försökt förmå våra kantstötta politiker att ta reson, som bönat och vädjat till Migrationsverk och olika domstolar och som nu i flera år hjälpt och stöttat de förföljda ungdomarna. 

Vad heter då ELEFANTEN i den svenska situationen? Vad är det för ett ämne som inte får diskuteras i maktens korridorer, på chefsvåningen hos Migrationsverket eller i nämndemännens fikarum? Ett ord så fult och så oheligt att det bara inte får nämnas vid sitt rätta namn - ett namn som dessutom i sig själv innebär en QUICK FIX på den ohållbara situation, den jämmerliga goja, som idag svärtar ned vårt lands ära och heder:

AMNESTI

Det finns ingen annan utväg!

Politiker, myndigheter och domstolar: Slakta elefanten och börja nu äntligen prata om detta alternativ till ert sammelsurium av plötsliga beslut och rättsosäkra lagar! Amnesti är den enda rimliga väg som återstår ...!

Äldre inlägg

Nyare inlägg